Alerta Bokförlaget

Småbarnens tiotimmarsvecka

Blogginlägg   •   Nov 12, 2010 09:32 CET

Det är lätt att bli förälder och svårt att vara det. Att tvinga upp ett litet sömndrucket barn på morgonen, stressen vid frukostbordet och hetsen vid påklädnaden kan inte vara en idealisk livsstil vare sig för barnet eller för föräldrarna.

Små barn tillbringar ofta fler timmar på dagis än de vuxna på arbetet. Som ett resultat hämtar vi hem stumma, inåtvända barn med tomma ögon eller små skrikande, otåliga småttingar som tävlar om vår tillgivenhet och som vi föräldrar och vuxna försöker lugna ner genom att lova dem allsköns belöningar. Alla är trötta, efter den snabbfixade middagsmaten måste barnet i säng. I bästa fall hinner vi med en liten saga. I många familjer saknas till och med tid för potträningen och många barn måste lindas in i papper även efter treårsåldern!

Dagispersonalen byter blöjor, men är det inte slöseri med kompetens, om det bara finns tre pedagoger på tjugo småbarn och en av dem byter blöjor? I de stora barngrupperna tvingas det lilla krypet från början stå på egna ben, dvs. hävda sin rätt att bli sedd. Det krävs en väldig styrka av ett litet barn att synas och hålla sig framme i en stor barnaskara.

Barn har en naturlig självbevarelsedrift och anpassar sig till omgivningen. De första orden efter "mamma och pappa" som de lär sig är de personliga och possessiva pronomina. Varje barn tillkämpar sig sin plats i hackordningen, de flesta lär sig koden. Från och med nu är det inte längre föräldrarnas normer som gäller på dagarna, utan barnaskarans sammansättning och pedagogernas mål och riktlinjer som danar det lilla pyret ända fram till studenten. Ett barns inlärda beteende färgar oundvikligen av sig på hela skolgången. Djungelns lag gäller.

I min dokumentärroman "Dimma över Albysjön" försöker jag skildra skolungdomars villkor ur deras eget perspektiv och redogör samtidigt för mina erfarenheter av 30 års tjänstgöring som språklärare i ungdomsskolan i en kommun med många olika kulturyttringar. Jag skildrar bl.a. det språkbruk som härskar eleverna emellan, deras tillmälen och sättet att umgås med varandra.

Hur många lektioner har jag inte tillbringat med att lugna ner upprörda känslor efter bråk på rasterna? Ofta har jag låtit eleverna läsa om barnen i William Goldings "Flugornas Herre" och bett dem reflektera över likheterna. Är det verkligen en lärares primära uppgift att lära eleverna vanligt hyfs?

Resultaten på PISA-studierna talar sitt tydliga språk. Om ungdomar tvingas ägna sin tid och kraft åt att kämpa för sin status i skolan blir det inte mycket tid över för skolarbetet. Mobbing och skolans prestationskrav leder till dålig självkänsla och dåligt självförtroende. Rädslan för att inte vara som "alla andra" för ofta till destruktiva beteenden.

De flesta barn mår säkert bra av att vistas på dagis, men först när de är mogna att socialiseras i grupp. De skulle trivas ännu bättre, om de först fick vila i föräldrakärlek och lära sig gå i det trygga hemmet. Först när de har fått känna närhet är de rustade att stå stadigt på egna ben och hävda sig i grupp.

Alla barn har två föräldrar, även om de inte lever ihop. Myrdals tanke på vad verklig "samhällsnytta" innebär borde omprövas i samhället. Vore det inte dags att stifta en lag om sextimmars arbetsdag med bibehållna semesterveckor och tillgodoräknad pensionsrätt för småbarnsföräldrar? Ett välfärdssamhälle kännetecknas av hur väl dess medborgare mår.  Vi måste börja lyssna på barnen. Det är de värda.

 Lilian O. Montmar, författare