Vetenskap och Folkbildning

Svenska domstolar blev förvillade av ”minnesexperten” Sven Åke Christianson

Blogginlägg   •   Okt 04, 2012 06:14 CEST

Sven Åke Christianson

Den kände ”minnesexperten” och psykologiprofessorn Sven Åke Christianson är en av orsakerna till att Tomas Quick felaktigt dömts för mord. Läs om hur det gick till när domstolen i Falun förleddes av Christiansons märkliga hemmasnickrade minnestest där Quick konsekvent särbehandlades och troligtvis antogs vara gärningsman.

Rättegångarna mot Quick

Sture Bergwall

Thomas Quick, numera Sture Bergwall, är en av Sveriges största seriemördare genom tiderna. Eller rättare sagt var. Från att ha fällts för åtta mord (av ett 30-tal erkända) har han nu frikänts för fem och fått resning för de andra tre. Det är mycket möjligt att han kommer frikännas för samtliga mord så småningom.

Det finns flera saker i utredningarna av morden som är tveksamma, bland annat att Quick hela tiden fick starka droger under vallningar och förhör (se artikel i Folkvett), eller att han tilläts gissa på detaljer om morden tills rätt svar noterades. Ytterligare en tveksamhet är att nästan ingen teknisk bevisning fanns i domarna, som i praktiken baserades på att Quick kände till fler detaljer än vad man kunnat läsa sig till i tidningar.

Quick vallas runt

Christiansons roll under rättegångarna

År 2000 dömdes Quick för morden på Trine Jensen och Gry Storvik. Åtalen för dessa lades nyligen ned. I dessa rättegångar åberopades Christianson som sakkunnig om minnespsykologi av både åklagare och Quick. Enligt domen finns ingen teknisk bevisning, utan bevisningen grundar sig helt på att Quick lämnat uppgifter om morden som bara gärningsmannen kunnat känna till, och Christiansons roll var att avgöra detta som expert. För att säkerställa att Quick inte fått information på annat sätt vittnar utredarna i domen om att de inte givit någon information till honom, samt att han haft mycket begränsad tillgång till norska tidningar.

Platsen där Gry Storvik hittades

Efter detta grundar sig domen till stor del på ett test Christianson genomförde för att avgöra hur mycket Quick visste. Ett test som i en ny granskning visat sig vara grovt missvisande och specialanpassat för Quick.

Christiansons minnestest

Så här gick testet till enligt domen:

Sven-Åke Christianson har på psykologiska institutionen vid Stockholms universitet gjort ett test på tio manliga svensktalande personer i åldrarna 26 till 48 år. Två av dem var poliser. Försökspersonerna fick var sin uppsättning kopior av norska tidningsurklipp rörande morden på Trine Jensen och Gry Storvik. Med ledning av dem skulle de var för sig gå in i rollen som gärningsman och så detaljerat som möjligt på ett övertygande sätt beskriva hur morden genomförts. De fick formulär med frågor om kontakten mellan offer och gärningsman, beskrivning av offret, fordon, transport, fyndområdet, offret och platsen där offret anträffats samt skadebilden. Testet tog sex timmar att genomföra. Svaren delades in i två kategorier. Antalet svar som var riktiga i jämförelse med fakta jämfördes med antalet svar som var riktiga i jämförelse med korrekta pressuppgifter. […] På motsvarande sätt jämfördes uppgifter som Thomas Quick lämnat under polisutredningen.

Här är resultatet:

Domarens slutsats:

Skillnaderna är alltså för Thomas Quicks del omkring tio gånger större än försökspersonernas. Resultatet medger slutsatsen att Thomas Quick har haft tillgång till avsevärt fler faktauppgifter än vad som publicerats i tidningarna.

Det är onekligen stora skillnader och Quick tycks känna till många fler fakta än försökspersonerna. Men vad är det som mätts? Och hur? Siffror i sig säger ingenting förrän man vet att de mäter det de ska.

Granskning av minnestestet

Rickard L Sjöberg, docent i medicinsk psykologi, har för Quicks advokats räkning granskat detta test ur metodsynpunkt, närmare bestämt:

  1. Har samma metod använts för att testa de olika individerna?
  2. Mäter testet det man tänkt mäta och har rättningen skett enligt konsekventa principer?
  3. Beror eventuella skillnader mellan grupper/individer på slumpeffekter?

Här följer en sammanfattning av felen som Sjöberg hittat under sin granskning.

Samma metoder?

Under testet fick tio testdeltagarna sex timmar på sig att utifrån tidningsurklipp sätta sig in ”i rollen som gärningsman” och svara på 29 frågor om mordet på Trine Jensen respektive 27 om Gry Storvik. Dessa svar jämfördes sedan med de uppgifter som Thomas Quick lämnat till polisen under utredningen; med andra ord svarade han inte på samma frågeformulär som de tio andra. Frågan är om han ens svarade själv på alla frågor. En av de ”rätta svaren” från Quick är en beskrivning av hans beteende under en vallning som verkar ha skrivits av någon annan.

Eftersom olika metoder alltså har använts för att få svar från de elva testdeltagarna öppnar det upp för flera felkällor som kan ha snedvridit analysen. Här är några få exempel på felkällor bland alla de möjliga:

    • Olika tid och möjligheter för förberedelser. Quick hade 700 gånger mer tid på sig att sätta sig in i rollen som gärningsman jämfört med de andras sex timmar. Det innebär att han kunnat ge många fler uppgifter än de andra tio.
    • Bedömningen av testet verkar inte ha gett avdrag för felaktigheter. Därmed kunde Quick bara genom att chansa få fler rätt, som en blind höna som råkar hitta korn.
    • Urval av detaljer. Vilka av Quicks alla uppgifter i hela utredningen har angetts som svar? Ett urval har troligtvis gjorts, till skillnad från de tio andras svar. Den som gjort urvalet kan ha varit en utredare som medvetet eller omedvetet valt de ”bästa” uppgifterna.
    • Olika miljöer för förberedelse. Quick fick besöka brottsplatserna under förhören och kan då ha fått information om dessa, från egna observationer eller av de andra som vallade honom. Återigen till skillnad från de tio andra. 
    • Formuleringarna i frågeformuläret tog Christianson enligt sig själv från polisens frågor till Quick: "Sen fick jag ju då från polisen frågorna i skriftlig form som man hade ställt till Thomas Quick angående Trine Jensen och Gry Storvik och det var dom frågorna då som jag ställde…" Frågorna är alltså framtagna i samspel med Quick och valda efter att hans svar på dem var kända. Återigen till skillnad från de tio andra.

Vi vet inte exakt hur testet gick till, och alltså kan vi inte utesluta dessa felkällor. Vetenskapliga test ska designas så det inte finns något utrymme för tolkning av vad som kan ha hänt eller för fel som smugit sig in. Att inte ta bort felkällor kan jämföras med att köpa ett hus utan att kolla efter fel först.

Vad mäter testet?

Syftet med testet var att mäta hur väl testdeltagarnas svar stämde överens med dels fakta om morden och dels uppgifter i norska tidningar.

Brister vid jämförelser med fakta

  • Kompetens. En del av svaren kräver specialkunskap för att kunna bedömas, till exempel rättsmedicinsk kunskap för obduktionsprotokoll. Christianson verkar ha lutat sig mot rättsmedicinalverkets bedömningar av Quicks svar, men inga sådana expertbedömningar finns av de övriga tio deltagarnas svar.
  • Inkonsekventa bedömningar. Innan man genomför ett test bör rättningsmallen redan vara färdig så att inga tolkningar av vad som är rätt svar behöver ske. Alternativt kan man följa entydiga principer i rättandet. Men varken någon mall eller några principer har redovisats av Christianson.
  • Kontroll för försöksledareffekten. Denna effekt går ut på att försöksledaren/forskaren omedvetet förvanskar data och analys på grund av förväntningar (oftast om att den testade hypotesen är sann). I detta fall kunde man undvikit effekten genom anonymisering av svaren före bedömning. I själva verket uppmanades deltagarna att ange namn på formuläret och ett av svaren från Quick innehöll en beskrivning av hans beteende (nämnd ovan) vilket omöjliggjort anonymisering. Inga andra kända metoder för att kontrollera effekten har heller använts.
  • Avsaknad av ”referensstandard”. När man gör nya test, som är fallet här, brukar man kontrollera om det fungerar genom att jämföra dess förutsägande förmåga med ett allmänt erkänt objektivt test, ungefär som kalibrering av nya termometrar. Inget sådant har skett här, och själva domen mot Quick är inte ett sådant objektivt test att jämföra med eftersom den inte är oberoende av Christansons nya test.
  • Det finns tecken på att Quicks svar använts som facit vid faktabedömningarna. Till exempel står i domen om Trine Jensen att ”Någon dödsorsak kunde inte fastställas”. Christianson skriver dock att ”TQ var den enda som angav strypning med snara som primär dödsorsak” och menar att det stämmer med fakta. Det kan visserligen vara ett slarvfel, men flera av frågorna är ställda så att bara gärningsmannen kan svara på dem, till exempel ”Hur kom gärningsmannen i kontakt med henne?”. Frågan är hur Christianson har svaret på sådana frågor om han inte redan anser sig veta vem gärningsmannen är.

Brister vid jämförelser med pressuppgifter

  • Det finns ingen angiven rättningsmall eller bedömningsprinciper för vilka svar som är rätt. Ingen anonymisering verkar ha skett.
  • Det finns ingen motivering till hur urvalet av norska pressklipp gjorts och om det är representativt för eller rentav allt som skrevs om morden. Vilka pressklipp som deltagarna fått står inte i metodbeskrivningen, som därför är ofullständig.
  • Vissa bedömningar av svaren verkar ha varit otydliga eller godtyckliga. Ett av Quicks svar om Gry Storvik som anges ha varit sanningsenligt och inte ha funnits i pressen är att ”TQ har beskrivit att han hanterat kroppen på en presenning där intorkning av kroppsvätskor på kroppen skett”. Men enligt mordutredningen skrev den norska tidningen Dagbladet att Gry blev ”Inpaketerad i något och paketerad med snöre”. Från det är det inte långsökt att gissa på en presenning.

Exempel på norsk tidningsartikel om morden

Uteslutande av slumpvariation

För att undvika att resultatet är en nyckfull slumpeffekt brukar man vid statistiska tester göra ett så kallat signifikanstest. Ett sådant har inte gjorts och är inte möjligt att göra eftersom för lite data från testet (bara medelvärden) är allmänt tillgängliga.

Granskningens sammanfattning och slutsatser

Kraven på vetenskaplighet vid dessa tester – konsekventa metoder och principer vid testning och rättning, att testet mäter rätt sak, och kontroll för slumpeffekter – har inte uppfyllts. Det finns detaljer som tyder på att Thomas Quicks egna uppgifter kan ha använts som facit vid rättningen.

Testet kan alltså inte avgöra om Thomas Quick haft tillgång till många fler faktauppgifter än vad som funnits i tidningarna. Testresultaten är så osäkra att man inte heller kan dra några andra slutsatser om morden från dem.

Så långt Sjöbergs granskning. Vad gäller Christianson själv håller han absolut fast vid att hans insatser var sakligt utförda:

– Jag arbetade utifrån de principer som vi lär ut om hur man ska förhöra och göra rekonstruktioner för att få fram så saklig information som möjligt utan att vara ledande. Det finns ingenting jag skulle ha gjort annorlunda, absolut inte.

Så du tror att han fortfarande kan vara skyldig?
– Absolut. Han har väl lämnat sådana uppgifter som måste förklaras på något sätt. Jag väntar fortfarande på förklaringen till att han kunnat lämna så många uppgifter som bara en gärningsman kunnat känna till.

”Minnesexperten” och media

Christianson förekommer ofta i media som expert (senast om massmordet på en biograf i USA) och har skrivit flera böcker om minnespsykologi som använts flitigt i rättsfall, samt en bok om seriemördare som till stor del grundar sig på hans erfarenhet med Quick. Men mycket av det han påstått om minnespsykologi och mördare är ogrundat eller direkt felaktigt.

Vill man veta mer om Christiansons ogrundade påståenden om bland annat barnpsykologi och bortträngda minnen, som påverkat en stor del av det svenska rättsväsendet, kan man se denna föreläsning av Sjöberg. Man frågar sig varför svensk media fortfarande ser Christianson som trovärdig expert på minnen och mördare.

KORTVERSION AV BLOGGINLÄGGET

Vad var felet med testet?

  1. Olika testupplägg för Quick och de andra testdeltagarna.
  2. Testet mätte inte deras kunskaper om morden jämfört med pressen.
  3. Testet var inte kontrollerat för slumpeffekter.

Vad var fel med testupplägget?

  1. Quick hade 700 gånger längre tid på sig att svara än de andras sex timmar.
  2. Felaktiga svar ignorerades, så Quick kunde chansa tills han fick rätt.
  3. Quicks svar måste ha valts ut ur allt han sagt. Valet kan ha varit snedvridet. Ett av svaren är en beskrivning av hans beteende, dvs inte ens hans eget svar.
  4. Quick fick besöka brottsplatsen och prata med utredarna och fått information därifrån.
  5. Frågorna valdes bland förhörsfrågorna till Quick. De kan ha påverkats av hans svar.

Varför mätte inte testet deras kunskaper?

  1. En del av svaren kräver fackkunskap för att kunna bedömas. Det verkar ha skett för bara Quick.
  2. Ingen rättningsmall/principer kan ha gett godtyckliga svarsbedömningar.
  3. Ingen anonymisering av svaren, så bedömningen kan ha påverkats av testledarens förväntningar.
  4. Testets förmåga att ge rätt svar har inte jämförts med ett känt fungerande test, dvs ingen kalibrering så vi vet inte om det ens kan funka från början.
  5. Quicks svar verkar ha varit facit när fakta inte fanns, tex på frågan om hur gärningsmannen träffade offret.
  6. Det står inte hur urvalet av norska tidningar gått till, om det är representativt, och varför bara norska tidningar?
  7. Otydlig bedömning av fakta som inte stått i tidningar. Tex Quicks “hanterat kroppen på presenning” jämfört med pressens “inpaketerad i något”.

Hur tog testet inte hänsyn till slumpen?

Han gjorde inte något test av om resultatet var statistiskt signifikant (det vanliga sättet att undvika slumpen) och det går inte att göra i efterhand heller, för lite publicerad data.

Vad anser Christianson om testet idag?

I SvD har han sagt att han absolut inte skulle göra nånting annorlunda och att Quick absolut kan vara skyldig eftersom han visste mycket mer än alla andra.