Defendor AB

TASER i världen - Schweiz

Blogginlägg   •   Feb 10, 2014 11:45 CET

I media debatteras bruket av dödligt våld vid polisingripanden. Många hävdar att elpistoler skulle minska våldet och antalet dödsskjutningar medan RPS vägrar att göra en utvärdering med fältförsök trots vad som anges i EU:s konvention om mänskliga rättigheter.

Vi fortsätter nu vår artikelserie om internationella TASER-erfarenheter; denna gång Schweiz, där TASER har funnits i bruk sedan 2003.

Polisen i Schweiz

Schweiz, eller det Schweiziska edsförbundet som det officiellt heter, har cirka 8 miljoner invånare och består av 26 kantoner fördelade på en yta mindre än en tiondel av Sveriges areal.

Till skillnad från Sverige så har Schweiz ingen nationell polis som utbildas centralt, utan varje kanton har en egen poliskår vilken grundutbildas separat från övriga kantoner (det finns dock ett antal gemensamma skolor som erbjuder diverse vidare- och specialutbildningar).

De olika poliskårerna varierar dessutom i sin organisationsstruktur beroende på vilket språk som talas; i de tysktalande kantonerna är polisen uppdelad i tre delar: kriminalpolisen (vilken utreder brott), ordningspolisen, samt trafikpolisen. I de fransktalande kantonerna är polisen uppdelad i gendarmerie som motsvarar ordningspolisen och vilken inbegriper trafikpolisen, samt police de sûreté (”säkerhetspolisen”) vilken motsvarar kriminalpolisen. I Ticino, den italiensktalande kantonen, är poliskåren istället uppdelad i geografiska sektorer.

Totalt sett har Schweiz cirka 23 000 poliser – en polis per 347 invånare eller en per 1,8 km2 – vilket är att jämföra med Sveriges 20 000 poliser – en polis per 481 invånare eller en per 22 km2.

Precis som i Sverige bär de Schweiziska poliserna pistol i kaliber 9x19 mm, pepparspray, handfängsel, samt en batong. Det kan noteras att 5 personer kvävts efter att inandats pepparspray vid schweiziska polisingripanden.

TASER i Schweiz

I Schweiz har de valt att frångå de vanligare termerna Elektroimpulswaffe, Elektroschockpistole, och Distanz-Elektroimpulswaffe; istället kallas TASER och liknande (i Sverige kallade) elchockvapen för ”Destabilisierungsgeräte” vilket närmast kan översättas som destabiliseringsanordning.

Anledningen till detta är att de Schweiziska myndigheterna inte anser att TASER är ett vapen, och därför ska det heller inte beskrivas som ett sådant. Istället har man valt att klassificera denna typ av verktyg utifrån dess faktiska påverkan, och då en TASER normalt får en person att under en kort tid tappa kontrollen över skelettmuskulaturen och därmed förlora balansen så är destabiliseringsanordning en mycket passande beskrivning.

Destabiliseringsanordningar har sedan en rekommendation från Schweizerischen Polizeitechnischen Kommission (SPTK) i juli 2003 varit tillåtna för användande i de Schweiziska kantonerna Aargau, Appenzell Ausserrhoden, Appenzell Innerrhoden, Bern, Basel-Landschaft, Basel-Stadt, Geneve, Grisons, Lucerne, Nidwalden, Obwalden St. Gallen, Schaffhausen, Schwyz, Solothurn, Vaud, Thurgau och Zürich. SPTK rekommenderade även att de olika kantonerna skulle rapportera in de individuella resultaten av alla TASER-ingripanden för att möjliggöra nationell statistik och vidareutveckling, men då inrapporteringen endast var en rekommendation så skedde inte detta i någon tillförlitlig grad.

Den 18 mars 2008 inlämnade därför den Schweiziska senatorn Dick Marty sitt postulat 08.3142 "Taser" Analyse der Auswirkungen där han föreslog en statlig utredning av användandet och hälsopåverkan av TASER då han ansåg att detta var ett kontroversiellt ämne om vilket de befintliga studierna och erfarenheterna inte var tillförlitliga, och att det i vissa fall fanns andra intressen som påverkade de rapporterade resultaten. Utifrån denna utrednings slutsatser så föreslog Marty att de skulle föreslå lämpliga förändringar av lagstiftningen och de federala myndigheternas jurisdiktion i användandet av TASER.

Den 2 juni 2008 röstades förbundsstaterna igenom Martys postulat och under ledning av det federala justitiedepartementet tillsattes en arbetsgrupp bestående av representanter från såväl det federala rättsväsendet såväl som från de olika kantonerna, där ingick även medicinsk och teknisk expertis, samt även representanter från människorättsorganisationer.

Utredningen fann att det förelåg ett behov av nationell reglering av användandet av destabiliseringsanordningar för att upprätthålla en nationell standard för utbildning, användande och inrapportering. Enligt de nationella grundkraven får destabiliseringsanordningar därför endast användas i situationer där en person har begått (eller misstänks ha begått) ett allvarligt brott som orsakat fysisk skada eller risk för död, frihetsberövande, brott mot sexuell integritet, och/eller brott mot den allmänna säkerheten. Generellt sett är det även tillåtet att använda skjutvapen vid dylika ingripanden, men utredningen uppmanar att proportionalitetsprincipen tas i beaktande i största möjliga grad.

Utredningen fann också att det varierade kraftigt mellan olika kantoner i hur de hanterade eventuell eftervård av den som träffats av en TASER; i vissa fall så var det upp till den enskilde polisen att ”sanera” (dvs avlägsna pilarna och rengöra eventuella sår) medan det i andra kantoner var kravställt att den träffade togs till ett lasarett för observation – och polisen skulle överlämna ett informationsblad till läkaren (ett sådant informationsblad, ”Informationsblatt für nachbehandelnde Ärzte”, finns bifogat med denna artikel).

Utredningen noterade, precis som Marty hävdat, att flertalet studier som publicerats om TASER inte beskriver hur studien utfört sina olika tester tillräckligt tydligt, eller i vissa fall har testerna utförts av personal som inte har tillräckliga kunskaper i ellära, varför resultaten inte kan ses som tillförlitliga. I Schweiz utförde ETH Zürich, ett av världens ledande tekniska universitet, tester av TASER M26 och X26 på en testperson i enlighet med ISO 17025 med en rättsmedicinsk läkare närvarande.

Den enda internationella standard som behandlar risken för ventrikelflimmer är IEC/TS 60479-2 Effects of current on human beings and livestock - Part 2: Special aspects, men där noterade den schweiziska utredningen att elstötpulser med korta exponeringstider (såsom från en TASER) inte diskuteras, utan att endast kontinuerliga urladdningar från högfrekvent elutrustning och kondensatorer etc. – med en 10 till 100-faldig skillnad jämfört med en TASER - avhandlas. Därför är inte riktlinjerna i standarden direkt överförbara till studier av en TASER, och följaktligen har flertalet studier som utgått från denna standard kraftigt överdrivna riskvärden.

Vid ETH Zürichs analys noterades att en TASER X26 ligger väl under gränsen – med en faktor om 10 – för att utlösa ventrikelflimmer, vilket annars är den vanligaste påstådda risken från TASER:s kritiker. De poängterade också att även om pilarna skulle placeras utanpå kroppen på varsin sida om överkroppen, för att försöka tvinga kretsen att passera genom hjärtat istället för genom den ytliga skelettmuskulaturen, så skulle kretsen då tvingas passera genom ytterligare vävnadslager. Då motståndet ökar för varje lager kretsen måste passera så ger detta en ökad säkerhetsmarginal med en faktor om 70 till 120 under gränsvärdena för ventrikelflimmer.

Utredningen kritiserade också internationella studier där tester utförts på sövda grisar och på grishjärtan, och där de i ett fåtal fall lyckats framkalla ventrikelflimmer. Utredningen fann att dessa studier dels ignorerat att testresultaten inte är helt överförbara till människor, men framför allt att de bortsett från det grundläggande faktum att även om grisars anatomi är mycket lik människans så är grisars hjärtmuskulatur mycket mer känslig för elektriska störningar, varför dessa studier lider av allvarliga metodfel med en negativ bias mot TASER. Den Schweiziska utredningen noterade också att även om det finns en förhöjd risk för påverkan hos hjärtpatienter, personer vars kroppar är mättade med katekolaminer (endogena stresshormoner), och/eller personer som är påverkade av kokain eller läkemedel med en liknande centralstimulerande effekt, så är risken för påverkan på hjärtat från en TASER så gott som obefintlig.

Utredningen fann inga hinder för att utöka användandet TASER i Schweiz men rekommenderade en nationell (federal) standard för utbildning, bevishantering, och rapportering. Samtliga rekommendationer har sedermera införts.

Från introduktionen av destabiliseringsanordningar 2003 fram till studiens färdigställande i juli 2010, så finns det 52 rapporterade ingripanden där en TASER avlossats. Endast i nio av dessa fall ansågs det finnas behov av medicinsk konsultation. I tre fall observerades den träffade med EKG varpå de släpptes eftersom ingen påverkan kunde ses. I sex fall visade sig den träffade inte ha några skador alls, och av de resterande tre personerna hade två blåmärken i huvudet efter att ha fallit och slagit sig och en person hade en första gradens brännskada där han träffats av pilarna vilket dock inte krävde vård.

Fram till 2007 hade 647 frivilliga exponeringar genomförts i samband med utbildning, utan några skador utöver de som kan noteras vid skarpt användande (dock i mycket mindre frekvens och omfattning eftersom de frivilliga exponeringarna sker under kontrollerade former).

Sammanfattning

Schweiz introducerade TASER – vilket de kallar en destabiliseringsanordning och inte ett vapen – i sina polisers ”verktygslåda” 2003. Efter fem år som ett begränsat verktyg togs beslut om en omfattande utredning om användande och påverkan, utifrån vilken TASER nu gjorts tillgänglig, med chefs godkännande, för alla poliser för att på så sätt minska riskerna för skador hos samtliga inblandade vid polisingripanden.

Utredningen påvisade även brister i tidigare internationella studier; dessa brister gav felaktiga resultat vilka kraftigt överdrev eventuella risker från användandet av TASER. Utredarna noterade även att det inte finns något skäl att behålla en frisk opåverkad person för medicinsk observation bara för denne träffats av en TASER; hade hjärtat påverkats hade det inträffat omedelbart utan fördröjning.

  • Fram till 2011 hade schweizisk polis använt elpistolerna skarpt vid 70 rapporterade tillfällen (före 2010 var det inte obligatoriskt att rapportera TASER-ingripanden).
    • I mer än hälften av ingripandena har det rört sig om personer med psykiska problem.
    • I resterande fall har det rört sig om personer som varit påverkade av narkotika eller alkohol.
  • Endast vid ett tillfälle har den träffade skadat sig så pass att det krävt läkarvård (fallskada).
  • Sedan 2013 är det, med godkännande från den individuella polismyndighetens chef, tillåtet för alla Schweiziska poliser att bära TASER.

TASER elpistoler används idag av mer än 16 880 myndigheter i 107 länder.