Alerta Bokförlaget

Tolv kokspisars färd genom urskogen

Blogginlägg   •   Aug 03, 2012 13:34 CEST

Matfrågan löste vi genom att bilda en kooperativ affär. En kamrat tillsattes för att sköta affären  -  men endast på kvällstid. Men hur skulle vi skaffa pengar för att kunna köpa varor?

Enligt kontraktet fick vi låna etthundrafemtio kronor för att köpa den första kon. Alla kom överens om att istället satsa dessa pengar på gemensamma varuinköp.

Varorna fick sedan bäras från Vojmån, dit de kommit med mate­rialtåget. Vi var ofta, sex, sju man som fraktade varor. Den star­kaste fick ta mesen och bära femtio kilo mjöl den tretton kilometer långa vägen hem. Det var ingen sinekur.

Fram på sommaren blev det ganska torrt. Då ville byns damer ha kokspis. De vågade inte laga maten ute på grund av brandfaran. Då skrev vi till Näfverkvarns bruk efter tolv spisar. På så sätt fick vi dem mycket billigare än på Sjödins järnaffär nere på kyrkplatsen. Det blev en skillnad på etthundra kronor. Spisarna kom också ganska fort till Vojmån.

Men inte ens den starkaste kunde bära dessa spisar, dom vägde tvåhundra kilo styck. I byn Siksjöhöjden fanns det en hästhandlare. Dit var det fyra mil väglöst land. Två kamrater fick i uppdrag att gå dit och komma tillbaka med en häst. Hästen fick vi genom att skriva på en växel, för vi hade inga penningar för den. Vi avbetala­de alltefter vi fick råd.

Nu var det bara att snickra till en släpa och lasta spisarna på den. Det blev tolv vändor för häst och karl. Endast en spis i taget kunde lastas på släpan, eftersom vissa myrar inte bar hästen. Det tog tolv dagar att få hem dessa spisar. Mycken arbetstid gick förlorad. Men det var det värt, för det blev hemtrevligt i kojorna.

Utdrag ur "Kolonisterna på hjortronmyrarna"  som är en pendang till "Maria Magdalena Mathsdotter - Kungen, samekvinnan och den franske pastorn" 2012 av Lilian O. Montmar

Se recensioner: http://home.swipnet.se/Alerta