Alerta Bokförlaget

Upplevelser i Marrakech Avsnitt 2

Blogginlägg   •   Feb 08, 2011 10:44 CET

I Marrakech är trafiken som sådan ett kapitel för sig. Tio marockaner omkommer dagligen i trafiken. Det är lätt att förstå. Varje gång man som fotgängare korsar en gata riskerar man livet, eftersom ingen bryr sig om trafikreglerna. Inte ens rödljusen hindrar motorcyklar, mopeder och cyklister från att tränga sig fram. Det är aldrig rödljus från båda hållen. Man får försöka ta sig till gatans mitt och sedan kryssa sig vidare mellan fordonen till säkerheten på andra sidan gatan. Trottoarerna tjänar samtidigt som parkeringsplats för bilar och andra fordon. För övrigt saknas gatuskyltar och man har svårt att orientera sig med hjälp av kartorna. Det är tjugo grader varmt i solskenet, men så snart vi befinner oss i skuggan blir det kallt och blåsigt. Temperaturen faller över tio grader på nätterna.

Vi har redan i förväg tagit del av Marockos historia för att bättre kunna förstå folket och deras livsvillkor. Efter en lång självständighetskamp blev Marocko självständigt från Frankrike år 1956. Landet har sedan dess styrts av tre kungar, efter vilka även gatunamnen i varje fall i Marrakech är uppkallade: Mohammed V (1956-1961), därefter Hassan II, som styrde och formade Marocko med hård hand i nästan fyra decennier och sedan år 1999 Mohammed VI.  På 1980-talet förekom strejker och demonstrationer som slogs ner av polis.

Fattigdomen är mycket utbredd bland de runt trettio miljoner invånarna. Landets yta omfattar 446 550 km², men stora områden i öknen är obebodda. Marocko är beroende av exportinkomster från olivolja, frukt och grönsaker. Enligt uppgift är landet självförsörjande på jordbruksprodukter och jordbrukarna betalar ingen statlig skatt.

Marockos befolkning består av araber, berber, svarta- och judiska marockaner. Fyrtio procent av landets befolkning är berber, som talar arabiska med berbisk dialekt och skriver från vänster till höger. Skriften liknar grekiskans. De officiella språken är franska och arabiska. Enligt uppgift lever de fyra etniska grupperna i harmoni med varandra. Skillnaderna mellan befolkningsgrupperna tar sig uttryck i deras olika sätt att klä sig, maten och musiken. Den största delen av befolkningen är muslimer.

Det finns trettiofem olika politiska partier i Marocko. Fyrtio procent av befolkningen är fortfarande analfabeter. Därför avbildas partierna med olika symboler. Valdeltagandet 2007 var det lägsta i landets historia, bara 37 % av de 15 miljoner röstberättigade marockanerna deltog.

Stadsturerna utgår från det stora torget Djemaa el Fna, där även annan sightseeing erbjuds turisterna. (Se avsnitt 1) Mitt emot Djemaa el Fna stoltserar Koutoubia-moskén. Minareten är 77 meter hög och är en symbol för Almohad-dynastin från andra hälften av 1100-talet. Den byggdes på uppdrag av kalifen Abdelmoumen Ben Ali och är en av Nordafrikas mest betydande moskéer. Minareten pryds av en kupol som är försedd med tre förgyllda kopparkulor, varav den största har en diameter om två meter. Den övre delen av minareten och kupolen är inramad av ett band av turkisblå mosaik. Denna moské användes aldrig som universitet eller lärosäte, som annars var vanligt för muslimerna. Den funktionen hade istället Ben-Yusuf-Moskén. Rent arkitektoniskt gäller Koutoubia-minareten för konsthistorikerna som prototyp och har som sådan haft inflytande över Marockos övriga minaretbyggen. Moskén omges av en vacker palmträdgård.

Vi åker sakta igenom den gamla stadsdelen Median med resterna av moskéer, minareter och genom Bab Aguenaou- och Bab Robb portarna. Vi lämnar bussen vid Souk, marknaden, där bönderna en gång i veckan bjuder ut sina varor. Här finns också hantverkskvarteren med mattvävarna, snickarna och textilarbetarna. Gatorna är trånga och slingrar sig fram i labyrinter. Det är svårt att gå här, eftersom mopeder och motorcyklar vinglar sig fram bland fotgängarna.

Vi hoppar på bussen igen och stiger av vid Bahia-palatset, som är ett stort gammalt renoverat palatskomplex. Byggnaden består egentligen av två våningar, men endast den nedre delen är intressant. Man vandrar från rum till rum, genom små trädgårdar med gröna citron- och apelsinträd, förbi brunnar av mosaik och in i salonger igen. Fantastiska mosaikarbeten pryder väggarna och golven. Taken och dörrdekorationerna i bokträ är praktfulla. Konstnärerna måste ha arbetat under lång, lång tid för att åstadkomma denna skatt!

Vi stiger på bussen igen och avlägsnar oss från den ockraröda lermuren som omger Medinan. Ju längre bort från centrum vi kommer, desto mer förändras gatu- och stadsbilden. Nu ser vi även ockraröda tvåvåningshus och matvaruhus. Vårt nästa stopp blir Menara-trädgården, som är en 1200x800 meter stor parkanläggning omgiven av olivträd. I mitten uppenbarar sig en stor bassäng, som byggdes av Almohaden under 1100-talet. På andra sidan av den konstgjorda vattensamlingen reser sig en ”modern” paviljong från 1850-talet. Menara-trädgården kan betraktas som Marrakechs gröna lunga. Här känns det lugnt och skönt efter stadens brus.

Vi besöker också Majorelle-trädgården som byggts efter en idé av fransmannen och målaren Jacques Majorelle. Sedan 1947 är den öppen för publiken och här samlade han växter från alla Marockos olika regioner. Trädgården blev illa utsatt under årens lopp och år 1980 köpte Yves Saint Laurent och hans vän och kompanjon Pierre Bergé gården, renoverade den och försåg den med olika växtarter och kuriositeter. I trädgården visas idag 300 olika arter av kaktusar och andra växter. Här har man även byggt ett museum för islamisk konst, där en utställning om Yves Saint Laurent visas. Han dog år 2008 och enligt uppgift ska hans aska vara begravd under minnesmärket i Majorell-trädgården.

Fortsättning följer med värt att veta på väg till Essaouira

Lilian O. Montmar

hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta