Alerta Bokförlaget

Utdrag ur Maria Magdalena Mathsdotter - Kungen, samekvinnan och den franske pastorn

Blogginlägg   •   Maj 23, 2012 10:12 CEST

En solig dag, när hon rände över myren mörknade himlen, vinden tilltog, det började storma och ovädersmolnen drog ihop sig och kom allt närmare. Snart stjälpte molnen ur sig ett snöoväder. En plötslig smärta drabbade henne och tvingade henne ned på knä, hon hukade sig ned på den snötäckta marken, men hugget släppte strax. Efter en stund började värkarna sätta in igen, först svagt, sedan allt kraftigare. Hon hade varit fullt medveten om och beredd på att hon skulle komma att få föda var som helst ute i naturen, men inte att det skulle bli oväder och hon skulle behöva skydd. Vart skulle hon nu ta vägen? Mattias och karlarna drev på renarna, kvinnorna och barnen rände i utströdda grupper efter packrenarna. Hon kunde väl ändå inte föda i snöstorm? På myren fanns ingenting som kunde ge henne skydd, inte ens så mycket som ett träd, bara små dvärgbjörkar som inte ens dög att hålla sig kvar i om marken sviktade. Hon tog flera kraftiga tag med staven, ville hinna bort till skogens skyddande rand. Värkarna satte åt henne än värre och hon orkade inte stå på skidorna längre, vickade ut fötterna ur bindningarna och knäade i snön. Kröp ihop. Hur skulle detta sluta?

Det var då som hunden kom till henne. När Maglena jämrade sig, gav tiken ifrån sig ett besynnerligt gnällande, ett nästan deltagande läte som om hon förstod hur illa det var fatt med matte.  Ivrigt sprang hon sedan fram och tillbaka mellan Maglena och Brita som uppehöll sig ett hundratal meter därifrån. Det var som om hon ville berätta för Brita att hon måste skynda till hjälp. Maglena tog sig långsamt upp på fötterna igen, när värken släppte sitt tag. Hon stod till midjan i dagsmejan, medan hon med stora steg försökte ta sig bort till skogsbrynet.

”Så fånigt av mig att ta av mig skidorna”, tänkte hon medan snön öste ned över henne och vinden stormade fram. En ny värk satte in och det tycktes tiken förstå, stannade till och gnällde ynkligt, väntade på att hon skulle resa sig upp igen. Alldeles utmattad nådde hon äntligen skogsbrynet. Hon kröp långt in under en stor gran, som välkomnande bredde ut sina grenar till skydd. Där var det mjukt och gott att ligga och Maglena gav efter, slappnade av. Hunden såg på henne med medlidsamma blickar, tog del i skeendet. Nu talade de samma språk, förstod varandra. När sedan värkar av ett helt annat slag satte in, hörde Maglena sina djuriska skrik som om de kom från annat håll. Tiken sprang upphetsat fram och tillbaka med läpparna uppdragna över tänderna, som om hon manade på kvinnorna att äntligen hjälpa till. Brita rände genast bort och ropade på Mor Johanna, jordemodern, som befann sig ganska långt borta, men ändå hörde ropet och skyndade till.

Halvt bedövad av smärtan kände Maglena hur barnet försökte tränga ut ur hennes kropp och hon hjälpte till att krysta så gott hon förmådde. Kroppen arbetade våldsamt, det kändes som om den skulle sprängas i stycken. Hon hörde de egna skriken som på avstånd men var inte medveten om att det var hennes. Äntligen kom befrielsen, hon kunde andas lugnare, kroppen slappnade av och livet tog henne till sig igen.

När hon öppnade ögonen såg hon att Mor Johanna och Brita var sysselsatta med barnet. Mor Johanna tog kniven ur bältet och skar av navelsträngen, tog en tråd ur sin halsduk som hon band om  navelsträngen, tvättade av blodet och slemmet i snön och lindade flickan först i en linneduk och sedan i ett skinn av en dödfödd renkalv. Tiken höll sig borta som på respektavstånd, den förstod att matte nu hade fått den hjälp hon behövde. Mor Johanna lade sina händer på Maglenas buk och tryckte på för att efterbörden skulle komma ut i sin helhet, det var viktigt sa hon, annars kunde hon drabbas av feber.

Snöovädret övergick i strilande regn och tvättade bort blod och slem, så att allt blev rent och luktade friskt. Maglena tog barnet till bröstet och en stor lycka genomfor hennes kropp, när hon kände barnets läppar mot sin bröstvårta. Ja, så hade det gått till då Regina kom till världen. Eftersom de befann sig på vandring hade det varit svårt att som seden bjuder tvätta det nyfödda barnet i salt vatten tre gånger om dagen de tre första dagarna och sedan två gånger dagligen. Efter en veckas tid behövde hon bara tvättas en gång och då blev ju allt lättare. Hon smälte snö i en kittel och lade i lite koksalt i vattnet för att förhindra att någon smittosam sjukdom skulle drabba det lilla barnet.

Och nu, mycket snart är tiden inne att föda igen. Men denna gång bor hon på sommarvistet och allt kommer säkert att gå mycket lättare, försäkrar Mor Johanna, som också har lovat att finnas till hands.

Lilian O. Montmar, författare

Recension: http://www.tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/litteraturkritik/11814-litteratur-lilian-o-montmar-maria-magdalena-mathsdotter-kungen-samekvinnan-och-den-franske-pastorn

 www.varensbocker.se/Alerta