Alerta Bokförlaget

Värt att veta på väg till Essaouira i Marocko Avsnitt 3

Blogginlägg   •   Feb 10, 2011 12:39 CET

Vi befinner oss på en dagsresa från Marrakech till Essaouira i en bekväm turistbuss med medföljande guide, som livligt berättar och kommenterar det vi ser på franska och engelska. På den snörraka vägen reser vi genom områden, som helt saknar vatten. Motortrafiken är gles men åsnor, hästar och fotgängare kommer travande på den fina asfaltvägen.

Staten ansvarar för vägbyggena, men lägger ut arbetet till det företag som erbjuder bäst pris. Även utländska företag konkurrerar således om vägarbetena. Staten låter bygga motorvägar i egen regi också. Floderna är uttorkade och på en del platser måste man gräva ned till 140 meters djup för att komma åt dricksvatten. När floderna på våren svämmar över sina breddar, uppstår farliga översvämningar. Staten gynnar dem som med teknikens hjälp förmår att använda så lite vatten som möjligt i livsmedelsproduktionen. Man odlar eukalyptusträd för att hålla marken på plats. Det har uppstått stora miljöproblem med jorderosion som följd efter skövling av skog och avverkning av all vegetation för att utvinna ytterligare jordbruksmark.

I de isolerade småstäderna finns normalt inga affärer. Man organiserar därför marknadsdagar en gång i veckan på vissa centrala platser i omgivningen. Bönderna rider på sina åsnor till ”åsneparkeringar”, lämnar sina djur i åsneparkeringens hägn och tar en buss eller en taxi till destinationen.

Jordbruksfamiljerna bor i små hyddor av lera och halm utan fönster men med ett hål i ena väggen, vilket även tjänar som soputkast. Dricksvatten lagras i cisterner och det finns ingen elektricitet. Här försöker människorna hålla sig vid liv genom att föda upp får och odla säd på den steniga marken. Av ullen väver kvinnorna mattor och textiler. Det slaktas många får av religiösa orsaker i landet och under de religiösa helgerna stiger priserna på fårkött. Man får betala 1500 dirham (ca.1250 kr.) och mer för ett slaktfår. Getterna används för övrigt även på ett för oss turister förbryllande sätt: Man tvingar upp getterna i träden för att de ska fotograferas mot betalning. Chauffören väljer att inte stanna bussen för att stävja detta ofog.

Tiggeriet är utbrett. Man blir ständigt påmind om att man inte kan stanna på gatan och betrakta omgivningen. Genast har man fått sällskap av mycket vänliga människor, som vill dela innehållet i ens portmonnä. Gamla män klädda i de traditionella kaftanerna av agaveväv sitter vid vägkanterna eller går runt med en käpp i handen, som de stöter i marken. Ibland tigger de en slant med vana handgester för sin överlevnad. Tillsammans med sina hustrur, iförda burka och beslöjade, vandrar tiggarna genom gatorna från morgon till kväll. Koranen bjuder att man ska ge till de fattiga och efter fredagsbönen hopar sig tiggarna utanför moskéerna.

De flesta människor är oförsäkrade, endast en tredjedel av befolkningen har en sjukförsäkring. 40. 000 läkare ska räcka till en befolkning om 33 miljoner. Sjukhus finns endast i de större städerna. Tandvården verkar vara obefintlig. Många marockaner arbetar i europeiska länder och skickar hem en slant till sina fattiga familjer. Familjerna har ibland samlat in pengar för att någon av deras pojkar ska ge sig av norrut och försörja dem på distans. Som bekant förekommer det att unga pojkar omkommer i båtolyckor på vägen.

Stora slumområden har vuxit upp i och runt de marockanska städerna som ett resultat av landets ekonomiska problem och en islamistisk rörelse har fått fotfäste. Visserligen har Mohammed VI tillåtit satsningar på turismen och staten genomfört en del ekonomiska reformer som lett till förbättringar, men regimen är hård, pressfriheten inskränkt och det är strikt förbjudet att kritisera eller ifrågasätta kungen eller hans beslut. Media förblir under kungahusets kontroll. Samarbetet med USA och Frankrike har fortsatt och länderna samarbetar vad gäller kriget mot terrorismen. Marocko utsågs år 2004 till en "major non Nato ally" av USA, den högsta status en militärt allierad nation kan få förutom ett Nato-medlemskap.

Information om Marrakech kan läsas i avsnitt 1 och 2

Fortsättning följer

Lilian O. Montmar, författare

hemsida: http://home.swipnet.se/Alerta