Watch it Live AB

"VIKTIGARE ÄN KUNGEN" av Marcus Birro

Blogginlägg   •   Feb 03, 2011 17:40 CET

Sverige älskar en framgångssaga. Vi kryper tätt ihop, som land, som folk, och värmer oss vid Zlatan-brasan. Han är en vild fågel på blågula vingar. Han är vår ställföreträdande Gud. Han är som forna tiders kungar; krigsgeneral och hjälte. Han sätter vårt lilla land på en något större karta.


Jag har aldrig träffat honom, ändå är han en stor del av mitt liv. Han har ingen aning vem jag är, och ändå påverkar han mig så gott som dagligen. Jag tycker om att tänka på honom. Han är som en sorts bror, en god vän som är ute på en lång resa och som jag därför aldrig träffar. Men han skickar vykort ibland. Oftast på sig själv när han gör galet vackra mål runt om i det vackra Italien. Jag går här, i snön, på ishala gator, och ler när jag tänker på honom. Det är farligt nära kärlek.


Zlatans karriär är så gott som spikrak. När man följer den från nu och bakåt är det bara vid ett tillfälle som vägen blir gropig. När han går från Inter till Barcelona. Innan dess går hans val och logik hand i hand. Från Ajax till Juventus, från Juventus till Inter. Nu gör han den klassiska felbedömningen att gå till det lag som just vunnit turneringen han allra helst vill vinna.


Med en sorts kollektiv masspsykos har media lyckats bluffa upp Barcelona till världens bästa klubblag. Det är lätt att älska Barcelona. Laget är som en dag på Liseberg. Det sjunger i kroppen. Men efterhand klibbar själen av allt spunnet socker. Man är pank, vimmelkantig men märkligt tom på riktiga intryck. Barcelona är ett spektakel, mer än ett fotbollslag.


När Zlatan lämnar Italien för Spanien gör han det som ligamästare och skyttekung. Ingen svensk har vunnit den italienska skytteligan sedan Gunnar Nordahl 1955. Zlatan har inget mer att bevisa i Italien. Dessutom vill han vinna Champions League och samtidigt som Inter köper Mourinho för att också ge sig i kast med att vinna CL, går Zlatan till Barcelona.
Sverige jublar. Äntligen en svensk i världens bästa klubblag.


Men Guardiola har aldrig för avsikt att låta någon annan än Messi komma i närheten av att vara lagets viktigaste spelare. Zlatan köps in utan att Barcelona tagit reda på vilken typ av spelare han är. Dessutom har man ingen uppfattning om honom som människa. Det är ett stort misstag. Om Zlatan fått svart färg och pensel och blivit tillsagd att måla sin värsta mardröm tror jag han målat den som det blev i verkligheten. Inter, laget han lämnade, slår ut Barcelona och vinner sedan finalen enkelt mot Bayern.


I den stunden, om inte förr, är Zlatans tid i Barcelona historia. Han gick dit med ett enda mål. Vinna Champions League. Nu får han sitta framför teven och se Inter vinna istället. En månad senare drar VM igång. Utan Sverige.


Vilken annan spelare som helst hade påbörjat sin nedförsbacke ungefär i det här skedet. Zlatan befinner sig i fritt fall. Men han lyfter igen. Flytten snett uppåt till Barcelona blev ett halsbrytande fall flera våningar rakt ner. Under sommaren 2010 står det allt mer klart att Guardiolas människokännedom är helt obefintlig. Det står allt mer klart att Zlatan vill lämna Barcelona. Zlatans agent Raiola känner alla mäktiga män i Milano och en av de mäktigaste är Galliano som genast skrapar upp sin gladaste uppsyn och flyger till Spanien. Redan när hans plan lyfter från italiensk mark står det klart att Zlatan kommer spela i Milan. Allting fram till kontraktet och namnunderskriften handlar om pengar och ritualer.


I Sverige talas det om att han byter ner sig.  Alla lyckas ljuga fram att serie A är en skitliga. Trots att Inter vann CL (och fem av sex andra titlar samma år, kolla deras tröja, det kryllar av sköldar, märken och symboler för olika segrar) så lever lögnen om Barcelona som bäst i världen kvar, som en tunga mot lyktstolpen, som skit under skorna.


Vid ankomsten till Milan säger Zlatan att laget kommer bli bättre och bättre över tid och de italienska reportrarna flinar lite. Kan Milan verkligen bli bättre över tid? Kryllar inte Milan av åldrande gentlemän som Pirlo, Gattuso, Seedorf, Nesta, Zambrotta och Inzaghi? Är inte risken större att någon av dem faktiskt dör av ålderdom än att de blir bättre?
Zlatan får rätt. Milan blir bättre och bättre. Själv spelar han mer och bättre än han någonsin gjort. Han tar defensiva löpningar som han aldrig tagit tidigare. Han gör mål. Han kommer till ett lag som är i perfekt harmoni med honom själv, med samma revanschbegär, samma längtan efter framgångar.


Italien är på flera sätt som en enda stor upplyst scen. Italien älskar sina superstjärnor. Zlatan är en sådan. Han trivs i det där ljuset. Han är en del av något väldigt grundläggande italienskt. Han är större än livet för oss andra dödliga. 
Han är en drömfångare. Han levererar magi till alla oss som står bredvid. I Italien älskar man honom som en av sina egna. Men han är fortfarande svensk. Och han är fortfarande den vackraste och värdigaste ambassadören det här landet har.

/ Marcus Birro

www.watchitlive.se/web/Viktigare_an_kungen.aspx