Bygge och bråk

Konflikterna som format staden

Planer på nya hus drar ofta på sig konflikter. Många har fått dem att växa till något bättre än vad de annars skulle blivit. Men det finns också de konflikter som mal ned både resurser och engagemang till en nivå nära nollpunkten. Slussen i Stockholm är ett exempel. Oavsett vilken inställning man har till byggnadsfrågan, är det lätt att enas om att själva processen haft brister. Att det som kommer att bli denna generations största omvandling av huvudstaden inte möts med större förväntan är en förlust med konsekvenser för allt offentligt byggande.

Konflikter som uttrycker medborgarnas besvikelse över stadsutvecklingen grundar sig alltid på känslan av förlust. I mindre projekt kan de hanteras genom medborgardialoger men i större projekt slår dialogen lätt tillbaka i en frustration när kraven inte får genomslag. Framväxten av intressegrupper på sociala medier som sätter agendan har bidragit till att situationen förändrats så långt att man i Berlin talar om ”internetplanering”, men problemen har djupare orsaker.

Under efterkrigstiden, då städerna framför allt växte utåt, begränsade sig behovet av kompensation för förlorade värden till markägaren. Konflikterna kom först till innerstädernas omvandling, med Haga i Göteborg som den mest framgångsrika. Den satte länge agendan. Men med den ökade förtätning vi nu av allt att döma står inför kommer gottgörelse för förlorade kvaliteter som utsikter, grönska och värdefull bebyggelse bli allt viktigare faktorer i städernas utveckling. De är gemensamma kvaliteter vilka måste kompenseras med en bebyggelse som ger minst lika mycket tillbaka som den tar. Att möta dessa legitima förväntningar ställer krav på såväl arkitekter som byggherrar. Arkitekturen måste förstås som en fråga bortom fastighetsägarens behov. Den har i sina offentliga delar ett ursprung som betalningsmedel till allmänheten. I boken Bygge och bråk - Konflikterna som format staden av arkitekten och arkitekturhistorikern Rasmus Wærn som släpps idag, presenteras erfarenheter från ett dussintal konflikter i syfte att finna en väg framåt för den konflikthantering som kostar allt mer tid och pengar.

För att stadsmiljön ska svara mot människors behov av stolthet och identifikation, krävs en byggnadskultur som kan definiera kvalitetsmål och hålla fast vid dem. Ny arkitektur innehåller alltid ett moment av osäkerhet, vilket gör den svår att kombinera med fasta budgetar. Flertalet av de byggnader som idag hör till våra mest värderade blev dyrare än beräknat. Operahuset i Sydney är ett av de mest flagranta. Men det är omöjligt att hylla operan för dess arkitektur (den är idag ett världsarv) och samtidigt uppröras över kostnadsöverdraget (den blev 1400 procent dyrare än tänkt).

Globen i Stockholm var till skillnad mot operan ett exempel på ett projekt som genomfördes med hög tolerans mot de okända förutsättningarna. Trots överdrag blev båda med tiden ändå ekonomiska framgångar. Projekt med höga ambitioner som drar över kalkylerna måste alltid nagelfaras, men det finns skäl att också fundera över orsak och verkan innan ökade kostnader genast jämställs med vårdslöshet.

En kultur som stärker uppbyggliga konflikter ser vikten av att låta kvalitetsmål få en styrande roll vid sidan av, och ibland över, budgetmål. Det krävs också kvalificerad debatt som bygger på förväntningarna att en ny och berikande arkitektur är möjlig. Detta förutsätter ett folkbildningsarbete med utställningar och publiceringar där goda exempel ger arkitekter mandat, men också kritisk granskning. Intresset kan bara växa underifrån, vilket ger publika verksamheter som det nu hotade Statens Centrum för Arkitektur och Design en nyckelroll.

Betraktas arkitekturen som konflikthanteringens viktigaste verktyg kan den inte reduceras till något att unna sig, och att i slutänden spara in på. Den blir en del i samhällskontraktet. För att individen ska ge upp sin frihet att själv dana sitt livsrum, måste samhällets alla parter skapa det som skänker glädje och trivsel. Ska missnöjet och de kostnader detta medför minska behövs välgrundad tillit att arkitekter och planerare företräder allmänheten. Långa processer som planering och byggande lämpar sig dåligt att göra politik av. Visionerna måste överleva maktskiften.

Att bostäder, skolor, resecentra och alla andra miljöer vi dagligen möter förmedlar något annat än hur billigt det var att en gång bygga dem är konfliktdämpande på både kort och lång sikt. Den byggda miljön blir då ett integrationsredskap i sig själv.

Rasmus Wærn är arkitekt, tekn. dr. i arkitekturhistoria och författare. Hans bok Bygge och bråk - Konflikterna som format staden har just kommit ut på Atlantis.

Denna pressrelease är fri att publicera.

För mer upplysningar kontakta Rasmus Wærn på rasmus.waern@nordicarchitecture.com eller 070-685 46 48

För recensionsexemplar mejla info@atlantisbok.se