The sisters are doing it for themselves…

När jag var i 20-årsåldern – det är ett tag sedan, det medges – hade gruppen Eurythmics några av sina bästa år. Dave Steward och Annie Lennox var en lite udda mix av personligheter, som gjorde smittsam refrängpop med oväntade vinklingar. En av hitlåtarna då, i mitten av 1980-talet, var den feministiska ”The sisters are doing it for themselves”. De senaste månaderna har den dykt upp i huvudet, fast utifrån en annan vinkel.

Under de senaste åren har politiker av alla partifärger – och en lång rad offentliga utredningar – så gott som alla lyft fram att man vill ha en större andel civilsamhälle i den svenska välfärden. Det stämmer också bra med svenska folkets åsikter. Gång på gång visar undersökningar att svenskarna tycker valfrihet är viktigt, att det behövs alternativ till offentligt driven vård och omsorg, och att de idéburna organisationerna är efterfrågade och uppbär ett stort förtroende. Men trots många välmenande ord, har hittills ingen utredning kommit med några genomgripande förslag till hur den idéburna andelen ska öka.

Några veckor före jul kom så Ilmar Reepalus Välfärdsutredningen med sitt delbetänkande. Det är den som de flesta på senare tid hänvisat till och väntat på. Utredningen har också ett tydligt uppdrag att titta på just idéburen sektors förutsättningar. Men störst utrymme och mest debatt orsakade förslaget kring vinstutdelningsbegränsning. I media tonade det fram som att det handlar om att ägare ska få ha max 7 kronor över på en 100-lapp, men så är det faktiskt inte. Förslaget bygger en ganska abstrakt teoretisk modell, som skulle kunna påverka också många Famna-medlemmar på ett negativt sätt. Och vad värre är, det kommer inga starka och tydliga förändringar för oss som idéburna.

Jag har sagt ibland jag tror att idéburen vård och omsorg skulle behöva en slags ”pappamånad”. En möjlighet för politiker och tjänstemän att tydligt vika en liten del av välfärdsområdet till vår typ av organisationer. För att stimulera och konkret påverka åt vilket håll samhället bör gå. Men inte heller Reepalus utredning pekar ut en framkomlig väg. Jag börjar mer och mer inse att det antagligen inte är realistiskt att hoppas på att vår sektor kommer få reell draghjälp av några genomgripande politiska förslag. Vi får lita till oss själva, vår egen kraft och våra egna tydliga starka fördelar. Vi måste bli ännu bättre på att visa fram det. Till slut får vi ett större genomslag. Det är då jag kommit på mig själv med att nynna på den där gamla poplåten. Den får bli ett tema att börja 2017 med. The sisters are doing it for themselves...