Skip to main content

​Vem bestämmer vad som är kvalitet för mig?

Blogginlägg   •   Maj 18, 2016 17:14 CEST

Promenad vid ett av Bräcke diakonis äldreboenden

Vitsippans äldreboende i Blåsippans kommun ska upphandlas. Den idéburna – icke vinstdrivande sektorn – glädjer sig över att kommunen tagit beslutet att inte upphandla till lägsta pris utan att istället ha ett fast pris och tilldela anbudet till den aktör som kan leverera högst kvalitet, till de som bor där.

Kommunledningen sammanträder för att sätta samman ett förfrågningsunderlag. De tycker att daglig utevistelse och tillgång till vårdhund ska ge höga poäng. De är också överens om att måltidssituationen, värdegrundsarbete och ett rehabiliterande förhållningssätt är viktigt. Vidare vill man gärna ha en aktör som satsar på kompetensutveckling för medarbetarna. Man diskuterar och formulerar och är, när arbetsdagen närmar sig sitt slut, väldigt nöjda med det som skrivits ner.

Flera anbudsgivare svarar på anbudet. Alla aktörer lovar daglig utevistelse och flera utlovar även vårdhund för alla, eftersom det är tydligt att kommunen premierar detta. Man beskriver också utförligt hur man avser arbeta med de olika områden kommunen identifierat som särskilt viktiga. Utfästelserna i de olika anbuden är många och varierande. Någon beskriver att man arbetar efter en viss metod inom ett specifikt område, någon annan har satsat särskilt på en viss typ av aktiviteter och ytterligare någon har en specifik profilfråga som genomsyrar anbudstexten.

Kommunledningen är nöjda med att det är många anbudsgivare, men tycker också att det är svårt att bedöma vad man ska ge poäng för och hur mycket poäng olika svar ska generera. Efter många överläggningar och olika tyckanden lyckas man tillslut enas kring en poängsättning. Det är Guldklockan som får förtroendet att teckna avtal med kommunen.

Lite förvånad blir dock förvaltningschefen när han i ett samtal med kollegan i grannkommunen (som också gått ut med en upphandling) får veta att Guldklockan i deras kommun hamnade sist bland anbudsgivarna i deras kvalitetsupphandling och att den aktör som Vitsippans kommun bedömt som sämst istället är den som fått högst poäng och vunnit anbudet i grannkommunen. Tänk att två kommuner som ändå skrivit förhållandevis lika förfrågningsunderlag (visade det sig när de jämförde) kunde komma fram till så olika slutsatser kring vad som är kvalitet?

Vad är kvalitet för Anna, 94 år och boende på Vitsippan? Och är det som är kvalitet för Anna även kvalitet för Majken, 86 år, som bor på våningen under? Tänk om Anna eller Majken är hundrädda/allergiska eller om någon av dem faktiskt inte vill gå ut?

Under de senaste månaderna har jag följt flera anbudsskrivningar som vi på Bräcke diakoni skrivit som svar på förfrågningsunderlag från olika kommuner. Tillsammans med kollegor har jag brottats med något som ibland nästan kan kallas för ordklyveri när vi försökt överträffa varandra i att hitta rätt formuleringar för att beskriva hur vi vill jobba. Sedan har en nervös väntan följt innan det efterlängtade svaret kommit. I många fall har svaren mer förvirrat mig än klargjort förbättringsområden (i de fall vi förlorat anbudet). Vi brukar exempelvis få bra poäng för vårt arbete med kost och måltid men helt plötsligt får vi av Y-kommun 1 ynka poäng för samma skrivning som vi av flertalet andra kommuner fått höga poäng och beröm för… Det T-kommun ansett var vår främsta styrka är nu vår största svaghet.

När olika kommuner betonar, premierar och bedömer så olika finns det också en stor risk för att det långsiktiga utvecklingsarbetet som måste ske tillsammans med de personer som verksamheten finns till för förminskas eller i sämsta fall försvinner. Och metoder för att möta varje individ utifrån hans eller hennes livssituation och önskemål riskerar att drunkna i ett hav av tyckanden, tolkningar och övertygelser kring vad som är bra för ALLA.

/Louise Gehandler,
Verksamhetsutvecklare Äldreomsorg & Hospice, Bräcke diakoni

www.brackediakoni.se/blogg

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Agree With Privacy Policy