Som ett 112 år gammalt flygande tefat

​Vi fick en överraskning när vi sakta och försiktigt avlägsnade de två lagren asfaltsgolv på verandan, för under var det ruttet och mjöligt. Att fortsätta låta vind, vatten och snö lägga sig på golvet var otänkbart. Jag som hade svurit på att inte göra några stora förändringar, hörde mig själv säga: »Älskling, du har ju alltid drömt om en glasveranda«.

Månader senare var den klar, med pärlspont, handsnickrade fönster och gamla dörrar med bubbligt glas. Och så var det bara trappan kvar.

Vi turades om med släggan, den gamla betongbjässen skulle enligt alla vi pratat med bara vara att slå sönder och sedan plocka bort stenbumling efter stenbumling. Men på Villa Ekebo var det inte riktigt så. Trappan var fylld med jord, gammalt porslin, småsten och otroligt mycket betong. När trappan var halvvägs borta, var också en bit av fasaden blottad. Eller ja, det som borde ha varit fasad. Istället var där absolut ingenting. Varken fasad eller syll.

Vi som bara skulle ta fram det gamla golvet på verandan, stod plötsligt med en entré utan trappa, utan möjlighet att komma in varken själva eller med vår gigantiska barnvagn. Inte bara det – vi stod också utan syll.

Det var som ett flygande tefat, en attraktion som lockade grannar och familj till otaliga besök. Familjen på Ekebos avsaknad av syll var inte bara en angelägenhet för oss. Jag stötte även på bekanta som hade hört talas om den försvunna syllen. De hade aldrig haft en aning om vad syll är ens, och det är ju inte så konstigt, för den som har en syll har ingen anledning att ägna den en tanke. Men för oss som saknar syll, så finns det inte så mycket annat att samtala om.

Överraskningarna som följer med gamla hus är inte alltid trevliga och härliga. Alla har inte pärlspont bakom tretexen och ett skurgolv under plastmattan. Nej, vissa får överraskningen att de inte längre har en syll. Samtidigt som överraskningarna kommer visdomsorden: »Slå in en impregnerad regel! Bryt upp allt! Sopa rent och stäng! Sälj!« Att lyssna till de med erfarenhet är kanske det viktigaste när en vårdar ett hus, men att lyssna till sin magkänsla och att faktiskt orka behålla lugnet, är väl så viktigt.

Jag har som ett mantra att det mesta redan har hänt ett 112 år gammalt åbäke som vårt hus. Jag intalar mig det om nätterna när jag ammar husets senaste boende. Allt har redan hänt.

Men imorgon ska vi nog ringa den där timmermannen ändå.

Emerentia Leifsdotter Lund, journalist. 
​Texten publicerad i Svenska byggnadsvårdsföreningens magasin ​Byggnadskultur nr 3 2019.