​Tusen år av Vikingaränn

På söndag tävlar tusentals långfärdsskridskoåkare i Vikingarännet. Loppet, världens största i sitt slag, går i år på mälaris med start och mål i Sigtuna. Men hur kommer vikingarna in i bilden?

För tusen år sedan var landskapet i Sverige ett helt annat. Här fanns inga vidsträckta sädesfält, inga tornande städer i fjärran och inga breda vägar utlagda över landskapet. Ville man färdas långt på land fick man ta sig genom djupa skogar med stigar och hålvägar. I ett sådant landskap var vattenvägarna inte bara lättare att färdas på, de måste också ha varit tydligare och enklare att beskriva. I jämförelse med skogen gav de lång och fri sikt. Närheten till vattnet blev därför viktig för människors resor och kontakter såväl under den isfria tiden som under vintern då vattnet låg fruset. Transport av varor över längre sträckor var också lättare att göra med båt eller med släde över vinterisen.

För Sigtuna har vattnet alltid varit centralt. Kung Erik Segersäll som grundade staden sökte en plats att utöva makt ifrån. Han behövde vara på en plats det var lätt att komma till för alla han ville nå ut till, på lagom avstånd från det hedniska Uppsala och vid Mälarens strand. För långväga gäster var vattenvägen nödvändig och från när och fjärran kom båtar inseglande till Sigtuna med stormän som ville spegla sig i den kungliga stadens glans. Det är ont om fynd av båtar från tidig Sigtunatid i Mälaren. I Sigtuna finns inga sådana fynd, men att det var en ständig trafik av båtar till och från staden är inte bara en gissning. En stad som Sigtuna var beroende av omlandet för sin försörjning av ved, matvaror och byggnadsmaterial. Varor som behövde fraktas in till staden. För dessa transporter var vattenvägarna centrala.

I Sigtunas svarta jord finns mängder av spår från livet som levdes här under stadens första århundraden, från slutet av 900-talet fram till omkring 1300. En spännande föremålstyp är isläggen, en typ av vikingatida skridsko. Isläggar tillverkades av kluvna mellanfotsben från ko eller häst. De slipades på ena sidan och fästes med remmar runt skon. Med isläggen tog man inga skär på isen utan man gled fram. För att komma i rörelse användes en stav, kanske järnskodd, att staka med. Bättre glid kunde fås om man gned in läggen med svinister. För att isläggen skulle fungera krävdes blankis, så man får anta att användningen var helt beroende av hur isförhållandena såg ut. Trots detta är isläggar inte något ovanligt fynd. I Sigtuna har man hittat ett flertal och likaså vid Birka. Fynd från Fyrisåns stränder visar på användning långt in på 1700-talet.

Nyfiken på mer, läs hela artikeln här på destinationsigtuna.se