Om driv och identitet

Jag är inte unik med att ha mycket vilja, alla har vi önskningar och förhoppningar som driver oss. Det är en förmåga värd att beundra, att vara driven. Däremot tror jag inte att det är ovanligt att dessa drivkrafter inom oss skapar oreda. Det kan vara konflikter mellan olika intressen, eller bara svårigheten att styra drivkraften i någon ordnad riktning. Som diabetiker är du målstyrd i vården, och dessutom väldigt medveten om vad du borde sträva efter, men ibland räcker inte den egna viljan till. Ofta har jag klart för mig vad jag ska göra när allting går som jag tänkt det, mitt nästa steg. Däremot säger det nog mer om mig som person, vad jag gör när det inte går som jag vill.

Jag var nog rätt naiv som yngling. Som barn, jag tänker mig den tiden innan självkritik och då allt var möjligt, fanns ett lugn i att någon annan hade koll. Jag tänkte kanske att de vuxnas oförvånadne lugn kom från att de helt enkelt hade full kontroll på läget.

Jag skulle bli idrottsman, bandyspelare eller fotbollsmålvakt. Och militär. Och rockstjärna. Och förmodligen polis, rallyförare, spion och president också. Det häftigaste som flugit i mig den senaste tiden helt enkelt, precis som det ska vara. Jag är glad att det fick vara så. Bortsett från att farmor påpekade att jag hade större chans att lyckas som idrottslärare, än som den nye Zlatan, så var det ingen som försökte påpeka att något inte skulle vara genomförbart. Vid tiden jag gick i förstaklass flyttade min bandytränare söderut. Eftersom träningarna aldrig kom igång blev det istället hockey den vintern, och jag minns inte att det var någon tragedi för mig alls.

När jag fastnat för hockeyn blev jag också medveten om att det var fler än jag som ville bli bäst på just det, och nu snackar vi bäst i världen. Men jag skulle träna mest, så det skulle inte vara något problem. I fjärde klass, 10 år gammal, fick jag diabetes typ 1. Jag hade tidigare förstått att det skulle krävas mycket av mig för att bli bäst i världen, nu skulle det krävas mycket av mig för att kunna spela hockey alls. Det här var inte med i min plan, vem hade bestämt att det här skulle hända mig? De vuxna skakade på huvudet. Här var jag, helt plötsligt ‘kroniskt sjuk‘ och de som alltid visste sade, ”vi vet inte varför”.

Tonåren kommer och jag vet här att det faktiskt är rätt mycket de vuxna inte vet. Det finns saker som inte ens de kan styra, även om jag vet att min mammas försök att ställa saker till rätta är outtröttliga. Den kontroll vi har i våra egna händer är begränsad. Vi kan bara spela de kort vi har. ”Synd”, ”jobbigt”, ”kan det inte växa bort?!” är självklara reaktioner. Diabetes 1 är en sån diagnos som påverkar villkoren för resten av livet, än så länge. Det må vara ett riktigt uselt kort, men spelet är inte förlorat. Om vi inte kan styra vilka kort vi får på hand, bör vi istället lägga än större fokus på hur vi spelar.

Jag har haft en anteckning på min telefon sen första året på gymnasiet, ”play your hand”. Som en enkel påminnelse till mig själv att investera min energi där jag kan påverka, och göra mitt bästa. För att hålla mig borta från tankar som: Om jag bara kunde ... då! Om jag bara hade ... då! Det har inte alltid fungerat men, det finns ro i att acceptera att vissa saker är bortom din makt, och det tillåter också högre krav på din insats i de områden du kan påverka. Ta reda på varför ditt blodsocker är högt på natten, ställ frågor, var intresserad, lär dig och bli bättre på att agera i den situation du är i. Idag ser jag mig själv på tröskeln mot att bli en sån där vuxen. Jag är inte lika naiv, men ännu mer vetgirig. Jag har upplevt det som en stor stress att jag inte känner att jag närmar mig stadiet där jag har ”koll på läget” i enlighet med min bild av vuxenlivet. I verkligheten verkar inte något sådant stadie existera. Jag som koncentrerat mitt driv mot ett avlägset mål, har närmat mig och sett att målet ändrat skepnad i takt med att jag kommit närmare. Det verkar vara så även att vara vuxen, värderingar och livsvillkor förändras på ett sätt som vi inte styr över. Jag tror de allra flesta bara provar sig fram så gott de kan, och ibland märker man av att man gått åt helt fel håll. Vi vet helt enkelt inte bättre.

Vad du vet är dina förutsättningar för dagen. Du kanske fått upp ett dåligt kort, eller så har ett kort du tyckt varit bra uttjänat sitt syfte. I idrottens mentala träning slänger man sig med mantran som ”du är inte dina resultat”. Mål behöver inte vara dåligt, men resultat har vi inte alltid kontroll över. Dels för att vår egen aktion sällan står för alla variabler av utfallet. Dels också för att vi aldrig har alla bitar på plats och därför inte kan förstå vidden av ett resultat som vi antingen ser framför oss, eller precis uppnått. Jag vet att det är lätt att befästa sin identitet i någon form av resultat, en titel som visar din framgång, ”världsmästare”. Men vem är du då korten inte faller som du vill? Vem är du i motgång?

Alla vi som har diabetes har fått känna på det. De flesta har nog i någon utsträckning beklagat sig över det faktum att allt vore mycket enklare om blodsockret bara kunde sköta sig själv. Med all den vilja vi besitter tycker jag fortfarande att det är vår skyldighet, mot oss själva, att göra precis allt för att leva de liv vi önskar. Att inte låta diabetes bli en ursäkt för när det går dåligt, eller än värre något att gömma sig bakom när vi är för rädd att försöka.

Om vi kan låta bli att enbart se begränsningarna och istället applicera vårt driv för att vara de bästa vi kan vara, kan vi upptäcka vägar att bli bättre. Diabetes är inte en central del av min identitet, men det är viktigt nog för hur jag fungerar som person för att förtjäna dosering av min uppmärksamhet och vilja. Att direkt avskriva händelser som misslyckanden och olycka, fråntar oss de värden som vi kanske för stunden inte kan se. Om resan är målet, så är försöket det viktiga i resultatet. Jag vill anstränga mig för att alltid vara den bästa personen jag kan vara och det innebär bland annat, av anledningar som jag inte styr över, att försöka sköta min diabetes så bra jag någonsin kan.

Vi är så drivna i många delar av livet, men jag ser vänner som försöker bortse från att diabetesen eller andra specifika delar av livet kräver sin ambition, för att intresset inte finns eller för att man tycker synd om sig. Resultatmässigt vet jag att ett fullt friskt blodsocker kanske inte är rimligt, men det förtjänar ett försök i nivå med vår resterande identitet. En identitet vi bygger med de val vi gör och de vanor vi lever efter. Vi vill alla vara den bästa versionen av oss själva, en ambition som är som allra viktigast när det inte går vår väg. Det kan vara svårt av alla möjliga anledningar, men vi kan alltid sträva efter att göra vår bästa ansträngning. Ett perfekt försök.

Andreas

Andreas Vikström med diabetes typ 1 som uppfyllt många av de drömmar som han inte trodde var möjligt när han var barn och nydiagnostiserad. Bloggar för Diabetes Wellness Sverige.