Skip to main content

Brallorna nere på professorn Elias Eriksson

Nyhet   •   Jan 16, 2018 15:27 CET

Foto: Johan Wingborg

– korruptionen i det läkemedelsindustriella komplexet fortsätter!

Elias Eriksson presenteras ofta som ”professor i farmakologi vid Göteborgs universitet” av Sveriges Radios program Vetenskapsradion när det ska pratas om antidepressiva medel. Elias Eriksson skulle också kunna presenteras som marknadsförare och PR-man kopplad till läkemedelsföretaget Lundbeck som tillverkar…just det, antidepressiva medel. Men den kopplingen talar varken Elias eller Vetenskapsradion om.

I början på 2000-talet började jag ett nytt arbete på RFHL, dåvarande Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende. Jag kunde i stort sett ingenting och försökte orientera mig. I ett försök att bilda mig gick jag på ett seminarium om antidepressiva medel som anordnades av det danska läkemedelsföretaget Lundbeck. Seminariet var en lovsång till de antidepressiva medlen Cipramil och Cipralex som företaget lanserade hårt och den som ledde seminariet hette Elias Eriksson. Vid den här tiden hade impotens börjat rapporteras in som biverkning av antidepressiva medel. Elias Eriksson förklarade att den här inrapporterade impotensen troligtvis berodde på sjukdomen själv eftersom minskad sexuell lust är en del av depressionen. Så kanske berodde biverkningsrapporterna om impotens egentligen på att man åt för lite medicin…
Sedan presenterades en studie som visade att Cipramil var väldigt effektivt på att bota för tidig utlösning vid samlag. Och det är kanske inte så konstigt att för tidig utlösning uteblir om man inte kan få erektion. Det blir en naturlig effekt kan man ju säga. Jag var för okunnig då, men har i takt med att jag lärt mig mer förstått att det är så här läkemedelsindustrin arbetar.

Man förvränger statistik, gör studier som är designade för att komma fram till önskat resultat, publicerar inte forskning som inte ger önskat resultat, och så vidare. Jag bestämde mig, när jag cyklade hem från seminariet, att lägga mannens namn på minnet; Elias Eriksson.

Stort engagemang för SSRI från Erikssons sida

Genom åren har Elias Eriksson fortsatt med sitt engagemang för antidepressiva läkemedel och då främst SSRI-preparat. Han har i sin forskning alltid kommit fram till medicinerna fungerar bra och allra bäst om man tar dem i hög dos. I artiklar i Läkartidningen där han publicerar artiklar om sin forskning beskriver han sig själv som utan kopplingar till läkemedelsindustrin. I somras var det dags igen. ”Forskare slår fast att SSRI-läkemedel fungerar mot depression” var rubriken i Vetenskapsradion. I artikeln intervjuas en doktorand,Fredrik Hieronymus, vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitets fakultet för utbildning och forskning inom det hälsovetenskapliga området, som forskat på antidepressiva. Hans handledare är Elias Eriksson:

”Jag är djupt olycklig över att det har spridits en bild i massmedia att de här medlen är ineffektiva. Ser man till den bevisning som finns är det svårt att komma till någon annan slutsats än att de har en påtagligt god antidepressiv effekt”, säger Elias Eriksson i artikeln och fortsätter:
”Om du bara tittar på nedstämdhet är det så att 90 procent visar att antidepressiva är bättre än placebo”.

YLE ställer kritiska frågor

Vetenskapsradion skriver inte mer i ämnet på sin sida. Man låter sig nöjas med professorns/PR-mannens besked. Lika lättköpta är man inte på YLE, Finlands public service-bolag för TV, radio och webb. Där intervjuas Elias Eriksson om sina resultat för den aktuella studien och får dem ifrågasatta av andra forskare på området:
”Mira Karrasch, som är docent i neuropsykologi vid Åbo Akademi, kommenterar att den färska svenska studien som för fram att antidepressiva läkemedel ofta är betydligt mer effektiva än placebo verkar vara gjord på ett för snävt sätt. Karrasch menar att den studien, och en studie från ifjol från densamma forskningsgruppen, bara fokuserar på ett element i en depressionsskala, vilket enligt henne är ovanligt.
– Min bedömning är att man på basis av forskargruppens studier bara kan dra slutsatsen att SSRI är effektiv för depression under kort behandlingstid förutsatt att man definierar depression enbart som nedsatt sinnesstämning.” (—)

Flera studier visar att placebo är lika effektivt som SSRI mot depression

Mira Karrasch poängterar att flera andra studier visar att SSRI-mediciner är ungefär lika bra som placebo då man tittar på förbättring i depression, det vill säga hela symptombilden, inte bara sinnesläge.
– Den samlade kunskapen börjar ganska entydigt visa att skillnader mellan SSRI och placebo på syndromet depression varken är signifikant eller kliniskt relevant, menar hon. (—)
Eriksson tillbakavisar också bestämt de här uppgifterna.
– Skillnaden är statistiskt signifikant i alla så kallade metaanalyser. Och det finns inte alls något entydigt stöd för att denna skillnad inte skulle vara kliniskt relevant, säger han.
Karrasch är kritisk till att depressionssymtomen bedöms av en kliniker, och inte av patienten själv.
– Klinikern som gör bedömningarna är i regel anställd av det företag vars läkemedel man studerar och det grundläggande problemet med kliniska försök är att de utförs eller finansieras av industrin, säger hon.”

Läkemedelsföretag ”ointresserade”

YLE ställer också, till skillnad från Sveriges radio, frågor om Elias Erikssons kopplingar till läkemedelsindustrin:
”Mira Karrasch kritiserar att Elias Eriksson i den svenska gruppen har kopplingar till industrin i form av forskningsfinansiering och föreläsningsarvoden.
– Min bedömning är att det inte är helt klart huruvida detta är en oberoende studie som inte påverkats av intressekonflikter, säger hon.”

Hur svarar du på kritiken om att du är en forskare med kopplingar till läkemedelsindustrin, och inte oberoende?” frågar reportern på YLE:

”– Ja, det är ett argument man alltid får höra. De läkemedel det handlar om här, så deras patent gick ut för många år sedan. Det betyder att läkemedelsindustrin är helt ointresserad av de här läkemedlen. De vill inte höra talas om dem längre, säger Eriksson och tillägger:
– De gör nu nya medel som är mycket dyrare och som de vill marknadsföra. Så just i det här fallet är det inget läkemedelsföretag som blev det minsta glatt för att vi kom med den här studien, utan snarare blev de besvärade.”

Mörkläggning från Göteborgs Universitet

Enligt Elias Eriksson var alltså läkemedelsindustrin helt ointresserad. Det har visat sig vara en sanning med modifikation. Janne Larsson är en skribent och researcher som specialiserat sig på att granska delar av det läkemedelsindustriella komplexet med dess hemlighetsfulla samspel mellan industri, akademi, myndigheter, sjukvård och läkare. Han började så snart han fick reda på Erikssons forskningsprojekt ställa frågor till Göteborgs universitet om det. Han begärde ut alla allmänna handlingar och all korrespondens i projektet (som för övrigt finansierats med åtta miljoner kronor från Vetenskapsrådet, en miljon från Hjärnfonden och 1.8 miljoner från AFA Försäkring). I förhållande till läkemedelsbolaget Lundbeck fick han ut ett enda kort e-postmeddelande: en lista över de studier som gjorts på bolagets antidepressiva medel Cipramil (citalopram), inget mer. Inga fler handlingar fanns. Enligt universitetet.

”Kommunikationen har främst skett muntligen med Lundbeck och därav har inte fler handlingar i detta ärende kunnat identifieras.”

”Det var naturligtvis orimligt att de utfästelser som Eriksson gjort i förhållande till läkemedelsbolaget i denna offentligt finansierade forskning, de villkor som satts upp, de studieupplägg (protokoll) som skickats från Eriksson till Lundbeck, samt de svar som läkemedelsbolaget gett – bara inte fanns! Men i en lång process fortsatte Eriksson, institutionen och GU att hävda att inga fler handlingar existerade, inga fler handlingar i förhållande till Lundbeck fanns att utlämna.” skriver Janne Larsson på sin hemsida.

Tvingas krypa till korset

Janne Larsson överklagade universitetets beslut och JO-anmälde Göteborgs universitet för brott mot offentlighetsprincipen. Nästan ett år gick med alla turer, förnekanden och uteblivna svar, men till slut kunde inte Göteborgs universitet längre, under trycket av JO-kritik, förhandlingar i kammarrätt samt kritik från den egna internrevisionen, delta i mörkläggningen. Det visade sig att Elias Eriksson hade lagt upp alla handlingar som rörde projektet på en webbplats som tillhör läkemedelsbolagen. Allt för att sätta offentlighetsprincipen ur spel. Handlingar i relation till Lundbeck fanns dock på universitetet men sades inte finnas. Det visade sig också att epostkommunikation mellan honom och Lundbeck hade ”gallrats”. Kort sagt, raderats för att den inte skulle kunna lämnas ut (vanligtvis gallrar man flera år gamla pappershandlingar i arkiv av utrymmesskäl. Här handlade det om epostkommunikation som var högst några år gammal).

Lundbeck skulle godkänna ”oberoende” forskning

Nu kom handlingarna Janne Larsson begärt ut, honom till del. Han fann bland annat ett avtal mellan Lundbeck och Elias Eriksson som angav att läkemedelsbolaget Lundbeck skulle godkänna den ”oberoende” forskningen om antidepressiva innan den publicerades. Under rubriken ”Confidentiality” (konfidentiellt) framgår att Eriksson och universitetet förbinder sig att hemlighålla ”vetenskaplig, teknisk eller annan information och/eller know-how” som de får tillgång till från Lundbecks studier [den information som Eriksson ska göra en ”oberoende” analys av], men att detta krav på hemlighållande inte gäller om Lundbeck först godkänt publiceringen av dessa data.
Vad kan man säga? För att vara helt ointresserad av studien, som Eriksson säger till YLE att Lundbecks är, är de ju väldigt intresserade!

Brallorna nere på Eriksson

Hela den här historien ställer en rad frågor av allvarlig art:
– Varför underlåter Sveriges Radio att göra en kritisk granskning och belysning av Erikssons forskning och förehavanden när YLE lyckas med det? Varför förvandlar man sig till en okritisk megafon?
– Hur kan Vetenskapsrådet gå in med åtta miljoner kronor av skattemedel för att finansiera forskning som är designad för att påvisa positiva resultat för SSRIs verkansgrad på depression? Hur kan man kalla Erikssons forskning ”oberoende”?
– Hur kan Göteborgs Universitet tillåta sin personal att manipulera för att sätta grundlagsskyddade rättigheter som offentlighet och insyn ur spel?

Epilog

Brallorna är nere vid anklarna på professor Eriksson. Han ljuger obehindrat och hindrar medvetet insyn och diskussion i sina projekt. Ingen borde väl ta honom och hans ”oberoende” forskning på allvar efter detta avslöjande. Men riktigt så fungerar inte det läkemedelsindustriella komplexet. Fredrik Hieronymus, doktoranden som Elias Eriksson handlett, är knuten till det arbete som för närvarande pågår inom Socialstyrelsen med syfte att ta fram nya riktlinjer för behandling av depression.” Riktlinjer som fått kraftig kritik för att vara helt inriktade på att SSRI-preparat ska vara förstavalsbehandling vid depression. Så frågan blir: Hur stort inflytande har Eriksson haft på de nya riktlinjerna?

Elias Eriksson kommer med största sannolikhet fortsätta med sitt livsvärv, att propagera för användning och försäljning av läkemedel som många forskare menar har lika god effekt på depression som placebo. Skillnaden är att placebo inte har några biverkningar.

Text: Per Sternbeck

Artikel på Sveriges Radio:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=6763902

Artikel på YLE:
https://svenska.yle.fi/artikel/2017/08/23/forskning-antidepressiva-mediciner-fungerar-ofta-val-klart-overlagsna-placebo

Artiklar på Janne Larssons hemsida:
http://jannel.se/JO.EliasE.SegerOffentlighetDemokrati.pdf
http://jannel.se/EE.LundbeckAvtal.pdf

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera