Johan pratar om skilsmässa i radio P4 Malmöhus morgonsändning

Varför skiljer sig svenskarna?

Vi är ett av världens mest sekulariserade länder där individen står i fokus och ingen definierar oss mer än oss själva. Det innebär en oerhörd stor frihet att välja vem vi vill leva med och vem vi inte vill leva med. 

Antalet skilsmässor går upp och ner men det är ändå vanligare än förr i tiden, vad kan det bero på?

Det beror på att både män och kvinnor kan försörja sig själva idag. Vi behöver inte stanna kvar i ett dåligt äktenskap pga ekonomin. Det blir kärvt ekonomiskt att leva i ensamhushåll men det är med samhällets hjälp mera möjligt idag jmf med förr. Synen på skilsmässor har förändrats till att inte bli skambelagda på samma sätt som det var förr. 

Hur länge ska man gå i skilsmässotankar innan man tar upp det med sin partner?

Det ska en inte göra för länge eftersom det skapar avstånd känslomässigt till sin partner. Om en går och tänker själv så får en heller ingen input från sin partner på sina tankar och känslor. Det kan leda oss att fatta ett beslut som inte är välgrundat.

Hur vet man ens säkert att man vill separera?

Det vet en när det inte finns något känslomässigt engagemang kvar i förhållandet till sin partner. När det känns tomt och meningslöst att investera tid, pengar och känslor i varandra så vet en att det är dags att skiljas.

Och hur gör man det på bästa sätt, berättar för partner att man inte vill längre?

Det bästa sättet att skiljas på är att vara öppen med att en behöver berätta hur det står till för mig till sin partner. När jag vill skiljas handlar det om mina känslor, tankar och behov. Det är en ensam situation att befinna sig i när en ska berätta för sin partner att en inte vill leva med den personen längre. Därför är det viktigt att berätta för sin partner och ge den personen en möjlighet att lyssna, ta emot och känslomässigt reagera på situationen.

Finns det nåt man absolut INTE ska göra när man bestämt sig för att berätta?

Det är viktigt att en inte skyller på sin partner. Det är aldrig en annans orsak att jag har fattat beslutet att skiljas, utan det är mitt ansvar. Det är också viktigt att inte dra upp gamla konflikter i en sådan situation utan låta det som inte gick att komma överens om få vara historia i den stunden.

Om den ena partnern är ovetande om att den andre vill skiljas så kan reaktionen bli kraftig. Hur hanterar man det bäst (ilska, sorg, vrede osv)?

Det kan vara viktigt att välja ett bra tillfälle att berätta det för sin partner, exempelvis när en är i en lugn och trygg miljö. Om en lever med en explosiv partner och känner sig osäker och otrygg på reaktionen tycker jag att det är viktigt att berätta för en vän om situationen. Det kan även vara så att en inte skall vara ensam med sin partner när en berättar. Vissa väljer att berätta det inför en professionell person ex Präst, Diakon, Psykolog, Kurator, Familjerådgivare eller Psykoterapeut.

Vad kan den som blivit lämnad behöva hantera efter uppbrottet? Hur går man vidare?

Det behöver hanteras flera olika sorgreaktioner. Den som blir lämnad hamnar oftast chock eller i en förtvivlad situation som behöver bearbetas med en professionell hjälpare. Det kan vara Stöd och råd samtal eller att en söker sig till Familjerådgivningen. Det är bra att sörja förlusten av den lyckliga partnerrelation som en gång har funnits men som nu har tagits ifrån en. Det finns också drömmar om en framtid och familjen som har gått sönder i ett slag och som behöver sörjas. I sorgearbetet finns ett moment som kallas nyorientering som innebär att en får hjälp att börja se framåt och våga tro på att det finns nya möjligheter till det som har gått förlorat men på ett annat sätt.

Och den som lämnat? Vilka känslor tampas man med?

Skulden att ha svikit och lämnat sin partner, som en har älskat och bedyrat stå vid dess sida, är framträdande för den som lämnat. Tveksamheten om en har fattat rätt beslut kommer nästan hos alla. Ett styng av ånger drabbar ofta och en undrar om en har fattat rätt beslut. Det är även för den som lämnat en sorgeprocess över det som en trodde på men inte lyckades ro i land.