Nu byter hon luren mot klotet

En trygg stämma och en oslagbar kunskapsbank. För ett par generationer entreprenörer har Birgitta Sniadowka på kundtjänst varit Flowcretes röst utåt. Men snart lägger denna klippa undan sitt headset för gott, närmare bestämt 2015-11-30.

Birgitta Sniadowka har i alla år varit den som kunderna kunnat räkna med. En kreativ fixare och en räddande ängel som ofta lyckats hitta en lösning i ett kärvt läge. Kanske splittat en frakt för att klara en deadline eller ordnat fram material trots snäva tidsramar. Eller till och med gått hemifrån en lördag för att öppna grindarna för en behövande kund. Och även då ingen lösning har skymtat har hon ändå lovat dubbelkolla en extra gång …

– Det är viktigt att kunderna känner förtroende. Även ett negativt svar kan lämnas på ett positivt sätt.

Men man ska förstås alltid vara ärlig. Det har inte varit särskilt svårt för mig, jag är nog sådan som person, förklarar hon.

Inte en dag har varit tråkig på jobbet, säger Birgitta Sniadowka som trots det nu väljer att lämna över headsetet till ”Lill-Biggan” Charlotte och börja en ny fas i livet – som pensionär med bowling på hög nivå, resor och barnbarn. Klart det kommer att kännas konstigt. Men jag tror det är dags.

Skrivmaskin och karbonkopia

Första gången Birgitta Sniadowka kom till Flowcrete var 1982, då hon vikarierade på order och fakturering.

– Jag kände dåvarande vd:n, det var han som ringde och frågade om jag kunde jobba. Jag sa att javisst kommer jag, men jag stannar inte kvar. Trodde hon, ja.

På den tiden ingick företaget i Perstorpskoncernen. Verksamheten var nystartad och produktionen huserade i samma byggnad som kontoret. Hon skrev order på skrivmaskin med karbonkopia – ibland tre-fyra sidor med artikelnummer, pris, rabatter, slutpriser, antal pallar och bruttovikt i oändliga rader. Om det var exportorder gick den från Birgitta vidare till huvudkontoret som stansade ut en faktura.

Springa till vakten

– Vi sålde mycket till Danmark och på den tiden var det tull på alla varor som skulle dit. Så då fick jag springa ner till vakten med ett kuvert med tullhandlingar som chauffören skulle ha med sig, berättar hon.

Ännu mer avlägsen i tid känns den avdelning Birgitta Sniadowka hamnade på när hon fick sitt allra första vikariat på moderbolaget, januari 1969.

– Det var på rörvecklingsavdelningen och där hade tiden verkligen stått stilla sedan 30-talet. Jag arbetade med räknesnurra, en sådan med vev. Framåt var plus, bakåt var minus och om man drog för många varv så blev det fel decimaler. Jag tyckte aldrig om den. Men när bolaget bytte till nya räknemaskiner köpte jag den för 25 kronor, jag har den kvar därhemma, berättar hon med ett typiskt skratt.

Värvad från Västerbotten

Förutom den fantastiska övergången från manuellt till datoriserat arbete gjorde Birgitta Sniadowka i unga år en annan resa som visar hur annorlunda läget en gång var på den svenska arbetsmarknaden.

Att hon och hennes tvillingsyster överhuvudtaget hamnade på Perstorp AB berodde nämligen på att bolaget i mitten på 60-talet aktivt sökte arbetskraft i norra Sverige och erbjöd förmånliga villkor för den som var beredd att flytta söderut. Birgittas pappa var skogsarbetare i Västerbotten och tog chansen efter att ha försäkrat sig om att Perstorp inte var platt och även hade riktiga vintrar med snö.

Vi var den tredje familjen från Västerbotten som flyttade hit. Efter oss kom det fler arbetare i olika omgångar, bland annat finländare och från f.d Jugoslavien.

Aldrig tråkigt

Vad har varit roligast de här åren?

– Nämen, hördu, jag har ju aldrig haft tråkigt här! Då går det inte heller att säga vad som är roligast, utbrister Birgitta, men fortsätter sedan:

– Stämningen är bra och företaget har växt. Jobbet har varit omväxlande och jag har haft så många roliga samtal med kunderna. Jag har fått följa ordern hela vägen, från det att jag pratar med entreprenören till bokning av transport, fakturering och allt emellan. Det har känts familjärt.

Det svåraste när hon väl slutar blir nog att lära sig svara i telefonen ordentligt där hemma.

– Ja, nu måste jag komma ihåg att säga mitt eget namn, inte automatiskt kläcka ur mig ”Flowcrete Sweden, godmiddag”.