Ebolakrisen riskerar att förvärra politiska konflikter

Sedan det första fallet av ebola upptäcktes i sydöstra Guinea i slutet av 2013 har krisen trappats upp. I en ny rapport beskriver FOI:s analytiker de säkerhetspolitiska utmaningar som har uppstått i ebolakrisens Västafrika.

Med 7 000 bekräftade döda och 17 000 smittade är det utan tvivel en humanitär kris, men konsekvenserna sträcker sig längre än så.

– Ebolakrisen kommer att få konsekvenser som påverkar betydligt fler människor än de som drabbas av sjukdomen. Vad som från början var ett medicinskt problem har nu blivit ett säkerhetsproblem, berättar Gabriella Ingerstad, säkerhetspolitisk analytiker på FOI. Hon har skrivit rapporten Ebolakrisen i Västafrika – säkerhetspolitiska utmaningar. Där förklarar hon hur epidemin kunde sprida sig så snabbt, och vilka konsekvenser krisen har för den drabbade regionen. 

Instabilitet är både orsak och verkan

Ebolautbrottet skedde 2013 i gränsområdet mellan Guinea, Liberia och Sierra Leone – tre av världens fattigaste länder. De är dessutom post-konfliktstater vilket gör dem extra sårbara för påfrestningar.

– Huvudorsaken till att ebolakrisen har blivit så stor är den dåliga relationen mellan stat och medborgare i drabbade länderna, i kombination med bristande kapacitet i hälso- och sjukvården, förklarar Gabriella Ingerstad. I svensk media har det pratats mycket om att sjukhusplatserna och resurserna inte räcker till, och det är absolut en del av problemet. Men man bör inte heller underskatta den roll som misstron mot myndigheterna har haft i spridningen av viruset.

Ett stort problem i den akuta situationen har varit svårigheten med att informera allmänheten om sjukdomen och riskerna. Eftersom folk inte litar på myndigheterna har de ignorerat rekommendationerna om försiktighetsåtgärder. Det finns till och med de som tror att viruset bara är ett påhitt från staten för att få mera bistånd.

– Allmänhetens inställning är resultatet av många års korruption och maktmissbruk från de styrande. Situationen förvärras ytterligare av att folk har vant sig vid att se hjälparbetare på plats, men ändå inte märker någon förbättring. Det har lett till misstro inte bara mot den egna staten, utan också mot internationella aktörer, berättar Ingerstad.

De värst drabbade länderna led redan innan ebolautbrottet av ekonomiska, politiska och etniska motsättningar – och krisen riskerar nu att underblåsa dessa. I Liberia har befolkningen gjort våldsamma upplopp, sjukhus har plundrats och det har skett sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna. Guinea har en historia av militärt styre och även om ingenting i nuläget pekar på att militären kan komma att ta makten igen är ett försämrat säkerhetsläge någonting som ofta används som förevändning för ett militärt maktövertagande i instabila stater. Politisk och ekonomisk instabilitet är alltså både en orsak till och en effekt av epidemin och dess omfattning.

Lärdomar för internationella aktörer

Gabriella Ingerstad vill lyfta vikten av att de internationella aktörerna börjar ta mer ansvar för hur deras bistånd påverkar politiken i länderna som de hjälper, och ställa fler motkrav än de som finns i dag.

– Man måste förstå att en extern intervention – oavsett om den rör sjukvård, polis eller något annat – är en politisk fråga, och att man påverkar den interna maktdynamiken när man ger bistånd. Om det ska fungera måste vi ställa krav på staterna att involvera medborgarna mer. Annars finns det en risk att biståndsinsatser förstärker en redan dålig relation mellan stat och medborgare.

Ingerstad poängterar att det här är något som gäller överallt, inte bara i Västafrika. Liberia är dock ett tydligt exempel på hur det fel det kan gå. Där har internationella aktörer funnits i tio år och lagt enorma summor pengar på att bygga en fungerande statsapparat.  Att medborgarna nu visat sig ha ett så lågt förtroende för staten är ett enormt misslyckande.

– Detta är ett virusutbrott som skulle varit svårt att bemöta var som helst, men som blivit betydligt värre på grund av avsaknaden av ett samhällskontrakt mellan stat och medborgare, säger Gabriella Ingerstad. Det är något som internationella aktörer måste ta lärdom av.