​Ett nyp i örat räcker inte

Under sommaren fällde JO allvarlig kritik mot polismyndigheten i Västra Götaland för ingripandet mot tre oskyldiga personer som på mycket lösa grunder misstänktes för att planera ett bombdåd i Göteborg. Misstanken uppstod sedan en kvinna hört en arabisktalande man tala i telefon om en bomb som skulle placeras i köpcentret Femman. Polisen tog kvinnans uppgifter på största allvar. De begärde in hjälp av Säkerhetspolisen för att identifiera vilka samtal som kopplats upp mot en viss telemast vid den tidpunkt då samtalet ska ha skett. På så sätt hittade man tre arabisktalande män.

Vittnet pekade ut en av dem som den person som var »mycket, mycket lik« den man hon sett tala i telefon. Men vittnets uppgifter kunde tidigt ifrågasättas eftersom hon gav olika signalement vid olika tillfällen. Det rådde dessutom starka tvivel om hon överhuvudtaget kunde ha befunnit sig vid platsen vid tidpunkten.

Trots alla tveksamheter tyckte polisen att bevisen höll. Fem dagar efter det påstådda samtalet, tidigt på morgonen den 30 oktober 2010 genomförde polisen en brutal insats mot de tre männen. Piketpolis forcerade med våld dörrarna till de misstänktas bostäder, där även barn vistades. Enligt männen förekom förnedrande inslag samt hot och våld mot personer som befann sig i lägenheterna. I JO-anmälan uppgavs att gripandena »skedde under närmast militäriska och kommandoliknande former. För familjerna innebar det ett allvarligt ingrepp i rätten till skydd för privat- och familjelivet. Särskilt för barnen innebar det att den trygghet som hemmet representerat inte längre existerade.« I olika intervjuer har föräldrarna berättat om hur barnen tagit skada av händelsen.

Trots att männen greps misstänkta för förberedelse till terrorbrott, förhördes de inledningsvis utan advokater närvarande. En av de misstänkta släpptes redan under eftermiddagen samma dag och de andra två på kvällen den 31 oktober. Den 9 november lades förundersökningen mot dem ned. Inga misstankar kvarstod.

Männen anmälde polisen för bland annat tjänstefel och saken prövades först vid riksenheten för polismål och överprövades därefter av utvecklingscentrum i Malmö. Polisinsatsen kritiserades internt, men enligt båda utredningarna gick det inte att visa att någon enskild polis begått tjänstefel. Förundersökningen lades ned.

JO kritiserar i skarpa ordalag de brister i utredningen som ledde till att tre oskyldiga personer utsattes för ett så brutalt ingripande. Ombudsmannen kritiserar också polismyndigheten för att männen förhördes utan advokater närvarande.

Det är naturligtvis bra att frågan om polisens agerande inte bara stannade hos polisen självt att utreda. Att en högre instans fick möjlighet att undersöka saken. Det hade varit ännu bättre om beslutet också lett till att någon kunnat hållas personligen ansvarig eller att kritiken följts av ett skadestånd på grund av kränkningen av männens rättigheter.

Det är inte första gången något liknande händer. När två egyptiska asylsökande, Ahmed Agiza och Mohammed Alzery avvisades från Sverige 2001 och utsattes för omänsklig behandling på Bromma flygplats renderade det (i straff) inte mer än ett nyp i örat på polisen. Trots allvarlig internationell kritik från exempelvis FN:s människorättskommitté. Även om de fel och kränkningar som skedde i Göteborg 2010 inte går att jämställa med övergreppen på Bromma, så väcker det samma frågor: Varför vågar/vill inte vi i Sverige utkräva ansvar från enskilda personer (poliser eller politiker) vid människorättskränkningar? Varför har vi ännu inte en från polisen helt oberoende utredningsenhet för polismål? Och varför verkar det vara särskilt svårt att agera rätt när det handlar om misstänkta terrorbrott?

Visst, människor gör fel – också poliser. Men det är uppenbart att vi inte har ett bra system för att kunna gottgöra oskyldiga personer som drabbas av övergrepp av polisen (staten). Om vi måste räkna med att oskyldiga ibland drabbas när (terror)brott ska förhindras, då måste det åtminstone finnas möjlighet för dem som kränks att få reell upprättelse i efterhand.