Nytt från Tidskriften Hertha

”Om det blir fred ska jag åka tillbaka och lära människor om feminism”

De senaste månaderna tycks alla ha pratat om dem, men få har pratat med dem. Hertha har träffat Majid, en ensamkommande flyktingpojke från Afghanistan för ett samtal om migration, könsroller och jämställdhet.

De ensamkommande flyktingpojkarna har orsakat en mediastorm. I flera sammanhang har gruppen pekats ut för att ligga bakom sexuella trakasserier, utan att egentliga bevis har framförts. Åsikter som framförts i debatten har varit att många pojkar kommer från machokulturer och har med sig en skev kvinnosyn. Majid bor på ett hem för ensamkommande flyktingpojkar i en liten by i Dalarna. Han var 16 år när han kom till Sverige för 14 månader sedan. Han pratar redan flytande svenska. I huset bor tolv pojkar i tio sovrum men trots det är Majid mycket tacksam över sin livssituation.

– Vi är som en enda stor familj som tar hand om varandra, säger han och hyllar rumskamrater, anställda och chefer.

Majid tvingades lämna sin afghanska familj som bestod av mamma, pappa och tre yngre systrar. De bodde i en liten by i en bergsdal i Parwan-provinsen i Norra Afghanistan. Området kontrolleras av talibaner som trakasserar alla familjer.

– Du kan välja mellan att gå med talibanerna och döda dina grannar, eller att själv bli dödad och få dina systrar bortgifta med en 50-årig taliban, säger Majid.

Han såg ingen annan utväg än att fly. I förtvivlan sålde pappan sina lamm och mamman sitt guld och med hela familjekassan på fickan, ca 10 000 dollar, tog sig Majid över gränsen till Iran. Flykten gick sedan via Turkiet, en liten båt över Medelhavet till Italien, Frankrike, Tyskland, Danmark och Sverige. Han gick till fots enorma sträckor. Majid beskriver den moraliska pressen han har på sig eftersom familjen har lagt sitt liv i hans unga händer:

– Ibland gick jag 23 timmar om dygnet. Att ge upp fanns inte.

Majid har inte kunnat kontakta sin familj på länge och är utom sig av oro. Det är radioskugga i dalen där föräldrarna bor. Han hoppas att det är orsaken till att hans telefonsamtal inte nått fram.

– Mina systrar har det svårt i Afghanistan. De kan inte gå i skolan. Det var bättre på mammas tid som ung, så hon har lärt mina systrar att läsa och skriva. Hon pratar till och med lite engelska. I min hembygd följer 90 % av befolkningen de patriarkala mönstren. Flickor blir bortgifta som barn och män kan ha uppemot sju fruar. Traditionerna drabbar även pojkar. Många blir utnyttjade av äldre män som tvingar dem att klä sig som flickor, dansa för dem och bli sexuellt förgripna. 

På Majids boende arbetar personalen med jämställdhet från dag ett. De lär ut mänskliga rättigheter och svenska jämställdhetsnormer. De agerar exempelvis förebilder genom att männen diskar och kvinnorna lagar cyklarna. Majid har fått omvärdera många saker.

– I Afghanistan fick jag lära mig att män stod över kvinnor, att kvinnor inte har någon egen vilja, att kvinnor inte ska vara utomhus och att kvinnor och män som inte är gifta med varandra får umgås. Jag blev chockad här på boendet att de vuxna umgicks så naturligt. Jag tänkte att alla i personalen måste vara gifta med varandra, skrattar han.

Jämställdhetsutbildningarna på boendet har fått märkbar effekt. Majid pratar entusiastiskt om ömsesidig respekt mellan kvinnor och män, om lesbisk kärlek och transsexuellas rättigheter.

– Om det blir fred i Afghanistan ska jag åka tillbaka och lära människor om feminism, rättigheter och respekt, men jag skulle inte kunna berätta rakt ut att jag är feminist för då hade de skjutit mig på direkten, säger han.

Majid gör allt för att passa in i den nya kulturen. Kanske gifter han sig med en svensk tjej, eller med en afghansk. Han vet inte, men han vet att han ska bestämma själv och att han ska göra det på grund av kärlek.

Jocke arbetar på ett annat kommunalt boende för ensamkommande, men får inte medverka med namn och bild på grund av hotbilden. Säkerhetsnivån har höjts efter alla händelser med rasistupplopp, bränder och mord.

– De här killarna tvingas ännu en gång uppleva otrygghet. Vi i personalen är så nära en riktig mamma och pappa man kan komma och vi är oroade av utvecklingen.

På Jockes arbetsplats arbetar de med jämställdhet och rättighetsfrågor. Killarna har kämpat för sin överlevnad i länder utan demokrati så det blir extra viktigt för dem, säger han. Jag känner inte alls igen mediabilden där ungdomarna beskrivs som sextrakasserande bråkstakar. Våra killar är mer respektfulla än svenskfödda killar.

Visst märker Jocke att killarna fostrats i ett mer patriarkalt samhälle, och därför tränar de dagligen på att utmana pojkarnas machonormer. Personalen försöker vidga deras intressen och tonar ner alla typer av kraftmätningar. Killarna får testa dans, teater, sång, gitarr, sällskapsspel och puzzel.

– Det viktigaste är nog ändå att vi personal utmanar våra egna könsroller. Jag som man behöver ju inte förstärka machonormen, utan tvärtom, visa att jag kan göra feminint kodade saker. Jag tar huvudansvaret för mat och städning och jag kramas mycket.

Marianne von Malmborg är handläggare på Sidas Afghanistanenhet och även hon avlivar en myt som florerat i medierna. När regeringen aviserade att biståndet skulle minska för att riktas om till migrationen, menade en del kritiker att pengarna gick från flickorna i Afghanistan till de ensamkommande flyktingpojkarna i Sverige.
– Afghanistan är Sveriges största biståndsland som får cirka 700 miljoner i år, samma nivå som året tidigare, säger Marianne. Sidas uppdrag är att förbättra möjligheterna på plats i Afghanistan, så att människor inte ska behöva fly därifrån. Vi har ett starkt fokus på flickor och jämställdhet i vårt bistånd.

Sida satsar på utbildning och andelen barn som går i skolan har ökat dramatiskt. I biståndsprojekten utbildas kvinnliga lärare vilket ofta är en förutsättning för att flickor ska få gå till skolan. Samtidigt som riktade satsningar görs mot flickor så arbetar Sida för att involvera männen och lösa de bakomliggande problemen med mäns patriarkala tänkande. Mullor som förespråkar preventivmedel och familjeplanering involveras i biståndsprojekten, vilket ger unga kvinnor större möjligheter att göra egna val.

– När ett biståndsprojekt, låt säga ett skolprojekt, utförs i en by är det en förutsättning att ha männen involverade. Det kan exempelvis vara en byäldste eller den religiöse ledaren. Dessa män blir ”förespråkare” för vikten av att flickor ska gå i skolan eller skyddas från våld, säger Marianne von Malmborg.

Text: Torbjörn Messing

*Majid och Jocke heter egentligen något annat.