Skip to main content

PISA - den svenska skolkatastrofen

Blogginlägg   •   Dec 12, 2013 06:00 CET

Den nyligen publicerade PISA-studien är en chockerande läsning. Kunskapen hos svenska skolelever har fallit från en redan svag position strax under genomsnittet bland OECD-länder till en svårfattbar placering i bottenskiktet. Det är en sorg för många enskilda och ett kolossalt slöseri med mänskliga resurser. Sverige – världens förment bästa land – verkar inte vara ett land där unga har särskilt lätt att växa till sin fulla potential.

Hos de etablerade tyckarna söks febrilt efter en syndabock. Grovt uttryckt så skyller regeringen på tidigare socialdemokratiska regeringar, och vänstern på friskolorna. Tyvärr tyder dock mycket på att problematiken ligger djupare än så. Även Skolverket motsätter sig förenklade förklaringar och talar inte bara om skolproblem, utan även om samhällsproblem. Personligen har jag mött mycket skolpersonal under året, och de ger inga indikationer om någon förbättring, snarare tvärtom. Signalerna från många föräldrar är likadana, allt fler talar om lokala skolor som inte längre fungerar på någon acceptabel lägsta nivå, och frågar om hur man kan hemundervisa. Mycket tyder på att den katastrofala utvecklingen i skolan inte i huvudsak är ett skolproblem, utan ett samhällsproblem.

Det är inte bara skolresultaten som är ett problem hos barn och unga i Sverige. Den psykiska ohälsan bland unga eskalerar också, särskilt i den ålder som PISA studerat, och försämras snabbare i Sverige än i jämförbara länder. Detta visas i folkhälsorapport efter folkhälsorapport. Den som ändå betvivlar detta behöver bara tala med en lärare som varit med några decennier för att få ett vittne på utvecklingen.

Varför är PISA-studien inte i första hand ett skolproblem? Jo, skola kan inte göra allt, utan kräver vissa förutsättningar för att fungera. Skolan är konstruerad för att ta emot pigga, nyfikna och lärhungriga barn och unga varje morgon; barn och unga som är mätta i magen, emotionellt välnärda i hjärtat, och andligen upplyfta i själen; barn och unga som kommer in i klassrummet med en känsla av fascination av vad de ska få lära sig under skoldagen. Kort och gott, barn som är lärbara. Men tyvärr är det alldeles för få lärbara barn i skolan idag. Det innebär att lärare allt för ofta får agera föräldrar på bekostnad av att vara lärare. Men man kan inte vara förälder för 25-30 barn som man dessutom inte har någon närmare anknytning till. Ingen lärare kan begäras att ta en sådan roll.

Varför har vi så få lärbara barn och unga i Sverige? Varför kommer för få emotionellt välnärda barn till skolan på morgonen? Det är lätt att vara sarkastisk och säga att detta inte borde vara ett problem, svenska barn har ju varit på världens bästa fritids med utbildad personal på morgonen innan de gick till skolan. Vidare har de ju närts av utbildade pedagoger i världens bästa förskola sedan ettårsåldern. Sverige har kanske i högre grad än något annat land i OECD frigjort barnen från de pedagogiskt outbildade föräldrarna och istället fostrat dem i kompetent statlig regi. Slut på sarkasm. 

Vi behöver absolut välutbildade pedagoger, men de kan inte ersätta föräldrar. Istället är ett fungerade föräldraskap och fungerande hem själva förutsättningen för att pedagogerna på förskola, fritids och skola ska kunna göra de arbete de är utbildade för. Men tyvärr har svenska regeringar i stor enighet mellan blocken under decennier drivit propagandan att staten fostrar bättre än föräldrar genom förskola, fritids och skola. Detta är en betydande del i den utbildningskatastrof som vi bevittnar idag i världens bästa land. Med fler lärbara barn skulle skolan fungera bättre, alla andra faktorer lika. Utan lärbara barn finns knappast någon rimlig åtgärd som kan få skolan att fungera. Det är alltså orättvist att skylla allt på skolan. Jag har personligen träffat många synnerligen kloka erfarna svenska lärare väl insatta i den djupare problematiken. Man blir berörd av att känna att de i många fall saknar förutsättningar att göra sitt jobb. Jag är övertygad om att Pisa-studien i huvudsak visar på ett samhällsproblem, snarare än ett skolproblem.

Än mer pinsamt för alliansregeringen är förstås hur de behandlar de föräldrar som tidigt sett problemen och velat skona sina barn. Båda de politiska blocken hånar hemmaföräldrar mer eller mindre. Man talar föraktfullt om hemmafruar och 50-talet trots att dagens hemmaföräldrar till stor del har andra bevekelsegrunder – barnen. Men Alliansregeringen accepterar dessutom allvarliga trakasserier mot de föräldrar som i skolåldern väljer att hemundervisa sina barn, trots att utbildningsministern blivit presenterad med tydlig evidens att hemundervisning fungerar. Idag är det sannerligen inte är svårt att överträffa de skolresultat som dagens svenska skola presterar. Skälet är enkelt, hemundervisade barn sätter sig ner varje morgon efter en lugn frukost, har emotionell näring i överflöd av en förälder, och påbörjar skolarbetet utan den mängd störningar som finns i den svenska skolans klassrum. Föräldrarna har inte pedagogisk utbildning, det är riktigt, men barnens väsentligt högre lärbarhet i hemmiljön kompenserar mer än väl för detta. Ett praktiskt taget varje annat demokratiskt land är detta en valmöjlighet, men alliansregeringen hotar dessa familjer med de sociala myndigheterna och tillåter att viten på upp till 100 000 kr utdöms. Dessa familjer flyr nu Sverige till våra nordiska grannländer. Det är en skam utan like att Alliansregeringen utvisar svenskar som ger sina barn en fungerande utbildning, medan det gör ett långt mycket sämre jobb själva. När alla papper kommer på bordet så kommer den nuvarande alliansregeringens skolpolitiska eftermäle att bli bland de mest pinsamma i modern svensk utbildningshistoria.

Vad måste göras? Ja, först och främst måste skolan få arbetsro och lärarna en chans att vara pedagoger utan att mikrostyras av en oöverskådlig mängd lagar, regler, paragrafer och inte minst dokumentationskrav. Men det räcker inte. Vi kommer inte att lösa dagens skolkatastrof med mindre än en mindre revolution i svensk familjepolitik där svenska skolbarn åter kommer till skolan barn mätta i magen, emotionellt välnärda i hjärtat, och andligen upplyfta i själen; barn och unga som kommer in i klassrummet med en känsla av fascination av vad de ska få göra under skoldagen. Detta kan inte staten åstadkomma. Detta åstadkoms av föräldrar i familjer, oavsett familjekonstellation. Men då måste statsmakterna först be svenska föräldrar om ursäkt för att de under 30 års vilsefört dem med osanningen att staten skulle fostra bättre än föräldrar i förskola, skola och fritids.

Jonas Himmelstrand

Familjepolitisk expert i Haros Riksstyrelse

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera