Professorer i pedagogik: förskolan bör inte kritiseras

Tre professorer i pedagogik vid Malmö Högskola skriver på SvD Brännpunkt ”Förskolan måste ses utifrån sina villkor” om förskolan inte bör kritiseras hursomhelst. De gillar inte professor Ulla Waldenströms tidigare artikel på Brännpunkt, ”Borde inte vara tabu att kritisera förskolan”, och försöker lägga blå dunster runt debatten. Trots att förskola inte går att förstå  utan kunskap  i  utvecklingspsykologi så ser ingen av Malmöprofessorerna ut att ha någon sådan. De säger dock att förskolan inte är avsedd för barnens lärande och utveckling! (Vår kursivering i citatet):

"Förskolans utbyggnad i slutet av 1970- och framför allt 1980-talet motiverades av arbetsmarknadsskäl, familjepolitiska skäl och jämställdhetsskäl. Det är inom dessa områden effektstudier i första hand skulle kunna förväntas, vilken effekt har förskolan haft på de områden för vilken den inrättades och upporganiserades som heltidsinstitution? Förskolan är inte primärt utvecklad som en utbildningsinstitution för barns lärande och utveckling, då hade den sannolikt sett annorlunda ut."

Detta är ett utomordentligt anmärkningsvärt påstående som dock inte verkar bekymra författarna. Arbetsmarknadsskäl, familjepolitiska skäl och jämställdhetsskäl är alltså viktigare än barnens behov av lärande och utveckling och att växa till sina fulla potential. Vart tog Barnkonventionen vägen? Den som säger att barns behov ska komma i första hand. Med tanke på den psykiska ohälsan hos svenska unga, de usla studieresultaten och oordningen i klassrummen så vore det klädsamt, för att uttrycka det mycket milt, att ägna lite uppmärksamhet åt barnens behov.

Malmöprofessorerna tycker att Ulla Waldenström inte förstår förskolans särskilda förutsättningar. De menar att om hon hade förstått detta hade hon insett att det behövs ett tabu mot att kritisera förskolan. Ja, de säger det faktiskt närmast rent ut (vår kursivering):

"Men för att förstå förskolan, dess kultur, dess forskning och föreställningarna om förskolan måste man se till dess tillkomst och nuvarande villkor. Detta hade givit Ulla Waldenström en början till svar på de många ställda frågorna i artikeln. Förskolan som del i varje barns vardag har en kort historia. Motstånd mot en institution för småbarn som dessutom gjorde det möjligt för kvinnor att förvärvsarbeta var under lång tid omfattande. Förskolan har inte varit en självklar institution, utan har behövt, och behöver ännu i högsta grad, sina förkämpar. Waldenström talar om problematisk lojalitet och försvar, den har varit mycket nödvändig."

Malmöprofessorerna verkar alltsåmena att förskolan är så viktig för vuxnas behov av jämställdhet m.m. att det är helt okej inte tala så mycket om att förskolan i sin nuvarande utformning kanske inteär så bra för alla barn.

Deras slutsats är därmed, lätt hårddraget, att det är helt i sin ordning med ett tabu mot att kritisera förskolan (underförstått med tanke på hur viktig den är för vuxna). Istället tycker de lite svävande, utan att närmare precisera sig, att man ska försöka göra förskolan lite bättre.

"Vår uppfattning är att det inte är särskilt meningsfullt att diskutera om det i allmänhet är bra eller dåligt för barnen att vistas i förskolan. Fokus bör istället läggas på de faktorer som är mest betydelsefulla för att förskolan ska kunna vara en positiv lärande-, utvecklings- och omsorgsmiljö för barnen. Här kan forskningen utvecklas utifrån och med de verksamma i förskolan och skapa en forskning inte bara om utan också för förskolan."

Här förefaller pedagogikprofessorerna vara fullständigt okunniga i utvecklingspsykologin. Hade de läst boken ”Förskola för de allra minsta - på gott och ont”, skriven av barnpsykiatern Magnus Kihlbom, förskolepsykologen Gunilla Niss, och den insiktsfulle doktorn i pedagogik Birgitta Lidholt, så hade de insett att det är lättare sagt en gjort att omvandla dagens förskola med sina alldeles för stora barngrupper till ”positiv lärande-, utvecklings- och omsorgsmiljö” för alla barn. I boken visas attåtskilliga barn kommer att påverkas negativt i sin utveckling med dagens stora barngrupper. Att detta är en direkt och/eller indirekt orsak till den eskalerande psykiska ohälsan hos unga erkänns i tysthet av allt fler professionella, och även av de verksamma i förskola och skola. Att minska barngrupper för de minsta barnen från dagens 14-18 barn per grupp till mer rimliga 8-12 är en mer eller mindre politiskt omöjlig mångmiljardinvestering.

Vi har skapat en barnomsorgssituation i Sverige där vi inte har råd att ge alla barn den omsorg de behöver för sin utveckling. Detta borde bekymra både professorerna och alla oss andra. Men tyvärr verkar inte professorerna bekymra sig om barnen. De verkar mena att det är okej att barnen lider för den vuxna jämställdheten.