Skip to main content

Sluta gömma er under sängen, debattörer!

Blogginlägg   •   Feb 27, 2016 15:57 CET

Tid för känslor

Jag minns så väl hur minstingen bara låg orörlig på golvet, stel som en pinne. Fruktansvärt, tänker du, men nej då, hon var inte död. Hon ville bara inte sätta på sig kläderna för n-te gången. Ibland var det högljudda protester. Ibland gömde hon sig. Och emellanåt tog hon av sig igen om jag i ren frustration tvingade på henne kläderna. Jag skulle önska att jag hellre berättade hur jag alltid lyckades lösa situationen och att hon efter femton pedagogiska genomgångar insåg hur kallt det var ute i snön utan kläder. Hur mycket onödig tid det tog att tjafsa och hur slitsamt det var både för mig och henne. Men det var inget vuxet resonerande och en logisk slutsats som gjorde att min dåvarande treåring kom igenom denna fas. Hon kom igenom därför att hon mognade. Att trots att jag ibland tappade tålamodet så fanns det tillräckligt med tillfällen där jag hade tid att låta henne känna. Känna på frustrationen över en jobbig förändring. Förnimma ilskan över att sätta på sig en varm, obekväm overall inomhus. Uppleva hur det kryper i kroppen, hur allting skaver och att man ändå måste ut fast man inte vill. Smaka tårarna som till slut rinner när man försökt allt från vredesutbrott till att försvinna under en säng. Och framför allt erfara att det är helt okay att känna så här. Att mamma finns med och tröstar när tårarna kommer.

I Sverige idag är det debatten om förskolan som ligger stel som en pinne på golvet och vägrar sätta på sig kläderna. Ta till exempel nyårets debatt i DN och Göteborgs-Posten där man bland annat undrar om inte förskolan är vår tids barnhem. Artikelförfattarna ställer relevanta frågor om förskolans kvalitet och behovet av utvärdering och forskning. Direkt kommer en professor i filmvetenskap, lägger sig under sängen och talar om en dansk studie där 10-åringar beskrivit förskolan som det förlorade paradiset. (Även 10-åringar i Nordkorea kan tänkas ha ljuva barndomsminnen som säger lika mycket om diktatur som denna studie säger om förskolan.) Sedan skriver en förskolelärare av sig overallen igen, talar om sommar och konstaterar att ”bara förskolan får mer resurser och kompetenta lärare kommer den minsann vara jättebra”. Listan hade kunnat göras lång av debattrepliker där huvudfokus är att försvara ett system som i stor utsträckning förnekat småbarns primära psykosociala behov och som man aldrig ens utvärderat effekterna av.

Jag har ett förslag till alla oss föräldrar, politiker och debattörer där ute. Våga känna frustrationen när vi stressar iväg på morgnarna, ångesten när 1-åringen gråter och inte vill lämna vår famn. Förnimma siffrorna över den ökade psykiska ohälsan bland barn och unga. Upplev ilska över hur tidsbristen skaver och tär på våra nära relationer. Smaka på tårarna över att det inte finns mer resurser till våra mest sårbara invånare. Det är okay att vara frustrerad och inse att vi som samhälle haft fel. Men låt oss sluta för guds skull sluta att gömma oss under sängen, utan börja sätta på oss overallen. Som förälder kan det vara att lyssna till magkänslan och hitta andra lösningar. För politiker kan det handla om att skapa större flexibilitet och valfrihet inom familjepolitiken. Och debattören kanske skall våga vara påläst och skriva även om det som väcker starka känslor av skuld och uppgivenhet? Det är dags att mogna och möta kylan där ute, tillsammans. 

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera