Behöver svenska barn föräldrar? Stämmouttalande 2014

Vid rIksorganisationen Haros stämma i Solna i helgen antogs följande uttalande:

Behöver svenska barn föräldrar?

Behöver svenska barn sina föräldrar? Det är ingen orimlig fråga i dagens debatt.

Den psykiska ohälsan hos våra unga har i tio års tid legat på en mycket hög nivå relativt vår välfärd. Flera studier visar på närmast obegripligt dåliga svenska skolresultat. Trots detta är det ingen som talar om föräldrarnas betydelse. Vi talar om lärarna, ungdomsarbetslösheten, läroplanerna, arbetslinjen, genuskunskapen, skollagen och mycket annat, men inte om föräldrarna. Trots att föräldrarna utifrån en bred kunskap torde ha en viss betydelse för sina barns utveckling, för att uttrycka sig försiktigt.

Men när vi tittar på de svenska föräldrarna så finner vi något sorgligt. Alltför många av dem tvivlar på sin förmåga. De säger att de inte tror sig ha den pedagogiska förmågan att ta omsorg om sitt lilla barn. De vill undvika gränssättning och att ta konflikter. De tror att deras barn blir socialt handikappade om de inte går på förskolan från ett års ålder. De tror att de måste vara en supermorsa eller en superfarsa. Även om deras barn gråter varje gång de lämnar på förskolan, och föräldern själv gråter på väg därifrån, så ifrågasätter de sällan arrangemanget. De har helt enkelt dåligt självförtroende i sin föräldraroll. Detta borde oroa oss mer än något annat i frågan. Hur har det blivit så här?

Svensk förskola är fantastisk, och de flesta föräldrar blir mycket imponerade när de blickar in i förskolan, ser dess lokaler och dess organisation. De möts av den välutbildade personalen som med ett leende försäkrar att barnen har det bra. Förskolan imponerar stort även på våra beslutsfattare och politiker. Förskolan hyllas också i media, och statliga institutioner publicerar regelbundet rapporter om förskolans förträfflighet. Undra på att svenska föräldrar tappar självförtroendet och tror att experterna på deras barn finns i förskolan snarare än inom dem själva.

Vad få föräldrar vet, är att det som förskolan så professionellt levererar, inte är det som barn mest behöver. Särskilt för mindre barn är en trygg emotionell anknytning till en vuxen som bryr sig, det absolut mest centrala för barnets utveckling. Inte pedagogik, inte läroplaner eller utbildade pedagoger. Denna anknytning fås mest sannolikt av en förälder, en lagom bra svensk genomsnittsförälder duger alldeles utmärkt. Föräldrar har dessutom den betydande fördelen att de i regel inte byts ut, som i förskoleverksamhet, utan tenderar ständigt finnas tillgängliga från födseln och en bra bit in i vuxenlivet.

Svenska barn behöver helt desperat sina föräldrar. Den svenska regering som tillträder i höst måste ge ett solklart budskap till de svenska föräldrarna: ”Ni är viktigast för era barn. Förskola, fritids och skola kan aldrig ersätta er, endast i bästa fall komplettera er. Du som förälder är viktigast för ditt barn, och vår uppgift som regering är att skapa möjligheter för dig att ta detta ansvar utifrån dina barns individuella behov.”

Vad svenska barn behöver är regering som förstår att det är föräldrarna, och inte statens institutioner, som bäst fostrar barnen. Svenska barn behöver sina föräldrar mer än de får idag.

Haro kommer att stå till tjänst som bollplank för höstens kommande regering oavsett färg.