Skip to main content

Jesper Juul slår larm om förskolan

Pressmeddelande   •   Nov 22, 2011 05:30 CET

Följande artikel av familjeterapeuten och författaren Jesper Juul publicerades i den norska tidningen Dagbladet Magasinet den 21 oktober 2011. Med författarens tillstånd publicerar vi den här på svenska.

 Barnbedrägeri

Norska barn tvångsinstitutionaliseras från ett års ålder. Kanske inte så konstigt att 41 procent av alla femåringar har det svårt?

 För ett par veckor sedan hänvisade Dagbladet.no till en "mamma och barn"-undersökning från det norska Folkhälsoinstitutet, som drog slutsatsen att 41 procent av föräldrar till femåringar anser att deras barn har problem av olika slag.

Detta bekräftade mina onda aningar:

Föräldrar tror att deras barn har allvarliga problem: motoriskt, språkligt, socialt och så vidare. Vi har vetat det länge och inte bara om norska barn. Detsamma gäller i större delen av Europa. Antalet barn med särskilda behov har ökat alldeles för snabbt de senaste 15 åren. Samma sak gäller för skolbarn och unga mellan 16 och 20 år. Vi kan inte längre (bort)förklara detta med att experterna har blivit bättre på att upptäcka och identifiera problemen. I Tyskland anser till exempel både lärare och skolpsykologer att 52 procent av barnen mellan 6 och 10 år är i behov av psykoterapi! Ett alarmerande och lyckligtvis också helt felaktigt påstående, som man lätt kan motbevisa om man har träffat de barn som utgör dessa 52 procent. Men även om det korrekta talet skulle vara "bara" 40 procent, är detta alltför många för att vi ska kunna leva med det, både mänskligt, moraliskt och samhällsekonomiskt.

Det störande med den norska studien är att det främst är föräldrar som uttalar sig. Vi talar om föräldrar som dels innerligt önskar sig friska och välfungerande barn och dels fylls av skuldkänslor när det visar sig bli annorlunda. De är betydligt mer trovärdiga än många experter, som ofta är mer upptagna med att bevisa sitt eget existensberättigande än att låta det friska i människan växa. Orosindustrin har haft medvind i nästan två decennier nu. Jag tycker att tiden är inne för att ge den motstånd och avslöja dess självupptagenhet.

I slutet av 90-talet fick barnen skulden. Man pratade om ”den nya barnkaraktären” när man skulle beskriva de barn som både förskolor och skolor hade svårt att se i ögonen. Senare blev de professionella överens om att det nog var föräldrarnas fel: De intresserade sig inte för sina barn, uppfostrade dem inte och ville hellre göra karriär. Både experter, förskollärare och lärare var snabba att helt frikänna sig själva.

Fördelning av skuld bygger på mytologi och fördomar. Föräldrar i allmänhet har aldrig varit så engagerade i sina barn som under denna period. Nordiska föräldrar har aldrig tidigare (sedan början av artonhundratalet) tillbringat så mycket tid tillsammans med sina barn som under de senaste tio åren. De har aldrig använt så mycket tid och så mycket energi på att fostra de stackars försvarslösa barnen. Hela frågan om vem som bär skulden är totalt ointressant, såvida man inte är besatt av rädslan för skärselden eller inte vill erkänna sitt medansvar.

Som medansvarig måste jag nämna förskolorna, även om jag mycket väl vet att jag därmed ger mig ut på ett både politiskt och känslomässigt minfält. Varje form av allmän kritik eller bara sakliga reservationer av denna institution har varit tabu i många år.

Låt mig börja med en liten nostalgisk återblick – tillbaka till 70- och 80-talet. Jag och mina kollegor vid Kempler Institutet i Köpenhamn var med vid födelsen av många förskolor och ”vuggestuer”, som det heter i Danmark när barnen är under tre år. Vi tillbringade många timmar och dagar tillsammans med pedagogerna medan de utarbetade verksamhetsplaner, formulerade mål och kom överens om vardagarnas innehåll, takt och ton.

Till slut var byggprojektet färdigt och barnen började komma. Dessa barn möttes av ett helt otroligt intresse, engagemang och öppenhet. Om ett barn inte trivdes eller inte tyckte om att vara där, var de vuxna lyhörda och flexibla och beredda att bygga upp eller riva ner.

Det är länge sedan! Om ett barn börjar förskolan idag och inte trivs, tvivlar ingen (av personalen) på att det är barnet som har problem och därför kräver behandling. Det är alltså förskollärarna som har tagit definitionsmakten. "Om barnet inte trivs här i vår förskola, är det ett barn med särskilda behov! Så är det bara och om någon skulle vara tveksam tycker vår psykolog likadant." Det är kanske en något förenklad framställning men ingen karikatyr. Jag gillar förskolor och dem som arbetar där. Mitt eget barnbarn älskar sin förskola och ofta kan helger och lov inte passera snabbt NOG för honom.

Men oavsett vad han och jag känner, menar jag att vi måste se några fakta i ögonen och bestämma oss för vad vi ska göra med dem.

För det första etablerades förskolorna inte för barnens skull. De byggdes för de vuxnas skull. För kvinnor som ville ut i arbetslivet, för män som ville stanna kvar där de var och för företagen som saknade arbetskraft. De etablerades och har fortsatt att verka utifrån en pedagogisk filosofi och teori som inte har förändrats under dessa år som gått.

Särskilt i Norden har vi varit duktiga på att göra dessa pedagogiska institutioner så barnvänliga som möjligt, även om man inte investerar i de nödvändiga kvadratmetrarna och det nödvändiga antalet professionella medarbetare. Men det är bra NOG för barnen?

Också förskolan baseras på en delvis mytologisk grund. Myten är att barnen socialiseras här. Den myten härstammar från det faktum att fler och fler barn växer upp i områden utan andra ungar  på dagtid. Genom att skicka dem till förskolan, där de andra barnen är, kan man ge barnen ett socialt liv. Det är inte alls samma sak som social kompetens. Mycket tyder på att barns sociala kompetens står i relation till den tid de tillbringar i förskolan men ännu har ingen tagit på sig att dokumentera detta.

Nordiska barn mellan 1 och 15 år spenderar idag ca 25.000 timmar i tvångspedagogiska institutioner. De ska vara i förskolan och de ska vara i skolan. De kan inte välja vilka barn och vuxna de ska leka med, eller när eller hur länge de ska vara tillsammans. Föräldrar vill ha det, politikerna vill ha det, väljarna vill ha det, och därmed BASTA! Det preliminära resultatet är en stor majoritet barn i alla åldrar som är i otakt med sig själva och inte klarar att reda ut det. De är stressade, trötta och kraftigt överstimulerade. Nu vet vi att 40 procent faktiskt har det värre än de borde ha.

Ett Norge eller ett Danmark utan förskolan är en illusion. Den institutionaliserade och standardiserade barndomen har kommit för att stanna. Nu kopierar också andra EU-länder vårt system, med att ge alla föräldrar möjlighet att skicka barnen hemifrån när de är ett år gamla. Om tio år har vi antagligen infört heldagsskolor. Då kommer barn mellan 1 och 17 år ha samma arbetsvillkor som outbildade industriarbetare för 100 år sedan.

Som alla vet hade de det inte särskilt bra. Men de hade trots allt den stolthet och värdighet som det innebär att försörja sin familj.

Inte ens detta lilla privilegium har ungar. De kommer nästan aldrig hem till föräldrar som tackar dem för deras ovärderliga insats, en insats som mamma och pappa inte skulle klara sig utan!

Politikerna har aldrig på allvar intresserat sig för barnens bästa. Det är endast något de håller tal om vid passande tillfällen och när de ska vårda sitt ego inför val. Kanske kan dessa siffror få dem att vakna upp, av den enkla anledningen att det nuvarande systemet med 40 procent förlorare är för dyrt. De kan naturligtvis också låta de 40 procenten och deras föräldrar sitta ensamma i båten.

 "Vi har inte råd", säger politikerna - och det är naturligtvis en lögn. Det sanningsenliga svaret är:

"Detta kommer vi inte att prioritera, för det ger oss inte tillräckligt många röster."

Kanske kan detta också få förskollärare ut ur sina iden. Alla lojala och duktiga medarbetare som endast på tu man hand vågar berätta hur många kompromisser de måste göra varje dag. Med blanka ögon slår de ut med armarna och säger: "Vi har inga resurser", när man talar om ett av de barn som tillhör de 40 procenten.

Faktum är att det barnet som förskolan inte har råd med idag, kostar hundra gånger så mycket när det väl har utvecklat speciella behov. Det är möjligt att tiden är mogen för civil olydnad i den professionella integritetens namn, om inte kampen för barns grundläggande rättigheter i samhället verkar viktig nog.

Flera danska forskare har redan slagit larm. De ser alldeles för många barn - särskilt mellan 1 och 3 år - som är ensamma, passiva och resignerade, utan hopp om att det finns vuxna som ser dem och hjälper dem. Det andra extrema är det växande antalet oroliga, aggressiva och hyperaktiva barn, till vilka det inte finns resurser att kunna ge den omsorg de behöver.

Han målar väl fan på väggen, den där dansken, tänker nog många. Men det är inte så jag ser det.

Jag försöker bara ta bort den mytologiska och politiska korrekthetens tjocka gardiner för att visa att fan redan har varit där i ett par decennier.

   

Vi hänvisar även till Jesper Juuls hemsida family-lab.se

Här kan du läsa den norska artikeln.

Kommentarer (2)

    Funderar lite över det jag just läst ovan, har också läst boken Ditt kompetenta barn. HAr under en längre tid studerat en förskola i Stockholm med femåringar. På förskolan bedriver man verksamhet i Jesper Juul anda, vilket på många sätt skulle kunna tyckas bra. Då tänker jag att medvetenhen kring relationer är viktigt och jag instämmer i det. Men på avdelningen råder total anarki. Barnen slåss (och vi pratar om allvarliga våldsutövningar), detta våld utövas både gentemot pedagoger, barn och inredning, för att inte tala om matsituationerna som är horribla, det kastas mat och tallrikar, barnen springer från borden och ger sig på en kompis med bestick eller annat, går man förbi varandra så får man på vägen ta emot en snyting, sen har vi det verbala våldet...suck! Avdelningen har 14 barn och tre pedagoger, varav det oftast bra är två! Hur i hela friden, i Jesper Juul anda, får man stopp på detta?? Annan verksamhet är inte av intresse för barnen, föräldrar spenderar lång tid vid olika tillfällen under dagen med att sitta och fika med personalen. För mig känns detta som en form av JÄTTEFAMILJ som är förhållandevis dysfunktionell, snarare än en pedagogisk verksamhet där barnen skulle kunna njuta av dagarna på förskolan och ha roligt. Det är ett enda konflikthanterande dagarna i ända. Jag vill verkligen understryka det LENA i tonen hos pedagogerna, svårigheterna att säga NEJ osv.
    Här formas barnen till att TA det dem vill ha, oavsett vem eller hur, det drabbar någon/något annan/annat...! Den empati som jag önskar att alla människor skulle ha, saknas hos dessa barn. Vad gör de för fel? Pedagogerna och ledningen har länge studerat just denna litteratur och arbetat länge efter den, med samma resultat...."låt barnen få allt de vill, när de vill". Min fråga är således: Är detta tanken med det hela?
    För mig som tolkat litteraturen annorlunda, där det handlar om familjer och inte pedagogisk verksamhet, till att det nu också delvis kan tillämpas i förskola/skola...men att det inte finns en Metod, ser ju att det finns tydliga fördelar att anamma...men inte att direktöverföra till förskoleverksamhet! Har jag fel?
    Avvaktar tacksamt en synpunkt och gärna råd!
    Jag är förskolärare/lärare och har arbetat i 25 år med barn och jag tror verkligen på det kompetenta barnet, redan från födseln, men jag ser ju verkligen att detta inte fungerar på denna förskola, i alla fall inte med den tolkning de gjort!

    - Marie - 2013-10-10 22:41 CEST

    Tack Marie för din kommentar. Du väcker högst relevanta frågor och beskriver en förskoleverksamhet som helt uppenbart inte fungerar. Enligt din beskrivning förefaller inte personalen förstå vikten av att sätta gränser. Sannolikt har man inte heller vunnit barnens anknytning eller förmått ta rätt relationer till barnen. Man har missförstått goda avsikter.

    Jesper Juul gör ett viktigt inlägg i den familjepolitiska debatten, som Haro valt att publicera. Det innebär dock inte att man genom att läsa hans erfarenheter rakt av kan överföra dem till en fungerande förskoleverksamhet. Det är lätt att man vid litteraturstudier inte ser sina egna tillkortakommanden. Helt klart finns sådana blinda fält hos personalen i den verksamhet du beskriver.

    Barn är kompetenta - inom gränser som anges av barnets mogenhet. För allt som ligger utanför måste barnen lita till vuxna, de måste känna en nära anknytning till en vuxen på förskolan. Det måste vara tryggt för dem att känna även sårbara sina känslor om de ska kunna utvecklas.

    Du har alldeles rätt i att barnomsorg inte är en metod. Barnomsorg är en relation, där emotionell näring finns, och också där vissa gränser finns. Barnomsorg är att vårda denna relation. När barnen har denna emotionella relation med sina närmaste vårdare, så uppstår sällan problem. När den saknas, ja, då kan det se ut som du beskriver.

    Det Haro velat lyfta fram med Juuls artikel är att det finns problem med synsättet att alla barn ska vara på förskola från ett år, särskilt eftersom det inte är helt lätt att garantera varje barn på en förskola får en anknytningsperson.

    Vi kan rekommendera en annan psykolog som Haro haft mycket kontakt med och engagerat till flera seminarier, den kanadensiske psykologen dr Gordon Neufeld. Få kan som han utifrån etablerad psykologisk och neurologisk kunskap förklara processerna bakom att barn mognar till empatiska och självständiga vuxna.

    Du kan se hans senaste framträdande på årets Haro-seminarium om vad barn behöver. Alla YouTube länkar finns på: http://www.haro-info.se/130531.html

    - Jonas Himmelstrand - 2013-11-13 19:48 CET

Lägg till kommentar

Kommentera