​Vi är ingenting utan andra människor – intervju med Arne Lygre

Dramatikern Arne Lygre har hyllats runt om i Europa för sina existentiella texter med knivskarp skärpa. Mig nära är hans senaste pjäs och den hade urpremiär på Nationaltheatret i Oslo våren 2019. Möt den prisbelönte norrmannen i ett öppenhjärtigt samtal om ord och skrivande.

Varför är orden så viktiga för dig?
–Det är i orden som mitt skapande sker. I början vet jag ingenting. Jag kanske börjar med två karaktärer och med en förnimmelse om vad de har för relationer till varandra. Sakta men säkert jobbar jag mig vidare. Jag måste hela tiden känna att det jag skriver för situationen vidare, att texten ger mig något. Jag skriver texten från A till Ö. Den svåra uppgiften som dramatiker är att hela tiden utmana teatern formmässigt.

Vad tror du har format ditt skrivande?
–Jag tror att det har formats genom läsningen och jag kände tidigt en fascination över att man kunde skapa egna världar genom att skriva även om jag inte började förrän i vuxen ålder. Jag var egentligen en del av en helt annan miljö än den konstnärliga. Men plötsligt stod jag ansikte mot ansikte med mig själv och en del existentiella frågor som jag hade förträngt. Som att jag hade en okänd biologisk far. Och att jag var homosexuell. Det fick mig att närma mig andra sammanhang. Jag blev snabbt fascinerad av teater, började på folkhögskola och var nära att komma in på scenskolan.

Varför ville du skriva en pjäs som Mig nära?
–Mig nära har en länk till pjäsen som jag skrev dessförinnan, La deg være. Den handlar om en karaktär som möter en båge av människor som den har olika relation till. Bågen går från det riktigt nära, förbi det främmande och ända in i fiendskapet. Jag hade lust att göra en pjäs där man gick från det främmande, in i det närmaste och ut igen. Det blev tvillingpjäsen Mig nära. I båda finns ett underliggande tema som handlar om att vara helt hjälplös. Den existentiella omständigheten att vi är ingenting utan andra människor. Karaktärerna har förlorat fotfästet. De försöker att haka i andra människor och då kan det kännas lättare att haka i någon som är främmande. Det blir som en chans att börja om på nytt. Men det är också en fara – om man alltid börjar om så står man snart helt utan rötter.

Hur mycket stoff hämtar du från ditt eget liv?
–Jag tror författare är väldigt olika. Antingen kan du skapa konst av något självupplevt, eller så kan du det inte. Jag klarar inte att skapa litteratur av en situation som jag har upplevt. För mig uppstår texten i mötet mellan de olika karaktärerna, i språket, i narrativet som utvecklar sig. Men förstås kan mina egna erfarenheter ligga som undermedvetna i olika situationer. 

Behovet av närhet är ett huvudtema i Mig nära. När känner du själv det behovet som starkast?
–Hela tiden. Jag tror att det skulle vara ödeläggande att helt leva utan andra människor. Men det betyder inte nödvändigtvis att jag måste ha fysisk närhet. Jag har precis varit tre veckor ensam på en ö utanför Molde. Det är ju en självvald ensamhet och det är ju frågan varför man väljer det. Men jag tycker om att vara ensam. Det är en slags paradox.

Dina pjäser har fått stor uppmärksamhet. Hur har det påverkar ditt skrivande?
–Det kan vara pressande. Men press kan vara bra om man har gott om tid. Jag vill aldrig ha för kort tid, för mig tar det 1,5 år att bara att få ihop ett skal. Men min värsta mardröm är att författarskapet inte utvecklar sig. Det är en självpålagd stress.

Du har kallats för en ”existentiell ordkonstnär”. Varifrån har du fått ditt språk?
–Jag tror inte man helt känner till det språk som man har inom sig. Det dyker upp över tid, i kontakt med den form och struktur som man utforskar i sina texter. I mitt språk finns några element som många verkar tycka om. Det har en slags kantig egenhet. Det är tydligt och upphöjt, något annat än vardagsspråk. Jag är upptagen av helheten, när det uppstår ett eget universum innanför textens ramar. Konst behöver inte vara så som verkligheten är.

Tycker du att det är mest kul eller jobbigt att skriva?
–Just nu arbetar jag med en helt ny pjäs. Jag har fått ihop 20 sidor och sedan har det stått helt stilla i några månader. Det sker ofta i mina processer. Jag kommer inte vidare förrän jag har tänkt en tanke som jag inte har tänkt än. Det är jobbigt för det finns en möjlighet att jag inte kommer på mer. Men jag hoppas det. Att skriva är ofta också förbundet med en stor glädje, en eufori.