Skip to main content

Pumor och kaktusar i den stora kanjonen

Nyhet   •   Jan 17, 2018 15:05 CET

Hoodoos i Bryce Canyon, Utah, som är en gammal sjöavlagring av sötvattenssediment. Den brandgula färgen kommer från järnoxid, alltså ”rost”.

”Möter du en puma ska du stå still!” Det är en annorlunda verklighet studenterna möter ute i Arizonas främmande landskap, där kaktusar och öken varvas med arktisk tundra och kolossala kanjoner. Detta är landskapsvetarnas lärorika äventyr i Grand Canyon.

Ett trettiotal studenter kliver ur hyrbilarna i Sonoraöknens subtropiska hetta. Det är första dagen på den fältkurs de förberett sig för och längtat till sedan ett halvår tillbaka. Jättelika Saguarokaktusar, vissa över tio meter höga, reser sig mot himlen och solen i det arida Arizonalandskapet. Studenterna är här för att få en fördjupad förståelse för hur natur- och kulturlandskapet i sydvästra USA har bildats, med tyngdpunkt på de senaste 300 miljoner åren.

– Vi var helt lyriska redan i bilen när de första kaktusarna dök upp och fotade varenda en vi såg. Men när vi slutligen kliver ur finns det ju hur många som helst, berättar en begeistrad Ylva Edblom, student på Landskapsvetarprogrammet i Kristianstad.

– Dagens uppgift i öknen är att identifiera och diskutera alla anpassningar till ökenklimat man kan se hos de olika växterna och också lägga märke till vilka djur som är aktiva i hettan, förklarar Magnus Thelaus, universitetslektor i biologi vid Högskolan Kristianstad och initiativtagare till kursen.

Dag två börjar resan mot huvudmålet – området runt Grand Canyon. Den kolossala klyfta som Coloradofloden mejslat fram under de senaste sex miljoner åren. På vägen upp från Phoenix förändras landskapet successivt i takt med höjden över havet. Vi stannar till och Magnus berättar att det är 5 mil till den alpina tundran på San Francisco Peaks.

– Inom 5 mil har vi alla ”livszoner” som vi läst om på den förberedande kursen. Nu står vi här på riktigt och ska inventera varje zon, från den subtropiska öknen till den alpina tundran, berättar studenten Henrik Ersgård. För att få in motsvarande zoner hemma skulle vi behöva börja i södra fjällkedjan och ta oss ända ner till norra Afrika för att täcka in alla.

Sammanlagt blir det tre stopp under dagen innan vi når Flagstaff som kommer att vara ”basläger” den närmaste veckan. Därifrån ska vi göra dagsexkursioner; enorma Barringerkratern, den förstenade skogen i Petrified Forest, där kiselsyra ersatt träets celler, vulkanlandskapet i Cindercone, puebloruinerna i Wupatki, den nästan 4 000 meter höga vulkanen San Francisco Peaks, och självklart den gigantiska Grand Canyon.

Studenterna letar ostronfossil utanför Hanksville, Utah, i Great Basin-öknen.

Den första vegetationsstudien, vid Superstition Mountains i Sonoraöknen, med saguarokaktus, teddybear cholla-kaktus, Sonoran barrel-kaktus, agave, ocotillo, mesquite. Berget består av vulkaniska utbrottsprodukter.

En 50 meter stor järnmeteorit träffade jordytan med 46 000 km/h och bildade Barringerkratern i norra Arizona. Vid denna tid för 50 000 år sedan bodde mammutar, trögdjur och kameler här. Foto: Claes Bergman Här och nu kan du vandra ner i kratern!

Grand Canyon, med kalkstensklippor till höger. Det är 15 km till andra sidan och cirka 1 300 meters fallhöjd ner till Coloradofloden på botten av kanjonen.

En av jordklotets mest spektakulära sevärdheter

Grand Canyon, den stora kanjonen, är varken djupast eller längst i världen, trots sina 45 mil på längden och halvannan på tvären. Men den är en majestätisk landskapsformation som ändå lätt kvalificerar in på en lista över jordens tio mest spektakulära sevärdheter. Södra sidan ligger 2 200 meter över havet och den norra på 2 500 meter. Som djupast är kanjonen nästan 1 800 meter.

Vi ger oss av tidigt på morgonen, förberedda för både minus- och plusgrader. Det kan bli över 30 grader varmt nere i kanjonen.

– Ni ska försöka bestämma vilka lager ni passerar på vägen ner och om dessa lager avsatts i hav eller på land, instruerar geovetenskapsdocenten Claes Bergman och ger studenterna lite tips inför dagens uppgifter. Hittar ni fossil ser ni om de är marina eller kontinentala exempelvis. Periodvis har områden stora som Sahara varit sandöknar också här i Nordamerika. Vi är på relativt hög höjd med torr och varm luft, så ta med mat och rikligt med vatten.

Vandringen går längs Kaibab Trail ner till Skeleton Point drygt 600 höjdmeter längre ner. Vi passerar permiska och karbonska lager. Mulåsnekaravanerna har företräde på stigen och det är strängt förbjudet att gå hela vägen ner till Coloradofloden på botten.

– Möter du en puma ska du stå still och göra dig större, manar Magnus. Dra in luft, stå på tå och sträck ut armarna! Om den anfaller är rådet: ”Fight back!”

– Möter du en puma ska du stå still och göra dig större, manar Magnus. Dra in luft, stå på tå och sträck ut armarna! Om den anfaller är rådet: ”Fight back!”

En lång rad studenter börjar nedfärden, förbi framvittrade brachiopoder och rester av svampdjur. På ett ställe finns till och med regnsdroppsmärken efter regn som föll för 300 miljoner år sedan. I några sandstenslager kan den skarpsynte se spår efter reptiler och amfibier. Det är många intryck som ska tas in och bearbetas, inte bara för studiernas skull utan även på det personliga planet.

– Jag vill ju hela tiden vara närvarande och inte missa något. Klart att man känner lite press att leva i nuet. Men samtidigt vill jag inte tappa några minnen utan lagra dem på rätt plats i huvudet. Det är oerhört många intryck att smälta så man är ganska trött på slutet av dagen, berättar Ylva.

– Efter en vecka och har vi sett så oerhört mycket att man undrar ”vad mer kan finnas att se?” Men de mäktiga intrycken fortsätter ju att komma på löpande band, säger Julia Isberg. Häftigt att få uppleva allt detta utan att vara klassisk turist, utan att vi får arbeta med alla intrycken professionellt och leva i kulturen.

Vittrad sandsten som får en närmare bekantskap med studenterna Jack Olofsson, Max Pilbäck och Kent Johnsen.  

Uppifrån den alpina tundran på San Francisco Peaks med Great Basin-öknen i horisonten. Den gröna subalpina barrskogen och blandskogen med sina gula aspar syns tydligt.

Vulkanen San Francisco Peaks, Arizona, nere från gränslandet mot Great Basin Desert.

Ett minne för livet

Efter en vecka återstår fortfarande mer än vi upplevt hittills. Färden och kursen går vidare in i New Mexico och Utah. Studenterna löser uppgifter på varje stopp; identifierar abiotiska förhållanden, diskuterar varför förhistoriska kulturer har gått under, urskiljer vilka krafter som bildat landskapen och förklarar varför landskapet, djur- och växtliv ser ut som det gör längs vår väg. Det är uppenbart att studenterna är väl förberedda.

– Vi gör ofta så här på Landskapsvetarprogrammet; först läser vi mycket teori, och sedan går vi ut i naturen och studerar det i verkligheten. Då blir det väldigt kul för då har vi så mycket kunskap och kan tolka och tillgodogöra oss vad vi ser så mycket bättre, förklarar Ylva.

När studenterna frågas om vilka platser som gett starkast intryck varierar svaren. Det är svårt att behöva välja en favorit.

– Till slut vet man inte vad man ska fotografera för allt är så storslaget och man har fler och fler panoramabilder, berättar Martin Rydiander. Bryce Canyon är nog min favorit. Den är mindre om mer greppbar än Grand Canyon. Intensivare färger och mer komprimerat. Grand Canyon är så otroligt stor.

Henrik Ersgård instämmer med sin kurskamrat.

– Grand Canyon är så stor och mycket att ta in … svårt att greppa. När vi gick upp för San Francisco Peaks blev det så nära, både fysiskt och greppbart. Så jag håller San Francisco Peaks som min favorit.

– Sonoraöknen och Bryce Canyon säger Johanna och syftar på sina starkaste intryck. Grand Canyon är så klart också en oerhörd upplevelse, men den är ju så himla stor och svår att greppa och ta in. I Bryce Canyon kommer du närmare allt.

– Vi kunde inte ha bättre lärare för den här kursen heller, påpekar Ylva. Redan på första träffen hemma i Sverige sa de att detta kommer att bli ett minne för livet, och det har det blivit.

Text: Fabian Rimfors
Foto: Magnus Thelaus

Sammanlagt tillryggalades över 300 mil under fältstudierna. Sverige är 157 mil långt.

Övernattning på lastbilsstopp i Green River längs interstate 70, på väg mot nationalparkerna Arches och Canyonlands.

San Juan-floden flyter fram 300 meter nedanför Goosenecks, Utah, där den grävt sig genom kalkstensklipporna under några miljoner år. Här kan du titta runt och se hur det ser ut runt Goosenecks!

Sipapu är den största och mest spektakulära av de tre ”broarna” i Natural Bridges National Monument, Utah. Så här känns det att stå under Sipapu!

Studenter sitter under en av ”broarna” av sandsten i Natural Bridges National Monument i Utah.

”Badland erosion” i Painted Desert, Arizona. Färgerna kommer från ren kvartssand, metalloxider och kalksten.

2 500 m ö h på väg mot Torrey genom snö och Utahs barrblandskog.

Nationalmonumentet Hovenweep i Utah, med ruinerna av förhistoriska byar från puebloindianernas tid. Ruinerna består av torn och hus med flera våningar, byggda i tegel och sten och övergavs redan på 1200-talet. Här kan du själv vandra runt bland ruinerna!

Exkursionens start i ett 30-gradigt Phoenix, Arizona.

I Valley of the Gods tittar studenterna på erosion av sandsten, letar fossilt trä och bekantar sig närmare med ödlor, fågelspindlar, harar och tarantula hawk-steklar.

Här kan du leta själv!