Skip to main content

Barbros blogg: Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren?

Blogginlägg   •   Jul 01, 2013 09:29 CEST

Det finns absolut fog för att hävda att jag är en tjatig typ insåg jag när jag hittade ett foto från Almedalen 2008. Strunt samma, man måste jobba för sina idéer. Det finns inga alternativ om man inte vill ge sig i lag med läktarproffsen. De som vet hur en slipsten ska dras.

Om bristen på bostäder, ni vet den som alla har sett komma men som bara blivit värre och värre, har jag exempelvis använt många subjekt och predikat till att beskriva. Några av de mest frekventa i kommentatorsfältet brukar återkommande hävda att de själva är på banan medan jag är en hopplös typ från en gången tid som inte förstått att världen har förändrats.

Fast det vet jag att den har. Jag lever mitt i förändringarna och värderingsförskjutningarna. Men det betyder ju inte att jag måste gilla hela alltet. Idag lyssnade jag på Kristian Gidlunds sommarprogram i P1. Han ska snart dö och han beskrev resan mot döden. Han var tacksam över att livet i dödens skugga fick honom att känna sig mer levande.

Men han var arg också, väldigt arg, över att samhällets enda ledstjärna numera tycks vara kravet på kostnadseffektivitet och att vi ska klara oss själva i alla lägen. Det finns en annan förhärskande tro också. Tilltron till marknaden. Bara den tillåts styra och ställa med våra liv så kommer lycka och välgång att följa i dess spår.

Fast några bostäder följer inte i dess spår. Men alla, i alla fall de som jag träffar, tycker att det verkar vara ett rimligt krav att ställa på ett välfungerande samhälle som Sverige att det ska finnas bostäder.

Men det gör det inte.

I politiken finns det plats för tre frågor åt gången enligt alla bedömare. Inget parti skulle ställa till det för sig genom att hålla på med alla möjliga frågor. Just nu är det jobben, skolan och välfärden. Andra frågor göre sig icke besvär utan får vänta på sin tur.

2007 hade jag en tävling på bloggen om vilken partiledare som i Almedalen gjorde bäst ifrån sig i bostadspolitiken. Ingen vann.
Jo förresten,  Lars Ohly vann. Han var den som var mest på. På andra plats kom Mona Sahlin som sa ordet hyresgäst i en mening. Ingen direkt mördande konkurrens alltså. Det flesta lämnade walk over i denna bostadspolitiska match.

Året innan hade jag försökt trigga Lars Stjernqvist (S) att snacka lite bostadspolitik i sitt tal. Det närmaste han kom var ”jag bor i Norrköping”. Så det har varit lite motigt.

Men nu kommer det. Det finns massor av seminarier om bostadsfrågan i Almedalen.

Jag känner starkt att det är på väg att bli en valfråga.

För nu hotar bostadsbristen tillväxten. Nu är det inte bara en fråga om ett gäng individer som inte får bostad. Nu är det arbetskraften, de jobbsökande, som inte får bostad och då hotar det jobben. Eftersom jobben ingår i den politiska treenigheten så kan bostadsfrågan slinka med i svallvägorna

I morgon bitti startar jag med att delta i ett seminarium. Om bostadspolitik förstås som LO arrangerar. Om LO fick råda skulle bostadspolitiken för länge sedan varit på allas läppar.

Expressen räknar idag upp vilka platser i Almedalen som är hetast. På Cramergatan framför högskolan står de viktiga menar de. Och där står vi.

Detta är ett tidens tecken. Bostadsfrågan kommer att bli het i valrörelsen.

Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren? Jo en hel ungdomsgeneration