Pengarna och konsten

Peter Nordstrand är producent och konstnärlig ledare på Göteborgs improfestival. Han äger och driver också Scenkonstakademin och är delägare i Improbootcamp. Peter har spelat, skrivit, regisserat, översatt och producerat föreställningar sedan 80-talet. Peter har arbetat med bland andra Performing Arts School, Improverket, 2Lång, Gbgimpro, Improvisation & co, och Kulturakademin Trappan. Peter uppträder regelbundet utomlands, på senare tid med föreställningar i Tyskland, England, Irland, och Finland. Peters första möte med impro var 1988.

Det ser nästan likadant ut överallt. De flesta improvisationsteatrar, både i Sverige och internationellt, är ekonomiskt helt beroende av att sälja föreställningar & workshops till företag, samt att bedriva kvällskurser till allmänheten. Först på avlägsen tredjeplats kommer föreställningarna. Rent ekonomiskt genererar de sällan några pengar att tala om. De egna föreställningarnas affärsmässiga funktion är snarare att ge trovärdighet åt det där andra: att sälja kreativitetskurser till företag och övertyga allmänheten om att bli mer spontan genom att gå en improkurs.

Detaljerna varierar förstås mellan olika ställen. Titta bara på vem som söker sig till kurserna. Till improvisationsteatrarna i Chicago och New York söker sig drösvis med unga komiker som ser impro som en karriärväg, eftersom Second City, UCB och iO fungerar som rekryteringsbas för Saturday Night Live. I Sverige handlar det ofta om personlig utveckling, eller en längtan att fylla sin fritid med något roligt och givande. Vi har en tradition av kursverksamhet och folkbildning. Det här är bara ett exempel.

Men skillnaderna till trots så återfinner vi samma ekonomiska hierarki på nästan alla ställen:

1. Företagsjobb
2. Kvällskurser
3. Föreställningar

Notera att statliga och kommunala kulturstöd nästan är helt frånvarande när det gäller impro. Detta trots att just offentliga medel är en av de viktigaste finansiärerna för all annan svensk scenkonst.

Men vad händer med en teater där själva teaterföreställningarna spelar så liten roll för att verksamheten skall gå runt? Vad händer med scenkonsten när själva kärnan i verksamheten — det som en gång fick oss alla att börja med det här — är så ekonomiskt oviktig?

Jag menar att vi har hamnat i ett Moment 22. Den förhärskande ekonomiska modellen gör att skådespelarna ofta anställs per föreställning (om de får någon lön alls) och därför inte har någon möjlighet att lägga ner arbetstid på vare sig repetitioner eller konstnärlig utveckling. Om man bara möts några timmar en gång i veckan för rep så är det svårt att verkligen nå framsteg vare sig konstnärligt eller hantverksmässigt. Modellen är ett incitament att bara reproducera det vi redan kan och ger inget egentligt utrymme att utforska nya vägar och utveckla konstarten. Vi talar ofta om impro som något nytt och fräscht, samtidigt som vi alla återvinner samma femtio år gamla teaterövningar.

Missförstå mig inte. Jag tycker att svensk impro över lag håller hög internationell standard. Och många improvisatörer är extremt kunniga och uppvisar en stor hantverksskicklighet. Men som konstart lider improvisationsteatern i hela världen av samma fundamentala problem: Det finns inte pengar till det som är allra mest kvalitetsdrivande, nämligen repetitioner, träning och yrkesutbildning.

Måste vi nöja oss, bara för att alla andra har det lika skralt?
Jag ser två vägar att gå. Det kanske finns fler.

För det första måste mer offentliga kulturstöd komma improteatern till del. Jag talar inte bara om kortsiktiga projektstöd utan om fleråriga stöd som ger stabilitet på längre sikt. Även relativt små summor kan göra underverk för svensk impro. För de flesta ensembler skulle bara en veckas sammanhållen betald repetitionstid vara som en våt dröm!

Men det är svårt för impro att få de här bidragen. Vår verksamhet sammankopplas ofta helt med kort sketchliknande flabbighet. Och jag är sannerligen inte den som säger nej till det. Men vi som arbetar med detta vet att det bara är en sida. I projektbeskrivningen för Improfest skriver vi: »Idag improviseras mörka familjedraman, glittriga musikaler, skrattig fars, klassiska dramer på rimmad blankvers, improviserade schlagerfestivaler och mycket mer. Det kan vara allt från korta sketcher till långa sammanhängande dramatiska berättelser. Det kan vara roligt och fjantigt, mänskligt och allvarligt eller en kombination därav. Impro är mer än bara skratt och humor. Det kan ha ett modernt och nyskapande formspråk, eller vila på urgamla regler från clown och commedia dell’arte.«

Ändå är det oftast det teatersportiga festliga vi tränar mest på. Därför att det är där pengarna finns i vår affärsmodell. Men kulturstöden kan vi bara få när vi gör det där andra, utvecklandet av konstart, hantverk och professionalitet. Men eftersom företagsjobb och kursverksamhet aldrig kommer att finansiera ett långsiktigt ensemblearbete så är vi kanske tillbaka i ett Moment 22 ändå?

Den andra vägen handlar om en statligt finansierad yrkesutbildning. Ingenstans i världen finns en längre scenskoleutbildning med inriktning på improvisation. Men jag är övertygad om att om vi gav en grupp studenter möjligheten att under tre år fördjupa sig i, utforska och erhålla konstnärliga och hantverksmässiga erfarenheter så skulle detta revolutionera improvisationsteatern inte bara i Sverige utan internationellt. En sådan utbildning skulle skapa en grund för vidare konstnärligt utforskande. För svenskt högskoleväsende vore det också en unik möjlighet att erbjuda en utbildning som inte finns någon annan stans i världen.

Kanske är detta något att diskutera vidare, på till exempel vårt panelsamtal på Improfest i Göteborg nästa vecka!

Vi möts!