De ensamkommandes stödpersoner påverkas starkt

Parallellt med att de utvisningshotade ungdomarna mår allt sämre rapporterar stödpersonerna om försämrad psykisk hälsa. Det är oklart vilka reaktioner som kommer under hösten då merparten av utvisningarna är slutförda. Stora grupper medborgare, inklusive de utvisades skolkamrater och nya syskon, förlorar en bit av sin tillit till samhället. Vilka långtidseffekter detta kommer att ha återstår att se.

Under 2015 registrerades drygt 35 000 flyktingar som ensamkommande barn. Av dessa har hittills 5 000 fått avslag. Med nuvarande politik kommer ytterligare minst 6 500, troligen betydligt fler, att få avslag.

De som varit med att ta hand om barnen räknas i tiotusentals: gode män, familjehemsföräldrar, hvb-personal, lärare, BUP-personal, fritidspersonal, sjukvårdspersonal m.fl.

De tog Stefan Löfvéns uppmaning att öppna sina armar på allvar. De har sett ungdomarna stabiliseras och utvecklas, fram till dess att omfattningen av den tillfälliga lagen och Migrationsverkets tolkning av den stod klart hösten 2016.

Många har fått starka band till ungdomarna, betraktar dem som sina egna ”barn”. Nu ser de hur ungdomarna successivt bryts ner för att sedan skickas till en oviss tillvaro i en annan del av landet, i värsta fall till sina ”hemländer”.

I hemliga och öppna grupper på Facebook söker man stöd hos varandra. Här är några svar då frågan ”Hur mår du?” sändes ut.

”Att se människor i min närhet brytas ner och troligen förvisas till kaos ger mig nu ständigt återkommande nattliga mardrömmar. Något som jag inte har haft genom åren trots att jag mött mycket elände som läkare. Tankarna på vad som kommer att hända med alla dessa barn/ungdomar gör ont hela min vakna tid.”

”Jag mår dåligt … Håller på att gå under. Engagerat mig för mycket. Går till en terapeut regelbundet. Blir det ett avslag så blir hela familjen förstörd …”

”Idag mår jag skit. Jag är ledsen nedstämd och känner vanmakt och förtvivlan. Det tar all energi att hålla ett gråtande barn som har förlorat allt hopp.”

”Det känns som man håller på att gå sönder när man får tillfälle att prata om situationen med andra som förstår. Hela tiden måste man stålsätta sig. För mig en tidsfråga hur länge det räcker. Maktlösheten är nedbrytande. Ännu inte sjukskriven …”

”De senaste två åren har jag lagt nästan hela min fritid på volontärarbete. Den senaste tiden har jag börjat få stressymptom i form av irritabilitet och ångest. Jag är väldigt arg och besviken på samhället. … Jag är oersättlig, det är man inte på ett vanligt jobb.”

”Jag har arbetat på boende i 1,5 år. Jag känner mig totalt utbränd känslomässigt. Trots att jag fått så mycket energi av alla möten och så mycket kärlek så tär det på mig att engagera mig så känslomässigt. Det gör så ont. Med alla avslag. Med hopplösheten. Finns inga ord kvar när en inte vet vad som finns kvar att säga.”

”Den här superfina pojken bryts sakta ner framför mina ögon.”

”Jag är lärare på Språkintroduktion. Det är det bästa jobb jag har haft under mina 30 år som lärare. Mina elever är fantastiska; trevliga, artiga, ambitiösa. Jag var inte beredd på att jag skulle bli så engagerad. De här pojkarna och deras öden har krupit under skinnet på mig. Jag har nästan inga intressen längre, läser inte böcker, tittar inte på TV, orkar inte bjuda hem vänner. Sover dåligt, äter dåligt, har gått ner massor i vikt. Familjen och kollegor oroar sig. Tänker att jag tar en dag i taget, orkar inte tänka för långt fram. Hur ska det gå när fler av mina elever får avslag och börjar utvisas en efter en? Att min afghanske son ska utvisas orkar jag inte ens nudda vid i tanken. Om det händer går jag sönder. På riktigt.”

”Jag känner ett kaos av känslor som sköljer över mig. Glädjen över att se det fina samspelet mellan mina barn och min ungdom. Stoltheten när denna ungdom likt en storebror hämtar min son på fritids. Rädslan när min trettonåriga dotter säger att det enda hon önskar sig i födelsedagspresent är att han får stanna hos oss. Glad, när ungdomarna som jag hjälper med läxor skrattar åt mig när jag försöker lära mig fraser på dari. Maktlös när jag förstår att ångesten av ovissheten river i deras kroppar på natten. Sorgsen, när jag får ta del av deras berättelser. Paniken som mor, av tanken att dessa ungdomar är mammors barn. Livrädd att dessa unga ska skickas till platser i världen som inte är trygga. Även rädd för min egen skull. Jag vet hur mycket dessa möten betyder för mig. Fått mig att växa, värdera det som är viktigt. Vem blir jag om alla dessa ungdomar får avslag? Det knyter sig i magen, och tårarna ligger och lurpassar … Den sista tiden har jag börjat vakna på nätterna …” 

Media uppmanas publicera hela eller delar av denna text, med angivande av författaren: Ingrid Eckerman, pensionerad allmänläkare, initiativtagare till uppropet Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!

Kontakt Ingrid Eckerman ingrid at eckerman.nu  070 55 73 193