Skip to main content

Våga visionera!

Blogginlägg   •   Okt 02, 2012 11:04 CEST

Vad ska vi tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är såhär, och ingenting är längre som det ska? – tänker jag när jag hör om Miljöpartiets nya idéprogram på radion.

Vad ska vi tro på, tänker jag när jag går ut genom det höga metallstängslet som omger de lägenhetshus där jag bor.

Vad ska vi tro på, tänker jag när jag återigen får kommentaren men hur skulle det funka! så fort jag yttrar en idé om en kärleksfullare värld.

I sommar har jag tillsammans med andra JAK-are delat ut flyers och hållit workshops med en bortglömd (och tabubelagd?) uppmaning som titel: VÅGA VISIONERA! Det känns som en ytterst relevant och betydelsefull påminnelse i en tid där politik ska bestämmas utifrån vad som kan genomföras inom ramarna för nuvarande system och inte utefter hur vi egentligen vill ha det. I en tid där visionärer hånas. I en tid där vi med avsaknad av normmedvetenhet och ett kritiskt öga stryker medborgarlön och förkortad arbetstid från partiprogrammen och lägger till evigt ökad ekonomisk tillväxt (och kallar den grön för att lura vårt samvete att det vi gör är tillräckligt).  I en tid där vi med avsaknad av ett öppet sinne för verklig förändring hägnar in våra bostäder med höga staket för att hålla ute de där människorna som gör att området vi bor i kallas ”problemområde”.

Tänk om vi skulle tänka om! Från början, tänka om; hur vill vi ha det? Kan vi ordna en värld som känns lite bättre i magen än den vi har? Där vi krossar de gränser som finns mellan människor och istället sätter gränser för det ekonomiska systemet (gränser som egentligen redan är satta av den ändliga planet vi lever på). Tänk om vi på allvar skulle prata om andra idéer än de det nuvarande systemet bygger på i den offentliga debatten. Idéer som till exempel cirkulationsekonomi eller gåvoekonomi.

Jag undrar varför det ska vara så svårt att föreställa sig något annat än det bestående. Jag menar, vi har ju förändrat världen och systemet tusen gånger förr! För inte så väldigt längesen trodde man inte att samhället skulle hålla ihop om även personer utan penis skulle få rösta. Nu är vi där igen! Behovet av omställning idag är lika uppenbart som argumenten för kvinnlig rösträtt var då. Ändå sa man emot då och hittade på mängder av tramsiga ursäkter för att behålla det gamla. Vi vet nu att det gick, världen rasade inte när kvinnor fick rösträtt. Så, vad ska vi tro på?

Jo, vi ska tro på vår förmåga att visionera. Om vi inte vågar visionera kommer vi aldrig att kunna genomföra förändring.

 

Lone Havemose
praktikant på JAK Medlemsbank
Studerar Mänskliga rättigheter på Lunds Universitet 

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera