Skip to main content

Ny dokumentärfilm om Maj Doris Rimpi, hederspristagare, stridbar pionjär och konstnärssjäl

Pressmeddelande   •   Dec 07, 2017 08:48 CET

Maj Doris Rimpi i Parenjárgga. Foto: Carl-Johan Utsi

Renskötaren, konstnären och skådespelaren Maj Doris Rimpi har haft ett innehållsrikt liv och hon fortsätter att överraska. I samband med premiären av den kritikerrosade filmen Sameblod, där hon spelar den Elle Marja den äldre, i Umeå i mars 2017 visade Lilla Galleriet Maj Doris Rimpis konstutställning Nanos Bájnno/Färgkraft. I Umeå fick hon också ta emot Såhkie, Umeå sameförenings hederspris för sina betydelsefulla insatser för den samiska kulturen. Och snart är det premiär för dokumentärfilmen Maj Doris. Men trots succéer på bioduken är det omsorgen om renarna hemma i Parenjárgga som betyder mest.
 

Maj Doris Rimpi har beskrivits som en nyfiken och nyskapande samisk visionär, ständigt utmanande med nya frågeställningar som bidragit till att inspirera och stärka den samiska identiteten. Hon har varit verksam även inom design, som producent för olika kulturevenemang och som illustratör, manus- och textförfattare.


Fantasifylld barndom

Men allt har en början. Maj Doris är född i en tid då andra världskriget rasade, men i byn Parenjárgga vid Stora Lule vatten, sju mil väster om Porjus, var barndomen fri och fantasifylld.

– Kommer du ihåg priskuranterna? Postorderkatalogerna. Dem klippte jag sönder och byggde lägenheter, slott och skapade nya kläder av bilderna, berättar Maj Doris.

Fantasivärlden befolkade hon med prinsar och prinsessor. Andra gånger stängde hon in sig i en mörk garderob och tände ljus i smyg. Utomhus byggde hon fantasimiljöer med kottar och trädgrenar. Redan där och då fanns hennes intresse för det konstnärliga och teatrala.

När det blev dags för skola blev hon och andra barn som kom långväga ifrån inkvarterade hos familjer i Porjus. Hon utbildade sig inom sjukvården och arbetade på Bygghälsan i Norrbotten och Västerbotten.

– Ekonomiskt har jag aldrig haft det så bra som då. Men jag var borta mycket. Vi var två som åkte runt hela tiden, minns Maj Doris.

Efter några år skulle hennes son börja skolan, och även för henne lockade skolbänken.

– Jag hade hört talas om Samernas folkhögskola i Jokkmokk och tänkte att man måste väl gå ett år på den där skolan och se vad det handlar om. Sedan hoppade jag på den tvååriga ekologilinjen när den anordnades för första gången. I den ingick en kurs med fotografen Edvin Nilsson och en turistledarutbildning, så jag har guidat nio mil längs Kvikkjokkleden.


Första samiska teatergruppen

Under sjuttiotalet trappade samerna upp kampen för sina rättigheter såväl kulturellt som politiskt. Ungefär i den vevan började hon och hennes yngre kusin Harriet Nordlund, som pryat på Norrbottensteatern, prata om att sätta upp en teater till Jokkmokks marknad. Planen var en föreställning för barn och en för vuxna. Vuxenföreställningen skulle handla om statens maktspel och förtryck av samerna. De fick ihop ett gäng aktörer till marknaden 1971 och därmed var den första samiska teatergruppen, Dálvadis Teahter, ett faktum.

Teatern visade sig vara ett bra sätt föra ut ett politiskt budskap. Nästa steg blev att turnera. Det började med två produktioner, dels en barnberättelse om hur man förhåller sig till naturen, dels en vuxenproduktion med historia, politik och mytologi. Just den samiska mytologin är ett stort intresse för Maj Doris.

– Mytologin visar på ett ganska hårt sätt hur människan ska bete sig i naturen, mot djur och människor. Man kan se att det idag är mer aktuellt än någonsin.

Den fria teatergruppen turnerade i Sverige och Norge, och så småningom även i Europa och Kanada. Föreställningarna fick uppmärksamhet, både positiv och negativ. Turnébussen blev utsatt för attentat inte bara en utan två gånger. Första gången lyckades någon tömma ut all olja. Det andra attentatet ledde till en explosion.

– Bussen brann opp. Men vi slutade inte. Slutar vi nu har vi gett oss, sa vi och fortsatte turnén, minns Maj Doris.

Pionjärer utan fast scen

Skådespelandet var till stor del ett ideellt arbete. På varje plats engagerades nya aktörer. I bästa fall kunde gaget bli 200 kronor per föreställning. I längden blev det ohållbart. Ändå har Maj Doris många goda minnen.

– Det var en fantastisk tid. Tänk att mer än 200 personer har varit inblandade i teatern genom åren. Folk pratar ännu om när vi gjorde snöspelet i Jokkmokk under bar himmel. Gunilla Unnes sydde tolv tältkåtor av lakansväv för att de skulle bli lite transparenta. I dem berättade värdar och värdinnor om samisk kultur under pauserna. Det var trolskt.

Efter att ha uppvaktat kulturministern fick teatergruppen ett blygsamt stöd, 400 000 kr årligen i tre år. Det betydde mycket, men i längden var det ändå ohållbart. 1992, efter drygt två decennier, ombildades Dálvadis Teahter till Giron Sámi Teáhter, som då blev en professionell, offentligt finansierad teater med säte och egen scen i Kiruna. Själv hade hon fått idén till en teaterturné med renrajd från Karesuando i norr till Målå i söder, som hon också producerade.


Återvände till Parenjárgga

Vid det laget hade slöjden och konsten en framträdande roll i Maj Doris liv. Hon hade återvänt till hembyn under en period när pappan var sjuk och hennes son fortfarande var liten. Tack vare ABF-kurser i byarna förstärktes intresset för slöjd. Hon lärde sig tennbroderi av Elsa Aira och gick rotkurs hos Ellen Kitok Andersson hemma i byn.

– När jag bestämde mig för att bli frilansare tyckte varken mamma och pappa eller mina fastrar att jag skulle välja den banan. Det var inget lätt jobb. Jag tänkte att det blir väl tio hundår, men hundåren fortsatte hela livet.

Livet som frilansare gjorde Maj Doris till mångsysslare. Hon vickade på posten, målade hus, lagade mat och tog många producentjobb, bland annat i Luleå, Stockholm och Köpenhamn. Pengarna måste in. Så enkelt var det.

– Jag har jobbat med lite av varje. Då fanns det gott om jobb överallt, numera är det svårare.

Till Parenjárgga återvände hon också när sonen var gammal nog att stå på egna ben.

– Fastän jag for ut i världen har hemmet alltid varit viktigast på något sätt, konstaterar hon.


Konstnären Maj Doris Rimpi

Sin första utställning hade hon på Ájtte i Jokkmokk 1971, året därpå den första i Stockholm. Antalet utställningar har blivit många, ett åttiotal samlingsutställningar och dryga femtio separata runtom i världen. Hon har alltid gått sina egna vägar och aldrig hållit tyst om sina åsikter. Med sin konst och sitt slöjdande har hon varit läromästare och inspiratör för många yngre slöjdare. Tavlor i kläde, siden och med traditionella tenntrådsbroderier på handgarvat renskinn, ofta med politiska budskap, blev hennes signum.

– Mina tavlor har haft en blandning av politiska motiv, mytologiska, samiska och sfäriska. Jag jobbade jättemycket. Att brodera på renskinn är inget hastverk. Under en sommar kunde jag bereda fyrtio skinn. Hela vintern gick åt till att mjuka upp dem och brodera.

Hon har också fått många stipendier och utmärkelser för sitt arbete.

– Det har aldrig varit några stora pengar. Men det har varit en uppmuntran och gett lite andrum, under perioder då det varit svårt att få det att gå runt, säger Maj Doris och berättar att broderade tennarmband under många år var en räddningsplanka.

– Oj, oj. En period producerade jag tennarmband dag och natt för att få det att gå runt.


Filmkarriär i mogen ålder

Skådespelandet har på äldre dar åter tagit plats i hennes liv. Mer av slump än planering. Den första filmen Myrlandet, av Jonas Selberg Augustsén, spelades in i Harads 2011.

– Det var språket som gjorde att jag tackade ja. Jag fick tala lulesamiska. Det är ett minoritetsspråk, inte alls lika stort som nordsamiskan. Jag tänkte, det här måste jag ju, berättar Maj Doris.

– När samiska är inblandat är det en trygghet, då vet jag vad jag har gjort. Film är mer närgånget än teater, men annars är det ungefär samma.

De senaste sex åren har hon medverkat i fyra långfilmer och två kortfilmer, bland annat den guldbaggebelönade filmen Isdraken (2012) och Martina Haags Hälsningar från Missångerträsk (2014).

Just nu gör hon starkt intryck på bioduken, där hon gestaltar huvudpersonen Elle Marja som gammal, i Amanda Kernells film Sameblod. Filmen hade premiär i mars 2017 och har redan visats i fler än 70 länder, nu senast i Tokyo, Guatemala och USA.

– Jag har varit med på tre premiärer, i Venedig, Trondheim och Umeå. Jag kan inte åka på fler, jag har ju renarna, säger Maj Doris.

I filmen utsätts den unga Elle Marja och hennes kamrater på nomadskolan för statens rasbiologiska undersökningar. Kränkt bestämmer hon sig för att lämna allt och bli svensk. Efter att ha stulit lärarinnans kläder och identitet rymmer hon till Uppsala. Men att byta liv visar sig vara svårare än hon trodde.

– Även om det är en samisk historia kan den kännas igen överallt i hela världen, säger Maj Doris.


Tuffa villkor för renskötseln

Hur det nu än är med utställningar och filmkarriär så är det livet hemma med renarna som är närmast hjärtat. Renarna betar inte fritt utan går i hägn på gården. De pengar som till äventyrs trillar in omsätts snabbt till renfoder, snöplogning och annat som hör till renskötseln. Villkoren för renskötsel blir allt tuffare, och det är många som sliter hårt för att kunna fortsätta.

– Renfoder är skitdyrt men jag prioriterar det. Det finns annat jag stenhårt prioriterar bort. Renskötsel är ett hårt jobb och det blir allt svårare med ekonomin. Många tror inte det, men efter 23 år så vet jag.

Hennes tankar kretsar mycket kring orättvisor, ojämlika villkor och maktspel i samhället. Att många svenskar tycks ha större kunskap om indianernas kamp för sina rättigheter än samernas villkor i sitt eget land förvånar henne inte längre. Men hon ser en viss utveckling till det bättre.

– Tack vare unga samiska artister och musiker, film och teater så börjar de samiska frågorna bli mer accepterade i samhället.


Klimatförändringar skrämmer

Maj Doris följer noga med även i den globala samhällsutvecklingen och hon gillar inte allt hon ser. Ekonomin är uppåt väggarna, klyftorna ökar och empatin försvinner när tillvaron blir alltmer teknikorienterad och stressad, och människor alltmer pressade. Klimatförändringarna oroar henne starkt. För henne har det länge varit en bister realitet.

– Gamla tecken går inte längre att följa, inget håller numera. Och det är människan, vi själva som ställer till det. Svaret får vi från himlen och det jordiska. Hur det kommer att bli för renarna orkar jag inte ens tänka på. Klimatet har tagit bort länder förr, nya dyker upp, vi kan inte bara stryka ett streck över det. Framtiden är våra barns. Det är ett globalt skeende som är fruktansvärt. Vad ska vi göra åt det? Det måste få ett stopp, säger Maj Doris med eftertryck.

Drivkraften, som fick henne att starta en fri teatergrupp på sjuttiotalet och brodera politiska budskap på barkgarvade skinn tills fingrarna blödde, finns kvar.

Hon har mycket kvar att säga.

Nu har filmteamet ringt, strax bär det iväg till Puerto Rico och Miami. En ny film är på gång. Vi kommer att få se mer av Maj Doris Rimpi på bioduken och det skulle inte förvåna om hennes röst också kommer att göra sig hörd även i andra sammanhang.

För sån är hon, Maj Doris, hon håller inte tyst.

Hon ställer sig i rampljuset för att förändra.

FAKTA:

Filmen om Maj Doris har sin världspremiär vid Nordens största filmfestival i Göteborg nästa år. Söndag 10 december kl 16:00 förhandsvisas filmen för Maj Doris vänner och bekanta i Jokkmokks Folkets Hus. Senare visas dokumentärfilmen även under Jokkmokks marknad i början av februari.

Titel: Maj Doris
Regi och manus: Jon Blåhed
Foto och klipp: Jimmy Sundin
Producent: Göran Hedemalm
Exekutiv producent: Li Skarin
Längd: 73 minuter
Språk: Lulesamiska och svenska
Textning: Engelska
Produktion: Producerad av Massa Media AB i samproduktion med SVT, Filmpool Nord AB och Internasjonalt Samisk FilminstituttAS med stöd av Svenska Filminstitutet.
Sparbanken Nord – Framtidsbanken är filmens medfinansiär.

FOTO: Carl-Johan Utsi

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera