Musikpedagogisk nestor går i pension

Musik är livet för Cecilia K. Hultberg, en centralgestalt i svensk musikpedagogisk forskning som nu pensioneras från sin tjänst som professor på Kungl. Musikhögskolan (KMH). Kammarmusik, konserter för barn, noter som kreativt verktyg och musik som pedagogik är områden hon värnar om.

Egentligen skulle hon blivit tandläkare och skaffat en trygg försörjning. I stället blev det musikstudier, studentuppror och nydanande musikverksamhet för barn och vuxna i efterkrigstidens Berlin – och en professur i musikpedagogik på Kungl. Musikhögskolan. Där kallas hon kärleksfullt professor Duracell tack vare sin outsinliga energi och handlingskraft i smått och stort.

Professor Cecilia K. Hultberg tar emot i sitt arbetsrum. De ljusgröna gardinerna gör att det känns vårlikt i rummet trots det sparsamma jämngråa ljuset utanför. Hon är professor i musikpedagogik vid KMH, på väg mot nästa livsfas - pensionen, med mer tid för familj och vänner. Samtidigt har hon påbörjat ett nytt forskningsprojekt Att iscensätta barockmusik – och belysa tidlösa genusfrågor. En tvärdisciplinär studie av Operabyråns utforskande konstnärliga arbete.

– Det känns väldigt roligt att få avsluta karriären med ett forskningsprojekt, säger Cecilia och ler. Det glittrar i ögonen på henne och energin strålar ifrån henne.

Det skämtsamma smeknamnet Cecilia Hultberg fått på KMH, professor Duracell, är talande. Hon har aldrig dragit sig för nya uppdrag - som att starta en nationell forskarskola i musikpedagogik, att introducera ensembleimprovisation i klassisk musikutbildning eller att omskola sig själv mitt i livet.

Cecilia föddes i Örebro men kom att växa upp i Lund där fadern blev teckningslärare på Katedralskolan. Musikintresset grundlades tidigt. Som lillasyster fick hon ”hänga med”, satt och lekte med pianot och pappan visade hur hon skulle skriva ned det hon kommit på. Noterna blev det andra språket i den unga Cecilias värld. Ett intresse som kommit att följa henne hela livet. Doktorsavhandlingen och flera forskningsartiklar därefter har handlat om noter.

– Noterna ger möjligheter, de ska ses som ett kreativt redskap i stället för en tvångströja, framhåller Cecilia.

Musiken har alltid tagit stor plats i Cecilias liv. Hon spelade i olika sammanhang under hela skoltiden och 1963 började hon studera flöjt på konservatoriet i Malmö och slapp samtidigt gymnastiklektionerna, som blivit en plåga med en ny lärare. Med det ökande engagemanget i orkestrar, bland annat i Lunds stifts kyrkospel och Akademiska orkestern, kom också turnéer och spelningar på olika ställen. Spelandet tog henne både till Berlin och Salzburg.

Föräldrarna var måna om att dottern skulle kunna försörja sig och hade gärna sett att hon sökte sig till medicinska studier.

– Men jag ville inte bli läkare, det fick bli tandläkare, berättar Cecilia. – Jag sökte och kom in på Tandläkarhögskolan i Malmö, fortsätter hon, och skulle börja på hösten 1966.

– Samtidigt fick jag möjlighet att provspela på Hochschule für Musik i Berlin, for iväg och kom in, berättar Cecilia. Hon begärde uppskov från tandläkarutbildningen – och på den vägen är det.

Väl i Berlin hade Cecilia tur och fick genom tips rum på ett internationellt studenthem. Det var inte självklart enkelt att skaffa boenden i efterkrigstidens Väst-Berlin på 60-talet. Det var en omvälvande tid på många sätt, både politiskt och privat. Studentdemonstrationerna kulminerade med dödskjutningen av studenten Benno Ohnesorg.

– Efter det tog alla ställning, säger Cecilia och fortsätter, man kunde inte vara för det auktoritära våldet.

I samma veva bildade hon familj och flyttade in i ett hus i utkanten av staden. Här grundade Cecilia ett kammarmusiksällskap vars första konsert hölls i vardagsrummet – det blev så populärt att offentliga lokaler ställdes till förfogande gratis i området. Kammarensembeln som Cecilia och hennes kollegor hade skapade ett nav av tematiska kulturaktiviteter ibland i kombination med litteratur och konst. Hon ledde musikgrupper för barn, fick uppdrag och medel av staden för att arbeta med konsertverksamhet för barn.

– Det var en spännande tid och vi var pionjärer, säger Cecilia. När jag bestämde mig för att återvända till Sverige fick både barnkonserterna och den tematiska verksamheten ett stort erkännande när Kultursenatorn i Berlin skrev och tackade för mitt arbete, fortsätter hon.

Tillbaka i Sverige började Cecilia undervisa på Musikhögskolan i Malmö och jobba med konserter för barn genom Rikskonserter. På musikhögskolan i Malmö gick Cecilia från klarhet till klarhet genom arbete och studier bl.a. i pedagogik – pedagogiskt utvecklingsarbete blev avhandlingsprojekt och år 2000 disputerade hon.

Musikpedagogik är fortfarande ett ungt ämne. För en professor i musikpedagogik finns det gott arbetsuppgifter. För Cecilia ligger det varm om hjärtat att fortsätta med utvecklingen av en konstnärlig profil i musikpedagogisk forskning. Cecilia medverkar även i flera nationella och internationella sammanhang för att främja utvecklingen av ämnet, till exempel i nordiskt nätverk för musikpedagogisk forskning. Hon är också ledamot i Vetenskapsrådets Utbildningsvetenskapliga kommitté.

– Glädjen och interaktionen i musik är en fantastiskt stark drivkraft, att skapa tillgång till musik för alla människor är bland det bästa man kan göra, säger professor Hultberg och ler stort när hon slår igen datorn med en liten energisk smäll.

Dagens arbetsuppgifter ska tas om hand, doktorandhandledning, planering av forskarluncher, kontakter med kollegor i när och fjärran, undervisningsplanering och så vidare i en aldrig sinande ström.

Annika Åkerblom, forskningshandläggare