Skip to main content

Debattartikel publicerad i DN Debatt: "Stoppa krigsherrarna med lag mot konfliktmineraler"

Blogginlägg   •   Jul 30, 2012 11:39 CEST

Bakom den intetsägande beteckningen M 23 döljer sig en efterspanad krigsförbrytare, en grupp fruktade rebeller och ett antal beväpnade desertörer från den nationella armén. Där de drar fram väntar plundring, våldtäkter och död. Än en gång drabbas civilbefolkningen i östra Kongo-Kinshasa när Bosco Ntaganda – redan på FN:s säkerhetsråds svarta lista – och hans vapendragare dödar armésoldater, attackerar FN:s fredsbevarare och de obeväpnade män, kvinnor och barn som kommer i deras väg.

Barn skiljs från sina föräldrar när människor flyr för sina liv. Panikslagna lämnar de allt och byar lämnas övergivna. Vi har sett bilder på människor som slaktats brutalt och utan urskiljning. De som överlevt berättar om våldtäkter och andra fasansfulla övergrepp. M står för Mars och 23 är det datum när den kongolesiska regeringen år 2009 slöt en överenskommelse med rebellgruppen CNDP, bestående av huvudsakligen tutsirebeller från Rwanda, många av dem kämpar från RPF (Rwandas Patriotiska Front) som fick slut på folkmordet 1994.

Mot löfte om att stoppa stridigheterna skulle CNDP integreras i den nationella armén med vederbörliga militära beteckningar, garanteras positioner i regering och administration, samt kunna stanna i Norra och Södra Kivu. Det var så den kongolesiska regeringen kom att acceptera att en brottsling som Bosco Ntaganda och fler av hans sort gavs höga poster i den nationella armén. Dessa har de utnyttjat till att skaffa sig ekonomisk kontroll över gruvbrytning och diverse kriminella aktiviteter. Straffrihet liksom fritagning av de ”egna” som råkat hamna i rättvisans klor har blivit regel snarare än undantag. Arbetsmetoden är att sprida terror och skräck bland lokala politiker och förkämpar för mänskliga rättigheter. Östra Kongo har blivit omöjligt att styra under Boscos skräckvälde.

Regeringens löften till CNDP har inte infriats och i oredan efter det senaste – kraftigt ifrågasatta – presidentvalet har missnöjet grott. Ett antal CNDP-officerare bröt sig ur och tog snabbt kontrollen över flera byar längs gränsen mot Rwanda.

Som om det inte vore nog med offensiven från M23 bildas nu nya konstellationer med Mai Mai-rebeller och andra grupper – som alla angriper och lever på civilbefolkningen, våldtar, mördar och gör allt för att skaffa sig kontroll över gruvor som kan finansiera vapenanskaffning.

De så kallade konfliktmineralerna, däribland de tre ”T:na”: tungsten, tenn och tantalum, samt guld – för närvarande oundgängliga i tillverkningen av elektronik som datorer och mobiltelefoner – har blivit Kongos största tillgång och samtidigt dess förbannelse. Dessa naturtillgångar finansierar och vidmakthåller konflikten i östra Kongo, möjliggör det som bäst beskrivs som slavarbete, inklusive sexslaveri, och ger ytterst lite tillbaka till lokalbefolkningen. FN:s säkerhetsråd har förstås diskuterat situationen i östra Kongo vid upprepade tillfällen. Rwandas regering har kritiserats – också av USA – för sin roll som understödjare av M23. Den nya kongolesiska regeringen har än så länge inte lyckats mobilisera vare sig en intern kraftsamling eller ett internationellt stöd för att effektivt hindra våldshandlingarna. Vi är oroliga för en reaktion som banar väg för ”ondskans banalisering”. En sorts uppgivenhet eller hopplöshet. Lakoniska rapporter om det som i själva verket är outsägligt lidande för helt oskyldiga och oskyddade människor. En omvärld som inte längre ”orkar” bry sig om antalet offer i östra Kongo. Men det finns konkreta politiska åtgärder som skulle hjälpa till att få ett slut på våldet.

Vi vill ha en europeisk lagstiftning om konfliktmineraler, liknande den amerikanska, som skulle bidra till att angripa den krigsekonomi som i dag ger bränsle till konflikten. Se till att kartlägga dessa råvarors väg, ålägg importörer och producenter att spåra och redovisa var mineralerna kommer ifrån och börja bygga ett globalt certifieringssystem.

Vi är medvetna om svårigheterna med genomförandet av den amerikanska lagstiftningen och med att förutse hur den påverkar lokala förhållanden. Vi har hört oron för att en striktare lagstiftning i praktiken kan leda till bojkott av mineraler från östra Kongo, vilket skulle drabba redan hårt utsatta gruvarbetare. Men syftet med lagstiftningen är att bromsa inkomsterna till krigsherrarna som lever på konflikten och som är ansvariga för de vidriga människorättsbrotten.

Lagen skulle bidra till att synliggöra för både uppköpare och konsumenter vad som är konfliktmineraler och vad som inte är det, och skapa drivkrafter för industrin att utveckla en sundare och mer hållbar handel. Och vad är alternativet? Den politiska signalen har redan haft effekt och kan bara bli starkare om Europa samarbetar med USA kring frågan om konfliktmineraler. Med sitt långa engagemang i Kongo kan Sverige driva på inom EU-samarbetet. Det finns redan frivilliga initiativ från elektronikbranschen och som konsumenter kan vi trycka på, till exempel genom att kräva att de företag som använder dessa råvaror i sina produkter redovisar var de kommer ifrån.

Vad väntar vi på?

Margot Wallström,
f d FN:s särskilda representant mot konfliktrelaterat sexuellt våld

Lena Ag,
generalsekreterare Kvinna till Kvinna