Frigörelse med förhinder: om polisanmälan vid våld i nära relationer

När våldsutsatta kvinnor gör en polisanmälan är det ofta en sista utväg, för att få mannen att upphöra med våldet. Därefter väntar mötet med rättsystemet, som visar sig kunna både förenkla och försvåra situationen för kvinnorna. Det är två av slutsatserna i Mari Brännvalls doktorsavhandling Frigörelse med förhinder.

– Både kvinnan och mannen verkar se rättsprocessens utfall som en signal på om våldet är tillåtet eller inte, vilket kan få konsekvenser för kvinnans möjlighet att ta sig ur våldet. En nedlagd förundersökning kan uppfattas som att våldet var tillåtet eller som att det var otillåtet, men att samhället inte kunde komma åt våldsutövaren, säger Mari Brännvall.
Att rättsystemets agerande kan få både positiva och negativa följder för de drabbade kvinnorna är ett spår som Mari Brännvall återkommer till.

Rättssystemet agerande avgörande
– Rättsystemet kan förenkla genom att se till att de utsatta kvinnorna får hjälp till skyddat boende, skydd mot våld och får bekräftelse på att mannens våld är just våld samt att detta är brottsligt och mannens ansvar. På samma sätt kan det försvåra genom att inte ge kvinnorna det skydd de behöver och genom att hantera våldet som tillåtet och som något som både mannen och kvinnan bär ansvar för.

Innan Mari Brännvall började med sin avhandling hade hon, som utbildad socionom, arbetat med att motverka våld i nära relationer på kvinnojourer, inom socialtjänsten och på Relationsvåldscentrum, en samverkansenhet vid polisen i Stockholm. Hon kände att det fanns många frågor runt själva polisanmälan och bestämde sig för att problematisera hur den kan bidra till den våldsutsatta kvinnans situation. Hon ville också veta vilken betydelse kontakten med rättssystemet hade. Tillsammans med sin handledare, docent Ingela Kolfjord på Malmö högskola, sökte och fick de forskningsanslag från Brottsoffermyndigheten.

Intervjuat 20 kvinnor
Avhandlingsarbetet inleddes med att Mari Brännvall intervjuade 20 kvinnor, som alla utsatts för våld. Samtliga hade utsatts för upprepat våld, hälften av dem i form av sexuellt våld och nästan alla för fysiskt våld. För 12 av de 20 kvinnorna polisanmäldes våldet, nio av dem hade anmält på egen hand.

– Därefter sorterade jag ut ett antal teman som gick igen: synen på polisanmälan, mötet med rättssystemet samt själva frigörelsen och uppbrottet från mannen. För 15 av de 20 av kvinnorna ledde inte separationen i sig till att våldet upphörde, säger Mari Brännvall och fortsätter:

– Beslutet om att göra en polisanmälan är ett stort steg som ofta upplevs som mycket komplicerat. Och när kvinnorna väl gjort sin anmälan dyker det upp ännu fler hinder, innan de får hjälp. Kvinnor som polisanmäler våld i nära relationer söker skydd mot våldet, men en del upplever att de inte får detta skydd och att de inte heller får sin våldsutsatthet bekräftad.

Behov av skydd
Att kvinnor polisanmäler för att få hjälp mot våldet visar, enligt Mari Brännvall, att det är viktigt att samhället tillgodoser kvinnors behov av skydd, oavsett om mannen döms eller inte. I de fall det inte blir någonting av kvinnans polisanmälan är det också viktigt med tydlighet och information.

– Om en förundersökning blir nedlagd så behövs en tydlig förklaring. Om bevisen varit otillräckliga, så måste det sägas. Annars lämnas kvinnan med en känsla av att samhället tillåter våldet, vilket kan nagga hennes förtroende för samhället i kanten, säger hon och avslutar:

– Rättssystemet har inte alltid beredskap för att hantera det ofta systematiska psykiska våld som många kvinnor utsätts för. Rättssystemet ser inte helheten, utan fokuserar ofta på det fysiska våldet. Det gör att våldet fragmenteras och ser ut som enstaka händelser. Då framstår det inte som lika allvarligt. Om samhället vill att kvinnor ska polisanmäla, så måste vi också ha beredskap för att hantera konsekvenserna av att kvinnor anmäler.

Kontakt

Mari Brännvall, 070-527 47 57 eller mari.brannvall@mah.se