Skip to main content

Om rättigheten att ha en åsikt, och rättigheten och skyldigheten att uttrycka den.

Blogginlägg   •   Jan 08, 2018 08:07 CET

I dag skriver jag om att ha en åsikt, viljan, modet, tillåtelsen och skyldigheten att uttrycka den. Bakgrunden är såklart det brev som Akademikerförbundet SSR skickade till min chef på Umeå universitet där de hade synpunkter på vad jag skrev i min privata blogg. Brevet, mitt öppna brev till Akademikerförbundet SSR och Umeå universitets svar hittar du här. Denna text handlar dock mer om principen om rätten till en åsikt och att uttrycka den, snarare än denna händelse.

Jag har svårt att låta bli att ha en åsikt och även att uttrycka den. Jag vet, det kan vara jävligt irriterande, men så funkar jag. Kanske är det en naiv föreställning jag har, att genom att uttrycka min åsikt kunna vara med att påverka och kanske att om jag låter bli, så har jag förverkat min chans.
För mig är det så att ju mer jag kan om en fråga, desto större blir mitt behov av att säga vad jag tycker. Speciellt då den utökade erhållna kunskapen visar att en viss företeelse inte fungerar eller åtminstone bör ifrågasättas eller utmanas. I stället för att tiga still ser jag det som att jag och andra, har en viss moralisk skyldighet att uttrycka sin åsikt då man upplever att något inte funkar. Men varje persons rättighet att låta bli, är naturligtvis lika stor (finns såklart undantag)

Jag arbetar på ett universitet och där är en av våra uppgifter att lära oss mer. Det innebär att vi per automatik kommer att hitta företeelser som inte fungerar eller måste ifrågasättas. Det handlar inte bara om forskning, utan även den kunskap vi får i vårt arbete med utbildning. Så nu är frågan, vad ska vi göra? Vår rättighet att delge samhället våra kunskaper och våra åsikter kring i ett visst ämne är ingen fråga. Den är med något undantag absolut. Oavsett vad arbetsgivaren eller annan intressent ev. kan tycka 

Men vår skyldighet att göra det då?

Jag tycker att vår skyldighet att göra det också är närmast absolut. Universiteten finansieras med samhällets pengar och då ska samhället ha del av det vi lär oss och de problem vi ser. Även om det kan vara jobbigt och innebära merarbete och förändring för samhället

Varför vi INTE gör det är den intressantaste frågan och det finns såklart många orsaker.

-Dels är det inte meriterande. Du tjänar inte ngt som forskare eller lärare på att aktivt föra fram dina åsikter.

-Dels finns det en rädsla att inte uppfattas som objektiv. Men vi behöver inte vara objektiva. Vi kan vara hur subjektiva vi vill i debatten. I forskningen, ja då ska vi vara objektiva, men att ta initiativ till en debatt är inte forskning. En debatt måste inledas med en åsikt som någon ska säga emot.

-Dels problemet att det utövas påtryckningar på oss. Direkt eller indirekt via ens chef, handledare eller kollega. Vem vill sticka ut hakan då organisationer kontaktar ens chef för att man tagit initiativ till debatt (jo, jag pratar om SSR, men det finns fler exempel).

Hur ska vi motivera forskare och lärare att bli aktiva i samhällsdebatten då de som borde vara intresserade av kunskap och utveckling försöker tysta forskarna och lärarna när de på olika sätt höjer sin röst? Tack och lov har de svenska lärosätena hittills varit duktiga på att stå emot dessa påtryckningar. Men det krävs en vaksamhet från lärosätena att tillse att påtryckningar inte leder till tystnad, och såklart att skydda sina anställda från dem.

Så, universitetsanställdas samhälleliga ”skyldighet” att vara aktiva i debatten motverkas alltså också av det samhälle vi har en skyldighet att upplysa. Det är inte rimligt. Att som universitetsanställd bara få förnimmelsen att ”det är inte värt det”, eller känslan av ”jag borde inte” eller rädslan över ”vad händer om jag gör det", är ett första tecken på något inte är som det ska.

Sverige behöver fler forskare och fler lärare som inte bara är aktiva i samhällsdebatten utan även vågar ha en åsikt och vågar och vill uttrycka den då man upplever att något inte fungerar.

Oavsett om gäller världsekonomin, klimatfrågan eller som i mitt fall svensk psykoterapiutbildning.