Skip to main content

-”Vad är det som händer, kommer vi att dö?”, frågar den 5-6-årige pojken.

Blogginlägg   •   Aug 18, 2015 23:11 CEST

-”Vad är det som händer, kommer vi att dö?”, frågar den 5-6-årige pojken som sitter bredvid mig. Såväl hans, som hans något år yngre kompis ögon tåras då de hör tjutet och ser alla människor runtomkring sig hastigt resa sig upp.

Jag böjer mig ner och försöker lugna honom. Jag säger åt honom att det inte är någon fara, men jag ser att han har svårt att tro mig. När jag precis vunnit lite förtroende hörs en automatisk manlig röst tillhörande brandlarmet:

-"Viktigt meddelande. En brand har utbrutit i byggnaden…Byggnaden måste utrymmas!”

Nu tror pojken mig inte längre. Om det sägs något i högtalarna, så är det det som gäller. Han börjar gråta. Eftersom alla reser sig upp och börjar bege sig mot utgångarna ser han inte sin pappa någon meter bort. Pappan har låtit pojkarna sitta på de bättre platserna för att uppleva atmosfären bättre.

Jag tar pojkens hand, får ögonkontakt med pappan som bara ögonblicket efter tar hand om de båda pojkarna.

Jag är i T3 Center, eller Umeå ishall om ni så vill. Klockan har just nått 17 minuter in i första perioden av träningsmatchen mellan hockeyallsvenska Björklöven och SHL-laget Modo. Jag har valt att gå dit denna varma augustikväll för jag älskar hockey, och just det, atmosfären. Den atmosfär och gemenskap som finns hos publiken som håller på sitt lag, kampen, intensiteten. Kampen mellan hejarklackarna som tävlar i att verbalt förgöra varandra, men sällan lyckas. I dag är inte klackarna så stora. Det är en träningsmatch och kanske lite för bra väder. Dock har matchen lockat cirka 20-30 personer till Modo-klackens anvisade plats i arenan.

Ganska exakt nu, 17 minuter in i första perioden, så tänder en, eller kanske två personer i Modoklacken någon form av pyroteknik, en bengalisk eld, eller en mindre rökgranat, jag vet inte. Men det ryker, och så pass kraftigt att brandlarmet börjar tjuta och det är nu pojken bredvid mig blir livrädd och tror att vi ska dö.

Det är också nu jag blir så förbannad. Nej, mest ledsen faktiskt. Ledsen över att detta sker.

Samtliga i arenan evakuerar och vi samlas direkt utanför. Ganska direkt jag kommer ut så får jag syn på den lilla pojken igen, tätt intill sin pappa. Han tittar intensivt på då en ordningsvakt visiterar en Modosupporter och hittar mer pyroteknik i fickorna på honom. Den lilla pojken får också höra hur denna supporter med bistånd av ytterligare ett par, skriker svordomar och könsord åt såväl ordningsvakter som polis. Han får också se dem föras bort.

Ett par minuter senare kommer brandkåren, visserligen utan blåljus och sirener, men ändå. Det 5-6-åriga pojkar vet, är att om poliser och brandkår kommer, då har det hänt något. Nu blir pojken rädd igen och jag ser honom hålla allt intensivare i sin pappa samtidigt som ögonen åter tårfylls.

Och nu blir jag förbannad. Jo, nu är jag riktigt förbannad.

För det här har inte den lilla pojken förtjänat. Han har ingen anledning att börja förknippa ishockey med polis och brandkår. Han ska längta efter att se sitt Björklöven på plan och förhoppningsvis vinna, men han ska aldrig, aldrig ens behöva tänka tanken att något ska hända. Och han ska definitivt aldrig behöva ställa sig själv frågan ”…kommer vi att dö…?”

Klubbarna måste ta ett större ansvar för sina supportrar än vad som görs idag. Sanktioner i olika former för de som bryter mot reglerna och en nolltolerans.

Ja, jag vet supportrarna har sina egna organisationer, men arrangemanget är klubbens. Därför ligger ansvaret där. Jag utgår nu från att Modo Hockey omedelbart agerar mot de individer som förstörde atmosfären i T3 Center idag.

Ja, jag vet, och det är viktigt att påpeka, att det är få individer som ställer till problemen.

Men det är tillräckligt många. Det räcker med en för att skrämma skiten ur en liten 5-årig pojke!

Matchen återupptas efter att hallen vädrats ur.

I mitten av tredje perioden vänder jag blicken snett bakåt och ser de två grabbarna igen. Nu skrattar de. De har kanske inte så mycket fokus på matchen utan mer på den halvtomma godispåsen, men jag intalar mig själv att de nog glömt hur ledsna eller rädda de var bara för en halvannan timme sedan.

Jag hoppas verkligen de har glömt, för jag vill att deras minnen av ishockey ska vara den intensiva atmosfären och kampen och jag vill inte att de ska vakna i natt med en mardröm, eller dra sig för att följa med pappa på hockey igen.