Ett helt liv som frisör

Det är en synnerligen vital 86-åring som tar emot oss i dörren till frisersalongen, en lokal han hyr av Mimer. Till hösten gör han sin sista arbetsdag som frisör, den första inföll för 72 år sedan.

Ludwig Lennes är född i Österrike men mitt under brinnande världskrig bodde han på en internatskola i tyska Moseldalen.

– Det var hårda tider, säger han med liten suck. Jag minns krigsslutet 1945 i Österrike, när de kapitulerande tyska soldaterna slängde av sig sina uniformer och förtvivlat sökte sig mot de allierade linjerna. Ingen ville hamna i rysk fångenskap, ryktet sa att det då kunde dröja år innan man återsåg hemlandet. I bästa fall.

– När jag såg alla de avslängda kläderna tänkte jag direkt att skräddare var ett tänkbart yrke, säger Ludwig Lennes. Men det var fler som slagits av samma tanke. Istället var det när han en tid senare såg hur de ockuperande ryska soldaterna köade för att bli klippta som en över sjuttio år lång yrkesbana tog sin början. Som fjortonåring inledde han den karriär som nu avslutas i Skultuna.

Ludwig Lennes fick sitt gesällbrev 1949 i österrikiska Bruck an der Mur och därefter blev det sex år på två schweiziska salonger. Den 22 september 1957 klippte han sin första kund på Salong Gösta Ståhl på Stadshotellet i Västerås.

– Jag såg en annons i en österrikisk frisörtidning, berättar han med ett leende. Så jag skrev helt enkelt ett brev till Sverige och fick platsen. Ludwig Lennes har glasklara minnen av den första tiden i Västerås.

– Den 22 september, min första arbetsdag, var en söndag. På måndagen höjdes priset för klippning och rakning från 3 kronor till 3:25. Min lön var 195 kronor i veckan vilket betydde att jag behövde ta hand om 60 kunder varje vecka för att förtjäna min lön.

Efter Stadshotellet klippte Ludwig Lennes glada västeråsherrar på ytterligare två salonger i stan, Salong Backhans och Salong Centrumfrisörerna. 1967 köpte han salongen i Skultuna.

– Samhället var mer levande då, berättar han med en nostalgisk glimt i ögonen. Vi hade ett konditori, skola, bank och flera andra verksamheter här på gatan, ett riktigt centrum. Jag minns tydligt när radiohandlaren fick in de första tv-apparaterna. Det var 1971 och samtliga hade sålts när kvällen kom. Minnena från förr är knivskarpa och han minns vartenda datum. Fysiken har han också till stor del bibehållit. Den som inte tidigare träffat Skultunas egen veteranfrisör, och inte heller har tillgång till en kopia av hans pass, kan omöjligen gissa hans ålder. Han säger att han definitivt inte känner sig som en pensionär och bevisar det genom att råka tappa saxen och blixtsnabbt plocka upp den igen från golvet, balanserandes på ett ben. Han skrattar och säger:

– När jag klipper så går det som en maskin och går det inte som en maskin då är jag inte frisör längre.