Kerstin Johannesson - havsforskare med känsla för folkbildning och lokalsamhälle

– En gång i tiden var jag en smal forskare som enbart studerade artbildning hos strandsnäckor och tång. Men när jag i början av 2000-talet kastades in som föreståndare för Tjärnölaboratoriet, som det hette då, kom de breda frågorna från allmänheten. Varför finns det ingen torsk? Varför är det så mycket maneter? Hur mår havet? Jag hade inga svar. Men jag tog som min uppgift att förmedla kunskap om havet ut i samhället.

Ända sedan tonåren, när hennes föräldrar köpte ett sommarhus på Tjärnö, någon mil utanför Strömstad, har Kerstin Johannesson vetat vad hon vill göra. På somrarna gick hon längs stranden och samlade snäckor som hon sedan sorterade. Så småningom läste hon marinbiologi vid Göteborgs universitet och har alltsedan examensarbetet 1979 studerat strandsnäckor för att förstå hur nya djurarter bildas.

Idag är Kerstin Johannesson professor i marin ekologi vid Lovéncentret på Tjärnö. Hon är ofta anlitad som expert i frågor som rör den marina miljön, bland annat om genetisk variation och biologisk mångfald. Hon är också populärvetenskaplig föreläsare och skribent och träffar ofta skolklasser som besöker laboratoriet.

Flitig föreläsare som vill nå ut

Redan tidigt under sin doktorandutbildning insåg hon vikten av att kommunicera så att fler än forskarkollegorna förstår. Efter en föreläsning för pensionärer om strandsnäckan var det en man som satt längst fram som tittade henne i ögonen och frågade:

– Vad ska det här vara bra för!? Jag hade inte ens reflekterat över svaret... Men jag är innerligt tacksam att han ställde frågan. Idag skulle jag kunna förklara så att han hade förstått.

För Kerstin Johannesson är det numera en självklarhet att alla forskare ska kunna kommunicera populärvetenskapligt och föra ut sina kunskaper i samhället.

– Jag känner ett ansvar eftersom jag utbildats på samhällets bekostnad. Därför tycker jag att det är viktigt att ställa upp när jag efterfrågas av skolklasser, lärare och politiker.

Hennes kompetens och kommunikativa förmåga har även lett till att hon blev invald i Mistras styrelse 2014, där hon sedan i höstas är vice ordförande. Styrelsen träffas 5–6 gånger per år, så det innebär en del tågresor från norra Bohuslän till Stockholm. Det har hon inget emot, tvärtom.

– Jag har suttit med i många olika kommittéer och forskningsråd. Men jag har sällan varit med om så roliga och spännande möten som i Mistras styrelse. Man lär sig mycket nytt varje gång vi träffas.

I styrelsen samsas många olika kompetenser, från akademi, myndigheter och näringsliv. Ordförande Johan Söderström är vd för ABB Sverige, Eva Samakovlis är analyschef på Skatteverket och Sara Ilstedt är professor i industridesign vid KTH för att nämna några ytterligare namn i den.

Näringslivet behöver engageras mer

En viktig utmaning för Mistra och styrelsen är att nå ut till ledande krafter inom industrin genom att ta fram förslag på industrinära forskningsprojekt. Stora företag har en oerhört viktig roll som pådrivare, och mindre företag följer efter, konstaterar Kerstin Johannesson. Hon understryker också betydelsen av Mistras roll som kapitalförvaltare.

– Mistra har visat att det är lönsamt att satsa på långsiktigt hållbara placeringar. Det är intressant eftersom Mistra kan verka för hållbarhet också på ett annat plan än som forskningsfinansiär.

Kerstin Johannesson, som har levt hela sitt liv längs västkusten, arbetar även praktiskt med miljövård. Inför bildandet av Sverige första marina nationalpark i Kosterhavet 2009 fungerade hon som marinbiologisk expert för att säkra ett långsiktigt skydd av havsmiljön. Då förde hon tillsammans med andra en konstruktiv dialog med yrkesfiskarna. Istället för att totalförbjuda fiske i nationalparken, är fisket idag tillåtet i hela området, men med vissa restriktioner för att minimera miljöpåverkan.

Hon är fortsatt engagerad i den lokala förvaltningen av kustnära fiske i norra Bohuslän, där lokala fiskare, forskare och politiker för en dialog.

– Vi försöker hantera de problem som uppstår inom miljövården i samförstånd. Jag ser stora möjligheter att man inom lokalsamhället med gemensamma krafter kan hitta konkreta, hållbara lösningar.