Nyhet -

Rapportsläpp: Självständighetsagenda för Sverige

Allianssamarbetet testas nu hårdare än någonsin. Partier med populism och främlingsfientlighet som verktyg bryter mark och mitten-högerpartier i Sverige likväl som i Europa står handfallna. För Alliansens del blir den politiska krisen tydlig. Trots en historiskt svag regering med svikande väljarstöd hämtar inte Alliansen in opinionsstödet. Inte heller ger positionsförflyttningarna i dagsaktuella frågor någon större utdelning i väljarstöd.

Samtidigt brottas Allianspartierna med såväl varandra som regeringen om positionerandet gentemot Sverigedemokraterna och hur regeringen ska se ut - efter nästa val. I tider när etablerade partier tappar väljare och populistiska rörelser hämtar billiga poänger med enkla lösningar kan vårt svar aldrig vara att anpassa oss.

Utgångpunkten bör fortsatt vara att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Men deras existens kan inte hindra Alliansen från att lägga gemensamma förslag eller utgöra ett tydligt regeringsalternativ mot regeringen. Här är både Centerpartiet och Liberalerna just nu en bromskloss för gemensam politik. Det är dåligt eftersom att Sverigedemokraterna behöver pressas och bekänna färg i politiska frågor, istället för att som idag fritt kunna axla rollen som riksdagens joker.

Det är fullt möjligt att Alliansen klarar av att bli största block och greppa regeringsmakten från en historiskt svag socialdemokrati endast genom att erbjuda ett annat alternativ än det nuvarande. Men Alliansen borde ha större ambitioner än så. Alliansen har möjlighet att återvinna sitt momentum genom att formulera sin berättelse om Sverige. Där svaren och lösningarna på samhällsproblemen är en del av något större än att enbart hantera dem.

När Alliansen bildades för tolv år sedan var utgångspunkterna för samarbetet att arbetslinjen skulle införas, utanförskapet brytas och skatterna sänkas. Det fanns en gemensam bild av Sveriges problem och hur dessa skulle lösas. Nu är det hög tid att en sådan berättelse formuleras igen.

Blockpolitiken är något av det viktigaste som hänt svensk politik. Utan blockpolitiken hade Socialdemokraterna kunnat styra landet obehindrat. Den minsta gemensamma nämnaren för de fyra Allianspartierna har varit deras position till höger om mitten. Den har historiskt inte varit tillräckligt stark för att stoppa Socialdemokraternas prenumeration på makten.

För att hålla blockpolitiken levande krävs att Alliansen återigen delar gemensamma utgångspunkter. Arbetslinjen, utanförskapet och sänkta skatter kommer även framöver att vara viktiga delar av samarbetet. Men Alliansen behöver en ny, modern minsta gemensam nämnare. Alliansen behöver en självständighetsagenda för Sverige. Självständighet är en modern frihetslängtan. I Sverige bor ofriheten både i en alldeles för stor och utbyggd stat, liksom i begränsande normer och sociala strukturer. Lika lite som staten ska begränsa ens val av skola, ska en social struktur hindra valet av livspartner och eller ens delaktighet i samhället.

Vi ser tre stora självständighetsutmaningarna som måste mötas. Det är att omvandla gruppen bidragstagare till löntagare, att erbjuda individualism utan stat och att motverka destruktiva strukturer som inskränker människors livsval.

Det räcker inte med dagsaktuella utspel för att försöka stävja och möta opinionen. Det behövs en samlad och gemensam berättelse för vilket land Sverige ska vara. Den berättelsen bör bygga på följande tre punkter:

1. Öka människors ekonomiska frihet

I Sverige är vi mer beroende av staten än invånarna i andra jämförbara länder. Med en stor stat följer ett stort beroende som tar sig uttryck i de omfattande transfereringssystemen och de offentliga välfärdstjänsterna. Även arbetsmarknadssystemet, med kollektivavtalsbaserade minimilöner och fackets långtgående lagstiftade rättigheter, omöjliggör framväxten av vissa typer av jobb. Istället för enkla jobb låter vi de minst produktiva leva på och bli beroende av bidrag.

Det blir ett system byggt på höga skatter och höga bidrag, där arbetets värde och individens drivkraft offras på transfereringssystemens altare. Nyanlända svenskar uttrycker ofta bättre än de som fötts till beroendet, hur statens omhändertagandementalitet förtar de egna drivkrafterna. En naturlig utgångspunkt är att bidrag ersätts med arbete. Då behövs politiska förslag som möjliggör framväxten av nya låglöneyrken och lägre skatter - för inkomster i allmänhet och låga inkomster i synnerhet. Så får de allra mest utsatta människorna mer oberoende och större självständighet.

2. Minska bidragsberoendet och välfärden

Vi behöver komma bort från illusionen om att staten behöver tillhandahålla samtliga invånares välfärd. Först och främst behöver valfrihet, i kombination med offentligt finansierade privata aktörer, i så stor utsträckning som möjligt genomsyra de offentliga välfärdstjänsterna. De nuvarande bidragen bör ersättas med ett behovsprövat bidrag under lägsta lönerna med tydliga krav på motprestation och tidsgränser. På sikt behövs en större övergång till mer av privat finansierad välfärd men med ett säkert offentligt skyddsnät för de som inte kvalificerar sig. Så bryter vi med statsindividualismen och erbjuder individualism utan stat.

3. Bryt destruktiva normer och strukturer

Normer och sociala strukturer påverkar de flesta valen i människors liv. De flesta normer och strukturer är allmänt accepterade och fungerar väl. Men förväntningar som enbart baseras på medfödda attribut, så som kön eller sexuell läggning, innebär ofta en dålig begränsning. Det är både orättvist, och för många ett uttryck för ofrihet, att förväntningar på exempelvis personliga egenskaper eller uppträdande är olika beroende på ett medfött attribut.

När kollektiva förväntningar tar sig uttryck i begränsningar av individen på grund av medfödda attribut ökar inskränkningen av det fria valet. Detta eftersom flera sociala strukturer upprätthålls med vetskap om våld eller social exkludering. För den kvinna som är medveten om att hon kan utsättas våld eller social exkludering om hon väljer bort ett kulturellt attribut hon förväntas bära, eller för den tonårskille som möter samma situation för att han har pojkvän, är inte valet lika lätt och lika fritt längre. Det fria valet påverkas såklart av de konsekvenser som det kan få.

Sverige behöver fortsatt gå i frihetlig riktning. En Alliansregering är det enda som kan säkra detta. Men Alliansens uppgift är större än att vinna regeringsmakten för att socialdemokratin är dålig. Därför behövs en gemensam berättelse om Sverige där människor kan bli självständiga från både stat och strukturer.

Rasmus Törnblom, förbundsordförande MUF

Louise Meijer, vice förbundsordförande MUF

Läs artikeln på DN Debatt här: http://www.dn.se/debatt/lat-sjalvstandighet-bli-ny-utgangspunkt-for-alliansen/
Läs rapporten här: http://muf.se/sjalvstandighetsagenda/

Ämnen

  • Politik

Kategorier

  • rasmus törnblom
  • nyheter

Kontakter

William Elofsson

Presskontakt Pressekreterare 0722-22 88 28