Skip to main content

Änglar, OSis och champagne - Del 2

Blogginlägg   •   Aug 14, 2012 16:58 CEST

Jag har reflekterat en del under sommaren, vilket resulterat i en trilogi som publiceras med ett inlägg tre måndagar i rad under augusti. Varje inlägg har sitt eget tema och den röda tråden är min reflektion kring entreprenörskap gällande respektive tema, som återkommer i slutet av varje inlägg.

Är det OSis att bli tvåa?

Ett mål, ett hinder, en tiondels sekund.
Med minsta möjliga marginal gick vi miste om tre OS-guld till Sverige.

Nu är OS i London slut. Det har varit en fantastisk mediabevakning tycker jag, inte minst med möjlighet att följa 4-5 olika evenemang samtidigt på webben. Det blev dock mycket OSis för oss svenskar som var så nära att vinna guld både i handboll, fälttävlan och triathlon. Det skiljde även minsta möjliga marginal till bland annat ett brons i längdhopp.

Jag tänker tillbaks på när jag var liten. Min farbror Ivar i Enköping arrangerade då ett OS varje år för släkt och vänner. Den allra första släktolympiaden hölls i början av 70-talet på farfar och farmors gård Karång utanför Enköping och i många år därefter hölls den istället vid Ivars sommarstuga Leversta alldeles i närheten. Olympiaden kom därför att heta Leverstaolympiaden. Under en och samma dag sprang vi 60 och 100 meter, hoppade längdhopp, stötte kula och kastade pil. Ibland hände det även att vi hoppade höjd, kastade varpa eller sprang ett maraton på 2,5km.

Dagen började med en fanfar och att vi hissade en OS-flagga. Tävlingarna ramades även in med korvgrillning, tipspromenad och fika. Under ett antal år spelades även en fotbollsmatch mellan släkten i Enköping och oss från Eskilstuna. Matchen kunde dock spåra ur lite grann då det låg mycket prestige i om Enköping eller Eskilstuna skulle bli bäst. Leverstaolympiaden var hur som helst en av sommarens höjdpunkter som återkom varje år i början av augusti.

Dessa olympiader innebar så mycket mer än att man skulle vinna. Vi träffades och hade trevligt och våra prestationer jämfördes framförallt med vad vi presterat under tidigare år. Jag visste också att jag inte skulle ha någon chans att vinna - framförallt mot min närmsta storebror Anders som alltid varit en talang både på att springa, hoppa och kasta – även med boll. Som tur är så finns alla dessa handskrivna dokument kvar där jag kan se hur jag själv i allmänhet blev lite bättre för varje år som jag växte från en liten pojke till tonåring och vuxen.

Ett år när jag var i 20-årsåldern hade jag inte tränat något alls under sommaren. Ett par-tre veckor innan olympiaden fick jag ändock för mig att jag skulle ställa upp på maratonloppet. Jag började springa och tränade hårt nästan varje dag. Jag visste dock att konkurrensen var hård med flera löpartalanger som skulle vara med, bland annat min kusin Pelle som bland annat sprungit Sylvesterloppet i Rio de Janeiro.

När det väl var dags för OS och maratonloppet så stod jag på startlinjen tillsammans med ett tjugotal släktingar och vänner i olika åldrar, som inte hade en aning om att jag faktiskt hade tränat. Jag var nog uträknad från tätstriden av de flesta - som också visat förvåning över att jag faktiskt skulle springa maratonloppet. Sträckan vi skulle springa var på grusvägen från Leversta fram till Teda kyrka och tillbaks.

När vi väl kommit iväg så kändes det riktigt bra, framme vid kyrkan låg jag i en liten tätklunga. Då tänkte jag att nu får det bära eller brista, så jag höjde tempot rejält och gick upp i ledningen. Pelle hade inga problem att följa med men de flesta andra började släppa. Pelle blev mäkta förvånad över mitt ryck och vi påbörjade en rejäl långspurt. När det var 100 meter kvar så hängde jag inte med längre. Men jag kom in som klar tvåa och blev ett av dagens stora samtalsämne. Att Pelle skulle vinna hade varit en självklarhet, men att jag skulle bli tvåa var en stor överraskning. Jag var själv överlycklig att min korta och intensiva förberedelse gav ett sådant bra resultat!

Thomas reflekterar
Frågan är om man kan kalla det för otur när man inte riktigt räcker hela vägen fram. Själv så tycker jag inte det. Visst kan det kännas tråkigt att vara så nära det bara går att knipa ett OS-guld, men är det verkligen det som är allra viktigast? Eller är det inte istället så att det är anmärkningsärt bra att som Michel Tornéus bli fyra av världens tolv bästa längdhoppare i en OS-final?

Med det sagt så menar jag inte att man inte ska ha höga målsättningar - tvärtom. Företag som är visionsdrivna är i allmänhet mer framgångsrika än andra. Psykologin med en stark ledstjärna kan få nästan vem som helst att ge det där lilla extra. Att sikta mot stjärnorna gör att riktningen är utstakad och att företaget går åt rätt håll. Men när man sedan istället landar, eller kanske mellanlandar, på månen istället för stjärnorna så har man ändock gjort en enastående prestation som utan tvivel är mycket bra.

Trots allt så är det oftast bättre att vara bra än att vara bäst. Jag har tänkt mycket på detta sedan jag hörde att Ingvar Kamprad sagt så till IKEAs anställda. Som jag hört det så sade han något i stil med att ”OK, nu är vi bäst i världen, men det är långt kvar tills vi är bra”. Jag tycker själv att det är genialt. Det är ju också helt sant. Att vara bäst behöver ju inte betyda att man är bra eftersom det handlar om en jämförelse. Att vara bra är däremot ett fastställande som står sig i alla väder - även utan jämförelser.

/Thomas

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera