"...vi vill ju jobba med händerna!"

Det känns ok att arbeta som jordbrukare och djurhållare, menar Johan och Malin Larsson, men alla papper och all byråkrati är en tung och kostsam börda.

Johan Larsson är född på gården. År 2008 tog han över efter pappa Lars-­Rune. Det har alltid funnits kor på gården men pappa Lars-­Rune hade också grisar på 
1960­-talet.

– Vi har gått från mjölkkor och grisar till dikor och nötköttsuppfödning, förklarar Johan. Det känns OK att arbeta som jordbrukare och djurhållare. Det har gått bra de senaste åren, och vi hoppas att någon av våra barn, pojken eller flickan, vill ta över en dag. Idag tycker inte flickan att det är roligt med kor, men hon är ju bara 12 år. Pojken är 15 år och verkar mer intresserad.

Inkomsterna från verksamheten fördelar sig ungefär med 70 procent från EU­-intäkter och 20 procent från kött, men det är något som Johan just börjat med.

– Tidigare sålde jag bara avvanda kalvar. Landskaps­biten är ju rätt stor, eftersom vi har restaurerat stora marker. Vi hyr också ut några hus. Vi har åtta bostadshus som vi hyr ut året om eller till sommarturister. Lite KRAV­-märkt spannmål säljer vi också, för att göra bilden komplett.

Verksamheten har också kostnader. Hjälp med deklaration och EU-­ansökningar kostar exempelvis omkring 20 000 kronor.

– Det gäller ju så mycket pengar, så vi vill inte göra några misstag när vi deklarerar och ansöker om stöd – då blir det för dyrt!
– Mars är värsta månaden för då är det både deklaration och EU-­anmälningar, säger Johan.
– Alla dessa beslut och vilken gröda man ska så och var. Jag tycker nog att de är för petiga. Har jag kört slut på en gröda i såmaskinen, så kan jag inte övergå till något annat. Blir det då en kontroll så åker jag dit. Det skulle ju räcka att skriva att man ska ha ett fält till typ av gröda: spannmål eller vall skulle räcka att deklarera!

Administrationen med alla papper och byråkratin är en börda, menar både Johan och Malin.

– Man har tagit på sig mycket i och med alla EU­-regler­na, säger Johan. Samtidigt är EU­-bidragen en förutsättning för de här betesmarkerna, men jag är ju väldigt påpassad. Skulle jag åka dit på en del av det jag gör, så förlorar jag mycket pengar.

– Vi är inte gjorda för att arbeta med papper, vi vill ju jobba med händerna! säger både Johan och pappa Lars­-Rune samtidigt.
– Ett förenklat system och mindre misstänksamhet mot oss, skulle vara underbart, säger Johan. Jag har klarat mig väldigt bra i kontrollerna, så jag är inte speciellt rädd att något ska gå fel.

Johan har dock läst om andra fall där man till exempel upptäckt skadade djur på väg till slakt. Uppfödarna har då blivit åtalade i efterhand.

– Sådana berättelser skrämmer naturligtvis, säger Johan och både Malin och pappa Lars­-Rune nickar instämmande.

Ovanstående intervju är ett utdrag ur en av de 11 som gjordes hos familjer som vårdar naturbetesmarker med betesdjur från Skåne i syd till Västerbotten i norr, i Dalsland i väst och Öland i öst och som sammanställdes i rapporten Naturbetesbönder 2017.

"Naturbetesböndernas arbete är absolut nödvändigt för att vi ska kunna behålla jordbrukslandskapets rika växt­- och djurliv. I berättelserna lyfter naturbetesbönderna fram vardagens och arbetets glädjeämnen, men pekar också ut de problem som de nödvändiga EU­-ersättningarna orsakar.
Huvuddelen av de intervjuade är mycket positiva till att leva och verka på sina gårdar och vill gärna att deras barn tar över och fortsätter driften. För dem är inte ekonomin det viktigaste, utan glädjen med alla blommor, fjärilar och fåglar och att kunna bo i detta vackra landskap. Det för­ klarar kanske varför vi fortfarande har betade natur­betesmarker kvar i Sverige.
Trots denna vilja finns det tyvärr ingen garanti för att vi kommer att klara dessa marker i framtiden och därmed lyckas nå våra officiella miljömål. Flera viktiga faktorer för ett uthålligt brukande har tydligt framkommit i de följande intervjuerna." (Fil. dr. Ola Jennersten, Världsnaturfonden WWF är expert inom biologisk mångfald och internationella naturvård)

Naturbetesbönder 2017 är ett projekt som genomförts i ett samarbete mellan WWF och Naturbeteskött i Sverige ideell förening och bygger på projektet Naturbetesmarker som drivits av WWF under ett kvarts sekel.

Rapporten kan du ladda ner här.