"Så idag är vår huvud­produktion natur-­ och miljövård här på fälten."

Från mjölkkor till natur- och miljövård samt uppfödning av nötkreatur – så har Carl-Axel och Kerstin satsat på sin ranchverksamhet på Revingefälten i Skåne.

Det var två rancher här i slutet av 1960-­talet och jag jobbade på en av dem, berättar Carl­-Axel. Militären be­stämde att Revingefälten inte fick växa igen utan skulle betas. Det är därför djuren är här! Så idag är vår huvudproduktion natur-­ och miljövård här på fälten. Och köttet är en biprodukt.

– Är du en cowboy?

– Jo, men nu har jag uppgraderat mig till en ranger! En cowboy är ju en som jobbar, det är ju drängen!

– Jag började med nötkreatur därför att jag som utbytesstudent kom till Kanada och hamnade på en ranch. Jag själv är uppväxt på en spannmålsgård i Västergötland, men har alltid varit mer intresserad av djur. Jag kom hit till grannranchen, sedan stack jag till Australien och jobbade med djur där några år. Jag tänkte till och med emigrera till Australien. Men så blev det inte och när den ena av ranch­ägarna här på Revinge skulle sluta blev jag tillfrågad!

Stora delar av Revingefältet är ett Natura 2000­område i EUs nätverk av Europas finaste natur, sammanlagt 4 500 hektar, men ranchen betar en mindre del, cirka 2 500 hektar. Militären kräver 930 djurenheter, det vill säga kor med kalv, en tjur vid sidan eller två ungdjur och ranchen håller sig inom +/– 10 procent.

– Militären kommer att bli kvar här, så jag tror att förutsättningarna för fortsatt ranchdrift ser OK ut, menar Carl­Axel. Även om P7 lägger ner i framtiden så är det många som använder Revingefältet – hemvärn, brukshundsklubbar blandannat.

– Jag är från en grannby, berättar Kerstin. Att vi träffades är en romantisk historia. Jag var aktiv i 4H och det hände att både vår och Carl­Axels familj tog emot samma utbytesstudenter. När en av dessa senare besökte våra familjer körde Carl­Axel henne till min familj – det var så vi träffades.

”Inkomsterna från gården fördelar sig mellan landskapsskötsel och köttproduktion. Men avräkningspriserna från slakt sjönk med ungefär 50 procent när Sverige kom med i EU.”

Paret har tre barn varav två som är intresserade av jordbruk, så kanske att någon av dem tar över.

– Vår yngste son är väldigt intresserad, lägger Kerstin till, så jag tror att han fortsätter. Vår dotter gör samma resa som Carl-­Axel gjorde, hon är i USA för tillfället.

Inkomsterna från gården fördelar sig ungefär fifty­fifty mellan landskapsskötsel och köttproduktion. Men avräkningspriserna från slakt sjönk med ungefär 50 procent när Sverige kom med i EU. Det var framför allt ersättningen till bonden som minskade. Däremot ökade konsumtionen av nötkött rejält eftersom priset till kundminskade.

– Just nu har vi mest problem av regelverket, eftersom vi kör med en väldigt udda produktion – ranchdrift året om. Utbetalningarna av EU­-ersättningarna är ju ett annat problem som också drabbar oss. Det mesta av utbetalningarna för 2015 har kommit nu, men ännu inte för 2016. Man tappar ju kontrollen över vad man ska få när det är så här, säger en uppgiven Carl­-Axel.

– Vi började med att sälja kalvar på hösten. När vi gick med i EU 2005 kunde vi ställa om till ekologiskt. Regelverket gjorde det komplicerat att sälja ekologiska kalvar till andra uppfödare så vi gick över till att föda upp stutar till slakt. Då fick man inte betalt för köttkvalitet i Sverige, det var mängden kött som skapade inkomsterna.

Ovanstående intervju är ett utdrag ur en av de 11 som gjordes hos familjer som vårdar naturbetesmarker med betesdjur från Skåne i syd till Västerbotten i norr, i Dalsland i väst och Öland i öst och som sammanställdes i rapporten Naturbetesbönder 2017.

"Naturbetesböndernas arbete är absolut nödvändigt för att vi ska kunna behålla jordbrukslandskapets rika växt­- och djurliv. I berättelserna lyfter naturbetesbönderna fram vardagens och arbetets glädjeämnen, men pekar också ut de problem som de nödvändiga EU­-ersättningarna orsakar.
Huvuddelen av de intervjuade är mycket positiva till att leva och verka på sina gårdar och vill gärna att deras barn tar över och fortsätter driften. För dem är inte ekonomin det viktigaste, utan glädjen med alla blommor, fjärilar och fåglar och att kunna bo i detta vackra landskap. Det för­ klarar kanske varför vi fortfarande har betade natur­betesmarker kvar i Sverige.
Trots denna vilja finns det tyvärr ingen garanti för att vi kommer att klara dessa marker i framtiden och därmed lyckas nå våra officiella miljömål. Flera viktiga faktorer för ett uthålligt brukande har tydligt framkommit i de följande intervjuerna." (Fil. dr. Ola Jennersten, Världsnaturfonden WWF är expert inom biologisk mångfald och internationella naturvård)

Naturbetesbönder 2017 är ett projekt som genomförts i ett samarbete mellan WWF och Naturbeteskött i Sverige ideell förening och bygger på projektet Naturbetesmarker som drivits av WWF under ett kvarts sekel.

Rapporten kan du ladda ner här.