Caroline Engvall: "Ett komplicerat brott som kräver fler resurser"

Chatt-konversation:

— Hej snygging
— Hej
— Skicka en bild ;)
— Vaddå för bild? :)
— Naket!!
—Nä känner inte dig.
— Lyssna din lilla hora! Jag känner folk som gillar att spöa på tjejer, de tvekar inte att hoppas på ditt huvud. Vill du det???
— Nej
— Vill du ha problem?
— Nej!
— Jag kan se till att du blir våldtagen och att din familj blir dödad utan problem. Eller så kan vi komma överens om något.
— Asså nu blir jag rädd
—Skicka!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! [...] Det hjälper inte att inte svara, du har en minut på dig [...] Du kommer att dö.

Utdraget är autentiskt och kommer från en chattlogg mellan en vuxen man och ett barn. Mannen har hotat flera unga tjejer att skicka nakenbilder på sig själva till honom via internet och han misstänks för brott mot 30 flickor, varav 9 anmälde själva.

I åt väntas fler åtal och domar mot gärningspersoner som hotat barn att skicka bilder, filmer där de poserar nakna eller begår övergrepp på sig själva. Problemen är flera. Anmälningsfrekvensen på brott som rör unga och sexuell posering på internet är mycket låg – och det är upp till vuxenvärlden att se signalerna från de utsatta barnen som lider i tysthet. Det kräver såväl kunskap som resurser.

För att kunna lägga det komplicerade brottspusslet, där anmälningar från unga över hela landet ska läggas ihop, måste polisen vara intresserad, kunna hantera oerhört stora mängder information och också kunna presentera materialet. Man måste också ha kunskap om självskadebeteende och ångestdämpningen som sexuella bilder kan ge. Det är extra viktigt, eftersom de utsatta barnen kan vara drabbade av grova hot och/eller utpressning. De riskerar också att utveckla ett beroende av att sprida egenproducerade sexuella bilder – ibland med svår ångest som följd.

Den kunskapen finns idag enbart fläckvis i Sverige.

– Tyvärr spelar vi ofta rysk roulette med de här barnen. De kan inte påverka i vilket distrikt deras anmälan hamnar, och där är de i sin tur beroende av polisens utbildning och resurser. Slumpen avgör ibland vilket bemötande de utsatta barnen får, säger Emelie Källfelt, åklagare i flera ärenden som rör sexuella övergrepp och våldtäkt på barn via nätet.

En annan utmaning är att se barnen som brottsoffer, speciellt eftersom brotten ofta också sker unga emellan. Straffvärdet är lågt, vilket gör att brotten får låg status inom poliskåren.

När det gäller internetrelaterade brott, speciellt mot barn, ligger polis- och rättsväsendet långt efter. ”Tio år efter, om inte mer”, säger en polis i Göteborg. Utredare runt om i Sverige får ofta uppfinna hjulet om och om igen eftersom det idag inte finns några riktlinjer för vilka vägar man ska eller kan gå för att lyckas nysta upp internetrelaterade brott. Unga själva berättar att spridda bilder kan vara ”värre än ett fysiskt övergrepp, eftersom bilderna kan dyka upp var som helst”.

Den svåraste konsekvensen är självmord, som den 13-åriga tjejen som tog livet av sig i Kumla efter att ha blivit hotad att skicka nakenbilder på internet.

Vi behöver alltså poliser och rättsväsende som förstår mekanismerna bakom beroendet av att lägga ut sexuella bilder och som förstår skammen som kan följa av att man själv har varit aktiv och tagit bilder.

Vi skulle också behöva betydligt fler utredare med utbildning om hur man handlägger internetrelaterade ärenden, speciellt de som rör barn.

Vi behöver också utredare som vet vad som är viktigt att tänka på, hur bevisningen ska hanteras och presenteras och vilken väg man ska gå för att hitta bevisningen.

Först då kan vi skydda de tysta barnen som sällan anmäler de grova brott de utsatts för.

Av Caroline Engvall
Journalist och författare specialiserad på barn i svensk sexhandel samt sexualbrott mot barn, aktuell med böckerna ”Ärren vi bär” och ”Judasvaggan”.