Fjärde AP-fonden (AP4)

Debattinlägg om ägarstyrning

Nyhet   •   Maj 20, 2014 15:15 CEST

Under en längre tid har en debatt förts om institutionella ägare. Den har tagit ny fart i samband med de uppmärksammade buden på Scania och Astra Zeneca. Samtidigt är det bra att ha de institutionella att luta sig mot när det smäller, skriver Mats Andersson, vd för Fjärde AP-fonden.

Hur står det till med den svenska ägarstyrningen? Jo, tackar som frågar. De svenska börsbolagen gör nu slutarbetet efter sina årsstämmor och vi kan konstatera att valberedningsarbetet har blivit ytterligare något mer genomarbetat och professionellt. Jag tror att de flesta aktörerna på kapitalmarknaden kan intyga att vi, tio år efter införandet av den svenska bolagsstyrningskoden, har ett ägarstyrningsarbete på en helt annan nivå än tidigare.

Denna bild från verkligheten tycks dock inte ha nått de ledande forskarna i bolagsstyrning på universitet och högskolor. Häromveckan kallade nämligen svenskt Näringsliv till möte för att presentera en utredning av docent Ulf Jakobsson (denna gång tillsammans med ekon dr Daniel Wiberg) – ”Vem ska styra de svenska företagen?”. Budskapet är detsamma som Ulf Jakobsson har upprepat många gånger tidigare: Vi måste ge de så kallade kontrollägarna större inflytande och minimera inblandningen från både de finansiella institutionerna och oberoende styrelseledamöter. Vi måste skapa ett system där kontrollägarna kan få extra reveny för sitt arbete – till exempel i form av budpremier på sina röststarka aktier. Ulf Jakobsson har sagt detta många gånger, ibland ensam, ofta tillsammans med forskarkollegan Magnus Henrekson och understundom med instämmande av Sophie Nachemson-Ekvall

Den här gången kryddar Ulf Jakobsson dessutom receptet ytterligare med en häpnadsväckande ingrediens. Om vi inte har någon kontrollägare att luta oss mot, så bör vi skapa ett system där företagsledningen i bolaget kan få ökad befogenhet att agera i ägarfrågor.

Ringer det möjligen någon klocka? Jo visst, vi har varit där förut. Under många år. Kontrollägarna som dominerade och där de saknades tog företagsledningarna makten. De finansiella institutionerna satt på läktaren. Någon kanske minns Skandia, ABB, Volvo och amerikanska Enron, för att ta några exempel.

Det var de dominerande kontrollägarnas och de maktfullkomliga företagsledningarnas misslyckande som ledde fram till Förtroendekomissionen som med förslaget till Svensk kod för bolagsstyrning förde oss in på självreglering istället för politisk lagstiftning. Och i den andan har den svenska bolagsstyrningen framgångsrikt utvecklats.

Men de tongivande forskarna inom ägarstyrning tycks inte ha något intresse för empirin. Det är mer intressant att luta sig mot forskning och teorier om bolagsstyrning i de anglosachsiska ekonomierna, främst USA och Storbritannien. Där är kontrollägarna få, de institutionella ägarna ointresserade och lösningen blir att företagsledningarna får ett mycket friare spelrum. Vad Ulf Jakobsson och hans kolleger tycks ha missat är att det faktiskt från brittiskt håll finns ett ökande intresse för att lära av de svenska erfarenheterna.

Nej, Jakobsson trummar oförtrutet på. Vi måste satsa på kontrollägarna och avväpna institutionerna. Jag kan förstå att en del av hans uppdragsgivare (den senaste utredningen ingår i en serie skrifter som initierats och finansierats av Svenskt Näringsliv) tycker att det skulle vara skönt att slippa argumentera med institutionella ägare i valberedningar och slippa debatter om ersättningar och märkliga affärer.

Samtidigt är det bra att ha de institutionella att luta sig mot när det smäller. Får jag vara ofin nog att påminna om Ericsson? Trots att bolaget leddes av Sveriges både ledande kontrollägare (med hjälp av mycket, mycket röststarka aktier) hamnade bolaget i en akut finansiell kris. Lösningen blev en nyemission på 30 miljarder kronor, tecknad och garanterad av bland annat en lång rad institutionella ägare.

Låt mig än en gång understryka att jag anser att Jakobsson konstruerar en motsättning på den svenska kapitalmarknaden. Kontrollägare i alla former, pensionssparare och fondandelsägare har i grunden samma intressen. Vi vill alla se livskraftiga svenska företag som utvecklas och blomstrar.

Institutionerna har inget att invända mot att driftiga entreprenörer kan fortsätta att driva sina företag, även sedan deras kapitalandel har minskat i takt med att bolagen behöver mer riskkapital – ett kapital som huvudsakligen tillförs av de finansiella institutionerna.

I denna anda har vi fortsatt att acceptera systemet med A- och B-aktier, så länge det hanteras på ett skäligt sätt. (Det sätt som Volkswagen under flera år hanterade den stora minoriteten i Scania är till exempel inte acceptabelt.)

I samma anda arbetar vi också tillsammans i valberedningar, där vårt gemensamma mål är att hitta dugliga styrelser, som både kan sparra företagsledningar och ge dem en nödvändig motpart när så behövs. Ulf Jakobssons förslag om särskilda rättigheter för företagsledningar går fullständigt på tvärs mot en svensk ägarstyrningsmodell där styrelsen alltid är ytterst ansvarig för företagets skötsel.

Ulf Jakobssons utredning blir direkt patetisk när han under rubriken ”Institutionerna och valberedningar” insinuerar att det är institutionerna som bär skulden för att det finns för få kvinnor i börsbolagens styrelser. Tror Ulf Jakobsson verkligen att det är kontrollägarna som driver på och institutionerna som håller emot?

Jag tror det skulle vara nyttigt om Jakobsson, även här, tog sig en närmare titt på verkligheten. Som ett litet tips på vägen skulle jag rekommendera honom läsa debattinlägget i Dagens industri (28 mars 2014) av Sverker Martin-Löf och Anders Nyrén, ordförande respektive VD för Industrivärden: ”Vi förstår också att mångfald i styrelsesammansättningen i börsbolag har stort symbolvärde. Industrivärdensfären måste bli bättre på att avspegla detta i de styrelser där vi har inflytande.”

Problemet med Ulf Jakobssons återkommande dödförklaring av den svenska bolagsstyrningsmodellen är inte att den saknar verklighetsförankring. Det vet nog de flesta aktörerna på kapitalmarknaden. Nej, den stora risken är att landets politiska beslutsfattare kan få intrycket att han har rätt.

Den svenska modellen för bolagsstyrning har tveklöst varit en starkt bidragande orsak till att avkastningen på Stockholmsbörsen varit betydligt högre än i omvärlden. Ett skäl för detta är just att vi inte har haft de inslag och idéer som Jakobsson ständigt pläderar för.

Mats Andersson
vd, Fjärde AP-fonden