Vårdalstiftelsen

Ett personligt perspektiv

Nyhet   •   Maj 04, 2012 09:53 CEST

Vi har vant oss vid att spelplanen ser ut på ett visst sätt. Jag menar att det finns en annan spelplan som är mer sofistikerad och som väldigt få vill tala om. Den spelplanen står mellan ett individuellt perspektiv och ett organisatoriskt dito.

Jag är född i slutet på 50-talet och hade större delen av min skoltid under 70-talet. I den bruksort där jag växte upp var det självklart för alla föräldrar till oss åttondeklassare att på ett föräldramöte besluta om skoluniform. Och då menar jag inte en skoluniform av brittiskt slag, utan en skoluniform av svensk modell år 1972, alltså blå jeans och brun collegetröja.

Tänk er en hel skola fylld av bruna collegetröjor och blå jeans. Dagens ungdomar kan inte ens i sin vildaste fantasi se det hela framför sig, men för oss då var det helt naturligt.

Förra veckan publicerade Svenska Dagbladet en längre intervju med Ingvar Carlsson. Jag kan verkligen rekommendera den, det är ett porträtt av en lite äldre man som fortfarande har kvar mycket energi och nyfikenhet på livet och politiken. Ingvar hävdar att nyliberalismens tid är över och att något annat är att vänta. Möjligen kan man ana att den forne partiledaren hoppas på en återgång till det som en gång var. I intervjun tycker jag mig se en klassisk uppfattning som säger att den politiska och ideologiska pendeln alltid slår mellan vänster och höger, eller mellan liberalism och någon form av socialism. Jag blir alltmer osäker på ifall detta är rätt.

Under hela mitt yrkesverksamma liv har det inom nästan alla politiska områden pågått en debatt om motsättningen mellan offentligt och privat. Den ene har representerat det goda, den andre har varit dess motsats. Vi har vant oss vid att spelplanen ser ut på ett visst sätt.

Jag menar att det finns en annan spelplan som är mer sofistikerad och som väldigt få vill tala om. Den spelplanen står mellan ett individuellt perspektiv och ett organisatoriskt dito.

Låt mig ta ett exempel. Förra året var vi en stor samling människor med bakgrund inom forskning, hälso-och sjukvård samt social omsorg som lyssnade till när professor Angela Coulter (Oxford University) föreläste om beslutsstöd i sjukvården. Vi hade alla lyssnat i ungefär tjugo minuter när vi insåg att vi totalt missuppfattat henne. När vi i Sverige talar om beslutsstöd i sjukvården tänker vi på vårdens behov av stöd för att fatta beslut om en patients behandling, alltså ett organisatoriskt perspektiv. Angela Coulter menade precis tvärtom. Vad hon talade om var patientens möjlighet till beslutsstöd för att kunna välja och fatta beslut om sin egen behandling. Ett perspektiv som utgick från individens bästa.

Inom forskningen talar vi ofta om värdet av starka forskningsmiljöer eller Centers of Exellence. Säkert är det en bra tanke, men å andra sidan kan det innebära en förstärkning av vad somliga menar vara ett ”feodalt” system som gynnar de som redan gynnats. Det blir ett sätt att bevara en redan befintlig organisation som inte nödvändigtvis gynnar nytänkande och utveckling.

Det är möjligt att nyliberalismens tid är över. Men det är lika möjligt att gamla spelplaner inte längre är relevanta. Jag skriver dessa rader för att väcka tanken att allt inte med nödvändighet måste följa invanda mönster och tankegångar. Politikens, yrkesgruppernas och organisationernas särintresse bli kanske inte det viktiga imorgon.

Tänk om istället patientens perspektiv blir det viktigaste i morgondagens sjukvård. Tänk om den enskildes rätt gentemot systemen blir det viktigaste och den enskildes möjlighet och frihet gentemot särintresset blir det viktigaste.

Tänk om briljanta, unga forskare blir viktigare än kampen för bevarande av maktsfärer. Tänk om gamla människors vishet blir viktigare än myten om ungdomens tolkningsföreträde i alla sammanhang. Tänk om renässansen för vår tid består i individens företräde framför kollektivet åtminstone till femtio procent. Tänk om något nytt är på väg att hända som förändrar samhällets hela struktur och ger makten åter till den enskilda människan.

Det om något vore en helt annan spelplan.

 

/ Thorbjörn Larsson, VD Vårdalstiftelsen