Vårdalstiftelsen

Ingen diskuterar omorganisationer

Nyhet   •   Feb 27, 2013 15:19 CET

Den eviga diskussionen om privat eller offentligt i vården handlar om ägande och organisation, aldrig om innehåll. Det förundrar mig och det måste bero på att de mest engagerade är män i yngre medelåldern med liten egen erfarenhet som vårdtagare, eller för den delen som anhöriga.

Både offentlig och privat drift kan vara bra. Och båda sorterna kan vara dåliga. Dock finns det återkommande problem i de offentliga, politiskt styrda förvaltningarna som sällan eller aldrig diskuteras. Ett är omorganisationerna. Tidigare trodde jag att de hörde ihop med demokratin, att de drabbar landsting som får ny majoritet. Men det går ju lika bra slå sönder fungerande strukturer mellan två val. Så sker för närvarande i Region Skåne där jag bor.

Den borgerliga alliansen, som styr Skåne med Miljöpartiet som medlem, har fattat beslut om en total omorganisation utan att informera politiska motståndare eller personal. Pengar måste sparas. Inga konsekvensanalyser har gjorts och Helsingborgs Dagblad översvämmas av upprörda personalröster.

Fem ambulansöverläkare slutar, eftersom de vägrar gå med på att deras tjänster ska flyttas till den privata ambulansentreprenören, den nya som upphandlas nu och ska tillträda i höst. Ambulansverksamheten är indelad i fem distrikt.

Arne Olofsson, en av de avgående ambulansöverläkarna, fruktar problem med samordningen: ”Vi överläkare är specialister och kan hela vårdkedjan […] Vi förstår inte poängen med att Region Skåne avsäger sig det medicinska ansvaret för ambulanssjukvården. Det finns ingen uppenbar ekonomisk vinning med det.”

I samma artikel svarar Region Skånes ambulansansvarige, klinikchef Poul Kongstad, att dagens organisation har fungerat ”mycket bra” och att ”det kommer att bli ett visst kompetenstapp, vi kan inte få så kompetenta och erfarna läkare som nu. […] Men det får vi bygga upp igen”.  (HD 22/2, -13) Det får man hoppas, men varför???

Problemen tycks likartade på de flesta håll, antagligen är de allra svårast i Stockholm där ”Nya Karolinska förvärrar i stället för löser vårdkrisen” enligt Dagens industri samma dag. ”Di:s tidigare granskning visar att det för politikerna hela tiden har handlat om att skapa ett sjukhus som ger internationell stjärnglans snarare än att lösa bristen på vårdplatser som har blivit allt mer akut.” (Di 22/2, -13)

Politiker brukar säga att välfärdens sakkunniga personal inte ska gå ut med kritik i medierna, den ska framföras inom organisationen. Men, som Anna Spencer, thoraxanestesiolog i Lund, sammanfattade läget i en krönika i Dagens Medicin 30/1: ”Tro mig – det är inte möjligt. Vem ska föra den vidare uppåt? Cheferna, som åläggs tystnad och lojalitet? De andra är ju uppsagda.”

Forskning saknas på många områden, men det mest brännande svarta hålet av okunskap handlar i dag om politikens roll i välfärdens organisation. Det politiska systemet är dyrbart och ofta destruktivt. Just dessa omständigheter lär garantera att politikens roll aldrig blir föremål för forskning: de som skulle besluta om forskningen är de som tjänar på att den inte finns.