Alerta Bokförlaget

Johannes Brahms (1833-1897) och hans musik

Nyhet   •   Okt 13, 2012 14:12 CEST

Som ung förde Johannes Brahms ett instängt liv i Hamburg, där han försörjde sig på pianospel på restauranger och musiklektioner. År 1853 begav han sig ut på en resa som förändrade hans liv, när han lärde känna Liszt och Schumann, som introducerade honom i musikvärlden med en artikel i Neue Zeitschrift für Musik.

Brahms personlighet och kompositioner gjorde överallt stort intryck. Han slog sig ned i närheten av Schumanns bostad i Düsseldorf. Deras bekantskap och de tre åren i det nära grannskapet blev konfliktfyllda på grund av Robert Schumanns sinnessjukdom och den av Brahms med möda behärskade kärleken till Clara Schumann. Hans kval och upprivenhet återspeglas i hans musik, framför allt i pianokonserten i d-moll, pianokvaretten i c-moll och i hans första symfoni, som alla påbörjades i Düsseldorf.

Mellan åren 1857 och 1859 arbetade han som kördirigent och pianolärare vid furstehovet i Detmold. 1863 flyttade han till Wien och blev dirigent för Wiener Singakademie och 1872-1875 för konserterna i Gesellschaft der Musikfreunde. I sina verk anknöt han till Bach, Beethoven och Schubert och till 1500-1600-talens polyfoni. Folkvisan, den tyska, österrikiska, ungerska och slaviska var en viktig grund för hans melodik.

Orkesterverken har något av kammarmusikaliskt formspråk. Hans andra symfoni ter sig ljus, pastoral, det finns en jämvikt mellan solo- och orkesterpartierna. I 20 år kämpade Brahms med sin första symfoni, men Symfoni nr. 2 i D-dur op. 78 tog det honom bara tre månader att färdigställa! När han tillbringade sommaren i Pörschach i de österrikiska alperna, blev han så inspirerad av den vackra omgivningen och de vänliga byborna att han utbrast: ”Här finns så många melodier att man måste vara försiktig så att man inte trampar på dem!”

Den första symfonin har fått epitetet ”tragisk”, något som stämmer beträffande första satsen, som föddes ur Brahms sorg vid Schumanns död. I de övriga satserna är det inte lika utpräglat. I synnerhet gäller detta för finalen, som snarare andas befrielse och klar luft. Den andra symfonin har betraktats som en solig, ljus och luftig pastoral. Men här finns också ett mörkt dramatiskt element. I dess mest tillspetsade form är detta element knutet till tromboner och tuba, som används med ytterst stor sparsamhet och bara vid nyckelpunkter i symfonins utveckling.

I sats ett dyker de upp för första gången efter en fallande rörelse i stråkarna. Sedan är de tysta fram till expositionens höjdpunkt, då de slungar ut ett enda ackord för att åter försvinna in i skuggorna. Efter en ny tystnad som varar ända fram till genomföringens höjdpunkt, ljuder basunerna i en serie överlappande och krockande motivrörelser.

 Mötet mellan första satsens inledande motiv och trombonerna utgör den o-pastorala och mörkt dramatiska höjdpunkten. Andra satsen inleds med högstämda ackord och ett lugnt majestätiskt cellotema, som målar upp storslagenheten av det bergsmassiv som tornade upp sig framför honom i alperna. Fraserna breder ut sig lugnt och stilla som ett morgondis över bergstopparna. I denna långsamma sats är tromboner och tuba närvarande i bakgrunden. Stämningen känns eftertänksam, kanske förbereder den oss på den graciösa övergången från det kommande Allegrettot till det glada, uppsluppna Allegrot i sista satsen.

Finalen når nästan sin mittpunkt innan trombonerna åter ljuder - även denna gång i en höjdpunkt. Från och med mittpunkten finns trombonerna ständigt närvarande för att i sluttakterna triumferande hålla ut ett ackord mot resten av orkesterns stackato. Verket har liknats vid Beethovens 6 symfoni, ”Pastoralsymfonin”.

Brahms komponerade långsamt och självkritiskt. Hans musik är absolut till sin karaktär, oberörd av tidens idéer om symfoniska dikter och operans inflytande. Den präglas av klassisk formbehärskning men är i andemeningen ändå romantisk. Kompositionerna växlar mellan kärvhet och värme, trotsig kraft och vemodig resignation helt i enlighet med hans egen sammansatta personlighet. Rytmiskt är han komplicerad, en tendens som pekar fram mot 1900-talsmusiken. Orkesterspelet liknar kammarmusikens, där den ena stämman avlöser den andra.

 Konsertprogram:

Fauré Elegie

Sibelius Karelia-svit

Popper Ungersk rapsodi

Brahms Symfoni nr 2

Solist Petja Svensson cello

 Dirigent Carl Otto Erasmie

Botkyrka symfoniorkester

Lilian O. Montmar,  Orkestermedlem och författare