Skrotbilarna Gbg AB

Lyftkranarna i Göteborg väcker gamla minnen

Nyhet   •  Dec 06, 2015 15:31 CET

Minnet av Göteborg - från den tiden då stadens puls starkt var koncentrerad till rederiverksamhetens blomstrade aktiviteter på älvens stadssidan och varvsföretagen Götaverken, Lindholmen och Eriksberg dominerade älvstrandens västra del- väcker starka nostalgiska känslor för många.

Atmosfären, rörelsen, doften och rytmen runt hamnaktiviteterna med de gigantiska och ständigt rörliga kranarna kommer alltid att stå i minnets centrum. Känslan förstärks av de tysta och stilla men jättelika silhuetter de skapade efter mörkrets infall. Ingenting kan jämföras med en stilla promenad i denna miljö. Att en person genom idoga satsningar lyckats med bedriften att bevara ett antal av dessa klenoder är en bragd som bör gå till den kulturella historian. De otaliga kranarna stod uppradade längs hela hamnområdet, som i det närmaste var en obruten linje mellan Holmen och Klippan. Ett stort antal kunde även ses inom den hermetisk tillslutna och bevakade frihamnen , som var belägen på andra sida älven. Trots att hamnen förfogade över ett stort antal kajplatser måste många fartyg ankra på redden i väntan på lossningsplats.

Pulsen och rytmen i hamnaktiviteterna upplevdes extra stark då allmänheten ganska ostört kunde blanda sig med stuveriarbetarna som arbetade med godsmottagning på kajplatserna. Aktiviteterna i frihamnen kunde inte förnimmas på samma starka sätt på grund av områdets förskansning. De stora kranarna, som sträckte sig högt över omgivningen, och som ständigt var i rörelse bekräftade dock att hög aktivitet även rådde där. Stuveriarbetarna indelades som sjåare, fast anställd personal, blixtgubbar och kranförare. De sista hade oinskränkt status och tronande högt i sitt näste och blev snarast behandlade som kungar. En svärm av ”kronprinsar” följde varje lilla gest från dessa. Alla förutom kranförarna dirigerades från ”Lusasken” på Värmlandsgatan. Härifrån planerades och styrdes alla hamnaktiviteter. Om byggnaden stått kvar idag och jämförts med omliggande ganska nybyggda komplex kunde kanske benämningen varit befogad. Men upprinnelsen är nog snarast att finna hos en vitsig sjåare. I Lusasken fördelades stuvningsuppdragen dagligen mellan inkomna fartyg och personal, som bestod av sjåare och blixtbricksinnehavare . Kranförare utgjorde undantag från denna regeln. De var starkt förankrade till sina specifika platser och detta ifrågasattes aldrig av någon. Sjåare, som utgjorde den mest erfarna och kompetenta gruppen, kallades bara de som med god kunskap och erfarenhet hade anställning. Benämningen var inte förolämpande utan snarare ett tecken på status beroende på anförtrodda arbetsuppgifter.

Dessa personer belades stort ansvar vid lossning som arbetsledare i lastrum och kojplatser. Utöver detta ålades de även ansvaret att kommunicera med kranförarna via teckenspråk så att säker lossning kunde utföras. Personal med blixtbricka var ej fast sådan och bestod till stor utsträckning av skolelever. Dessa fick på detta sätt möjligheter att göra en förtjänst utan tidskrav. Denna extrapersonal som oftast var överrepresenterad underlättade bemanningsbehov på obekväm arbetstid  Enda förutsättning att erhålla blixtbricka och bli registrerad för extraarbeten var att bli godkänd av en tjänsteman på Lusasken.

Efter godkännandet skulle ”gripsen” skaffas. Detta universalverktyg fungerade som en förlängd kloförsedd hand och ersatte den också på ett ytterst effektivt sätt vid framdragning av styckegods, balar och dyl. i lastrummen. Men lasterna kunde bestå av mycket obekvämare arter än styckegods. Bland de mest oattraktiva materialen var oemballerade kohudar, som genererade en sådan otrolig stank att äntra en spårvagn för hemfärd var otänkbar. En annan överraskning kunde vara lossning av grovsalt med handskyfflar i lastrummen. En liten fördel med detta var att lossningstiden blev skyhögt längre än beräknad och därmed förbättrades förtjänsten.

Vid fördelning av lossningsarbeten samlades blandad personal på asken. Förrättaren namngav fartygsnamn,kajplats och antal erforderliga mannar. Först noterades intresset från sjåarna för att sedan täckas av blixtbrickor om inte antalet var täckt. Vid denna fördelning förvandlades grabbarna bildligt till gamar som störtar på gemensamt byte. Eftersom sjåarna naturligtvis visste de namngivna fartygens last, borde det gett viss indikation om fartygets last på grund av deras ointresse vid anmälan. Riskerna att missa ett arbetstillfälle var större än att vänta på ”lastkännarnas” visade intressen. Efter fördelning begav sig arbetslagen till respektive kajplats och jättekranarna blev åter medelpunkten i hamnaktiviteterna. Sjåarna iklädde sig storebrorsrollen i gruppen på ett alltid förbluffande sätt. Arbetsgruppen som snart skulle skingras knöts ihop genom känsla av samhörig, vänskap och respekt skapad av sjåarnas inneboende egenskaper. Motsvarigheten till detta positiva förfarande har inte kunnat spårats vid något annat tillfälle. Den nostalgiska känslan av hög puls och rytm runt de i ständigt fokus varande jättekranarna i kombination med den speciella andan som skapades kommer för många att alltid bestå. 

Att, som företag, satsa ekonomiskt i bevarande av en av de absolut största och mest kända och av många ansedd som kulturminne är hedervärt och troligtvis något utöver det vanliga. Att rädda kvar de tre kvarvarande stadssymbolerna i form av jättekranar, som så starkt kopplas till Göteborgs forna historia, kan kanske bara förklaras med att den högst säregna forna hamnkänslan lever kvar där den föddes.



Skriven av Skrotbilarna Gbg AB som är verksamma i dagens Göteborg.

Skall du bärga bilen till bilskrot Göteborg eller skrota bilen Göteborg hjälper vi dig!

Utför även billiga bärgningar i Göteborg med omnejd.

You haven't completed the steps for your Hosted Newsroom

You haven't entered a correct link to your helper.html file for your Hosted Newsroom. Go to Publish and complete the steps.