Vårdalstiftelsen

Regeringen har inte gjort sin läxa

Nyhet   •   Okt 01, 2012 15:18 CEST

Regeringen ger i den kommande forskningspropositionen stora anslag till den forskning som är på modet, men knappt några pengar alls till forskning som skulle förbättra vården för t ex de sköraste äldre, skriver Thorbjörn Larsson.

Sedan regeringen började "läcka" delar ur den kommande forskningspropositionen har flera kritiska röster höjts från ett håll som folket på regeringskansliet kanske inte tänkt sig. Ett exempel är när Per Aspenberg, professor vid Hälsouniversitetet i Linköping, i mitten av september framförde sina invändningar i en artikel i Dagens Industri. Aspenberg kritiserar utifrån perspektivet att satsningarna ger mer pengar till de som redan har och dessutom styrs av prestige, eller för att citera, "Väldiga forskningsanslag fördelas efter samma principer som avgör färgen på höstens klädkollektioner". Liknande kritiska röster har hörts tidigare från forskarsamhället. Detta borde stämma till eftertanke.

I den bästa av världar bidrar forskningen till ett samhälles utveckling genom innovativa upptäckter, metoder och produkter samt bidrar till att höja kvaliteten på det politiska beslutsfattandet. När man lyssnar på regeringen så här långt får man känslan av att de är måna om att visa musklerna (visst är det bra med mycket pengar till forskning!) men inte riktigt gjort sin hemläxa när det gäller analysen av vad som är viktigast. Problemformuleringarna lyser helt enkelt med sin frånvaro. Jag vill därför spinna vidare på de tankar Aspenberg framför.

De flesta sjukvårdskunniga vet att Sverige inte längre är bäst i klassen ur ett internationellt perspektiv. Det är inte längre säkert att vi svenskar får den bästa vården i Sverige utan vi tvingas till samma sjukvårdsturism som många andra nationaliteter.  Även om initiativen till att granska - nu senast att granska granskarna - är vällovliga så halkar vårdens kvalitet bakåt. Det är inte de senaste forskningsresultaten eller Best Practice som styr sjukvårdens agerande. Tittar man på den sociala omsorgen så är verkligheten ännu mer fasansfull. Det skulle behövas en extra forskningsproposition bara för att skapa möjligheter till en evidensbaserad social omsorg.

Ett exempel. Regeringen har satsat 4.3 miljarder på de "sköraste" sjuka äldre. Det är fantastiskt bra. Hur mycket av dessa pengar är en satsning på forskning?  Svaret är: Inte en kopek. Yngve Gustavson, professor i geriatrik i Umeå pekar gång på gång ut att den allra sköraste gruppen av äldre är de med psykiskt lidande. Det är dessutom en mycket stor grupp. Regeringens äldresatsning ger inte en krona till sådan forskning. För att återknyta till Per Aspenbergs metafor, det finns inget mode i svaga människors själsliga behov.

Om inte regeringen inser behovet av en storsatsning på vårdforskning finns all anledning för oss medborgare att se oss om efter utländska vårdförsäkringar illa kvickt.